Sudda sönder huden, rispa och skära sig. Det är de vanligaste självskadorna som Stina Lundblad stöter på. Hon är skolsköterska på Källängens skola på Lidingö norr om Stockholm. Självskadebeteende är vanligt bland högstadieelever, uppfattar hon, och det är framför allt flickorna som hon upptäcker.
– Ibland ser jag att de har ett plåster på armen. Vissa är modiga och berättar, men då har de oftast kommit till mig flera gånger och sökt för andra saker innan de vågar säga något. Fast jag får långt ifrån vetskap om alla. Och det känns ju otäckt. Mörkertalet är stort, tror hon.
– Pojkarna som skadar sig hittar jag inte, men kanske börjar trenden vända. Ibland ramlar killarna in här i gäng. De vill kolla längden, eller ett födelsemärke ... Och det är en start till att de börjar prata, tänker jag.
Varför debuterar självskadebeteendet ofta i högstadieåldern?
– Man börjar bli självständig, kommer in i puberteten och kompisarna blir allt viktigare. Man vill vara stor, men är ändå liten och behöver sina föräldrar väldigt nära. Det är en otroligt känslig tid.
De tjejer som hon upptäcker har hon oftast haft kontakt med innan.
– De kan ha mått dåligt eller har ett beteende som har gjort att jag har fått kontakt med dem. På den här skolan är många elever prestationsinriktade, vilket ibland kan leda till ett självdestruktivt beteende.
Stina Lundblad håller med om att självskadebeteende kan vara vår tids tonårssjuka.
– Kraven ökar, barn ska bli vuxna tidigt och de ska klara av väldigt mycket. De ska vara duktiga, söta och snygga. Det kan föra med sig problem som självskador och ätstörningar.
Även neuropsykiatriska problem, som inte alltid är diagnosticerade, kan spela in, tror hon.
– Jag tror att självskadandet är ett rop på hjälp, även om barnen inte förstår det själva. Ibland har de bara testat en gång. Då är jag snabb med att säga att det inte är skadan på huden som jag är orolig för, utan vad som händer i deras hjärta.
När Stina Lundblad upptäcker att någon skadar sig själv kontaktar hon alltid skolans kurator och i de flesta fall även elevens föräldrar.
– Jag försöker alltid få barnets okej att ringa föräldrarna. Det är viktigt att få i gång ett samarbete. Jag kan vara ett stöd i skolan, men barnet behöver också stöd hemifrån. Och ibland professionell hjälp.
I mötet med eleven är hon rakt på sak och frågar: ”Vad är det som händer med dig? Vad tänker du?”
– Jag tror på att man ska prata om hur det känns i själen, och inte rikta in sig på symtomen.