Flykten från Irans huvudstad Teheran till den turkiska gränsen tog över tre dygn. När de passerade de höga bergspassen tog Mohsen ett fast tag med ena armen om ryttaren som satt framför honom. Med den andra höll han lika hårt om lilla dottern Sepideh. För varje steg hästen tog var Mohsen rädd att hon skulle glida ur hans grepp.
Framför dem satt mamma Farzaneh med armarna om en annan ryttare. Rädslan och oron hos de två föräldrarna var påtaglig. Skulle de bli upptäckta och kanske avrättade? Till slut nådde familjen Turkiet och hamnade så småningom i Sverige.
I dag, tjugofem år senare, har Mohsen Nekomanesh just gett ut sin andra roman. Den handlar om att afghanska flyktingar och immigranter behandlas som pestsmittade i hans forna hemland Iran. Medan han arbetade på boken forskade dottern Sepideh om afghanska kvinnors situation i Iran. Hon följde en grupp kvinnor för att se hur de levde, hur de försörjde sig och hur de klarade sig i ett land som egentligen inte vill veta av dem.
Som ung student läste Mohsen, han är född 1957, marknadsekonomi på ett universitet i närheten av Teheran. Han protesterade mot shahen som styrde Iran med järnhand och drömde om ett liv i frihet där alla hade rätt att säga vad de tyckte och tänkte.
Därför var han först oerhört glad efter den iranska revolutionen när ayatollah Khomeini kom till makten. Men snart märkte han att ett totalitärt system ersatts av ett annat, minst lika förkastligt. När han framförde sin tveksamhet och sitt tvivel vände sig kamraterna på universitetet emot honom.
Strax efter att han inkallats för att göra militärtjänst 1980 utbröt kriget mellan Irak och Iran. Efter att en tid ha tjänstgjort precis bakom fronten flydde Mohsen hem till Teheran. Där gick han under jorden tillsammans med sin älskade Farzaneh. Vänner och släkt hjälpte dem att hålla sig undan.
– Vi var båda kända för att ha varit politiskt engagerade, vi hade delat ut flygblad och gått på protestmöten. Vi ville dock inte lämna landet och vi lyckades hålla oss undan för polisen. Ingen vill mot sin vilja överge den plats där man bor och lever.
En tid blev det politiska klimatet mildare i Iran. Mohsen kunde börja arbeta på kontoret på ett kycklingslakteri – fast fortfarande utan myndigheternas kännedom.
– Där märkte jag hur de afghanska gästarbetarna utnyttjades. De hade usel lön och inga rättigheter alls. Då anade jag inte att mina erfarenheter från slakteriet skulle bli en viktig pusselbit i en roman.
Dottern Sepideh föddes en höstdag 1984. Men det underjordiska livet hade tärt på mamma Farzanehs hälsa – och till slut förstod Mohsen att familjen måste lämna Teheran och Iran. Flykten över bergen mot Turkiet var farofylld – och under den sjuttiotvå timmar långa färden till fots och till häst vägrade han att släppa ettåriga Sepideh en millimeter bort från sin kropp.
Efter att ha hamnat i Sverige lärde sig Mohsen och Farzaneh svenska. Han började arbeta som spärrvakt hos SL, och studerade samtidigt matematik och datakunskap på universitetet. Tio år efter sin flykt fick han arbete som lärare på gymnasiet i Nynäshamn och året därpå fick han en tjänst på Tumba gymnasium. Där har han varit kvar sedan dess.
Under 1990-talet märkte Mohsen att inställningen till invandrare från Mellanöstern hårdnade i Sverige. Uppmärksamheten riktades mot en hederskultur där män kontrollerar sina flickors och hustrurs liv i detalj. Kvinnor förväntas ofta vara oskulder vid bröllopet och de får inte själva välja vem de ska gifta sig med. De som revolterar mot hedersförtrycket kan bli utsatta för våld och i extrema fall för så kallade hedersmord.
– Visst har många män en dålig attityd mot kvinnor, det gäller både svenska män och iranska män. Men jag blev väldigt ledsen när svenskar med hög utbildning frågade hur jag behandlade min fru och min dotter. Det var sårande att människor hade den misstanken bara för att jag kommer från Iran.
– Jag mådde dåligt av att ofta ställas till svars för en hederskultur som jag inte har något till övers för. Det kändes ibland som om folk dömde mig när jag berättade att jag kommer från Iran: ”Jaha, han är en sådan man ...”, tycktes folk tänka.
Sepideh avbryter sin pappa.
– När jag i tonåren berättade att mina föräldrar är från Iran tittade folk menande på mig. Som om de tänkte att jag var extremt hårt hållen, att jag inte fick träffa vem jag ville och att jag måste vara hemma tidigt varje kväll. I verkligheten hade jag det som de flesta av mina ”svenska” vänner.
Efter gymnasiet läste Sepideh på universitetet. Hon har en magisterexamen i internationella relationer, men har också studerat genusfrågor. Ofta reflekterar hon över hur vi placerar människor i fack, och att vi på förhand har en bild av hur de ska vara och uppträda. Som att alla män från Mellanöstern är kvinnoförtryckare och alla kvinnor därifrån är undergivna offer.
– Jag tycker att medierna har en stor del i att många män från Mellanöstern förknippas med hedersförtryck. Det finns jämställda män i Egypten, Tunisien och Iran, även om de ännu inte är lika många som här i Sverige. Samtidigt finns det många svenska män som förtrycker sina kvinnor och döttrar, till och med misshandlar dem.
– Vi måste förmå att se att frågan är komplex och sluta att koppla samman människors handlingar med deras etniska ursprung.
Mohsen tittar på sin dotter när hon berättar. Han säger att hon växte upp med svenska som sitt språk, medan han fick slita för att lära sig att kommunicera på ett nytt sätt.
– Svenska och persiska är ganska olika. När jag skriver på persiska blir det mer poetiskt, säger han.
Redan under studenttiden i Stockholm spirade drömmen om att skriva en roman. Men det dröjde innan Mohsen blev klar med ”Blek tillvaro”, den kom ut på persiska 2007 och på svenska två år senare. Boken handlar om Massoud, en flykting från Iran som sökt en ny framtid i Sverige. Här känner han sig missanpassad och glider till slut även ifrån sin fru och sina två barn.
I höstas kom så Mohsens andra roman ”Från Herat till Teheran” ut. Än så länge finns den bara på persiska. I boken återvänder han till Iran och skildrar afghanska flyktingars situation i sitt forna hemland.
– Afghanerna betraktas som andra klassens medborgare i Iran. Barnen får inte gå i skolan och de vuxna männen tvingas ofta acceptera tillfälliga arbeten med usla villkor. Ofta förekommer det ett strukturellt rasistiskt förtryck. De här människorna lever under miserabla förhållanden och situationen har inte förbättrats sedan jag lämnade Iran.
Medan pappa Mohsen skrev på sin roman bestämde sig Sepideh för att skriva en magisteruppsats om de afghanska kvinnornas situation i Iran.
– Kvinnorna passar ofta barn och äldre i iranska familjer. De städar, tvättar och lagar mat. I en mening har de en bättre situation än männen som får stå i gathörnen och vänta på att en arbetsgivare ska leja dem för ett dagsarbete.
Så kom det sig att far och dotter skildrade samma fråga från två håll; en av dem skönlitterärt och den andra som forskare.
– Jag tror att vi berikade varandras arbete – och så kom vi ännu närmare varandra, säger Mohsen och Sepideh.
Fotnot. I dag beräknas över en miljon afghaner leva i Iran.