Som ståuppkomiker har Zinat Pirzadeh stor använding för sitt breda spektrum. Hon skämtar om det mesta – från uppväxten i förtryckarregimen Iran till flykten till Sverige och livet som bärplockare och gömd flykting i Lappland.

Hon har inga problem med att driva med sig själv.

– I somras när jag satt i juryn för Miss Transsexual Sweden kom en deltagare fram och frågade om jag också skulle vara med i den här tävlingen, säger hon och ger oss en allvarlig blick full av humor.

Zinat Pirzadeh skiljer verkligen ut sig. Hon har en stor blomma i håret när hon kommer till vårt möte på restaurang Malmen i Stockholm. Hon är iklädd en leopardmönstrad klänning och en röd fuskpäls.

På scenen skämtar hon om sig själv men inte så gärna på andras bekostnad. Om det inte handlar om Mona Sahlin eller någon annan som är tillräckligt tuff för att tåla det.

Förra hösten separerade hon, under stort rabalder i medierna, från artisten Thomas Di Leva.

– Om honom drar jag bara ett skämt på scenen: Jag brukar säga att när vi blev tillsammans, frågade min pappa: ”Men Pinat, inte visste jag att du var lesbisk?”

Sedan några år tillbaka bor hon i Stockholms innerstad och i de hippa kvarteren söder om Folkunga­gatan.

Men hennes föräldrar och syskon bor i Rinkeby och hon har kvar en sommarstuga i Glommersträsk utanför Arvidsajaur.

– Jag har skrivit till min väninna i Iran att hon ska skicka mig litet jord från hemlandet. För att det är en del av mig.

Skrattat har Zinat Pirzadeh alltid gjort. I Iran resulterade det ofta i att hon fick en smäll.

– Där var det bara männen som fick hålla låda.

När Zinat behövde skratta gjorde hon det ofta bakom slöjan. Den skyddade henne från de arga blickarna.

– I Iran bär man egentligen chador, säger hon och tar min penna för att rita hur den ser ut.

Hon tecknar sig själv glatt leende som spöket Laban.

Även i Sverige väcker hennes utåt­riktade personlighet uppståndelse. När fotografen tar henne med ut från restaurangen där vi sitter för att fotografera henne, blir hon attackerad av en berusad man som slår henne på fotleden med en flaska.

– Jag som hade en så himla bra dag, grimaserar hon efteråt när hon tagit av sig stöveln för att massera ankeln. Han gillade nog inte att jag såg lycklig ut. Han kanske trodde att jag såg ned på honom.

Sådan är hon nämligen, full av förmildrande förklaringar till det som händer i livet. Det kan bero på att hon förutom sin komiska sida även har en andlig.

– Min far är sufist. Det är den mystiska sidan av islam, ungefär som kabbala inom judendomen. Men jag kallar mig ”andlig”, inte religiös eller troende.

Skrattet har alltid varit hennes ventil. Livet, enligt Zinat, består av konflikter i samverkan, yin och yang, där ljus och mörker är lika nödvändiga för balans och harmoni. Det är en anledning till att folk skrattar så hejdlöst när hon uppträder i burka, menar hon.

– Allt har två sidor, en bra och en dålig. Därför måste man kunna skratta åt burkan. Jag har fått mycket stryk i livet. Men för att man ska kunna använda det på scenen måste man ha blivit så pass hel att man kan använda det på ett kreativt sätt.

När hon kom till Sverige var det som mörkast i hennes liv. Hon var 23 år och flydde med sin treårige son från ett tvångsäktenskap. Flera av hennes vänner hade dödats i Iran och det kändes som om hon hade glömt hur man skrattade.

När hon och sonen fick sin förs­ta egna bostad i Stockholm minns hon hur hon satt i lägenheten och tittade på Helan och Halvan som flyttade ett piano. Hennes son tittade på henne med stora ögon. Aldrig tidigare hade han hört sin mamma skratta så högt och så länge.

– Det var en stor dag i mitt liv när jag återerövrade barnet i mig. Av någon anledning betraktas man som underlig om man skrattar för högt, även i Sverige, säger Zinat och gör en svepande gest mot de andra restauranggästerna.

– Folk tror att man är antingen packad eller galen.

Hennes stora dröm är att en dag kunna åka tillbaka till Iran och köra ståupp.

– Jag flydde när ståuppen just hade kommit till Sverige. I Iran vet jag inte om ståupp finns. Jag vet bara att man rappar i smyg.

I Sverige har hon aldrig upplevt några problem med sin iranska humorbakgrund. Det finns ingen ”svensk” humor, lika litet som det finns en ”iransk”, menar hon.

– Det går inte att vara så generell. Det finns så många olika kulturer i samma land. Den enda humorskillnaden jag märkt i Sverige är att folk på landsbygden skrattar när man dissar stockholmare. Då blir de glada. På samma sätt som man skämtar i Iran om att folk från de turkiska delarna inte är lika smarta, eller att folk från centrala Iran är snåla.

Zinat har uppträtt på flera klubbar i New York. Det är inte svårare än att hon tänker universellt och drar ett och annat skämt om islam och Iran.

– Det är skämt som de kan relatera till. En gång öppnade jag med att säga ”att komma till New York är som att att komma till Iran under kriget. Folk blir avrättade, de är beväpnade och det finns råttor under sängarna”.

Alla framgångsrika komiker levererar utifrån sina egna erfarenheter, menar Zinat Pirzadeh. Var och en är ensam på scenen och sig själv närmast. Därför berättar man det man själv kan relatera till.

Det är därför Zinat drar så mycket fräckisar och invandrarskämt om Sverigedemokraterna. Genom att ta upp fördomar tar hon också udden av dem, menar hon.

– En komiker måste reflektera över det som händer i samhället. Vi har samma roll som forna tiders hovnarrar. Vi kan säga saker som andra inte får. Därför måste vi också ta det ansvaret.

Det bästa hon har gjort har kommit till henne när hon varit ledsen.

– Det blir komedi av tragedi liksom. Det kanske låter pretentiöst, men jag tycker att skrattet är ett vackert fönster för att ventilera rädsla och sorg.

Självförtroendet är det litet si och så med hos komiker, tycker hon.

– De flesta av oss faller som mogen frukt om ingen skrattar. Vi är skrattjunkies som blivit beroende av att folk ska skratta åt det vi gör.