Anna jobbar på en vårdavdelning och ska tillsammans med sina arbetskamrater planera sommarens semestrar. Hon är pirrig, förväntansfull. Alla har tidigare kommit överens om att turas om att vara lediga över de stora helgerna, och nu till midsommar är det förmodligen Annas tur. När chefen frågar vilka som skulle vilja vara lediga blir det först alldeles tyst. Ingen vågar öppna munnen, alla tittar på varandra, väntar på att någon annan ska börja. Då säger plötsligt Helena, som har varit ledig varje midsommar de senaste fem åren:
- Jag har köpt en resa till den helgen.
Kollegerna stelnar. Men chefen är lugn, frågar:
- Och hur har du tänkt att lösa det?
Helena vänder sig förbryllad till de andra, med ett "vi brukar ju alltid hjälpas åt". Påpekar att hon faktiskt har betalat - fem tusen kronor och lika mycket för sin man - och att hon inte kan få pengarna tillbaka. Arbetskamraterna tittar bort, besviket, ilsket. Helena börjar gråta.
- Ni tänker väl inte överge mig? säger hon.
Det blir för mycket för Anna. Hon får dåligt samvete och trots att hon känner sig utnyttjad, säger hon:
- Åk du, jag tar det.
Efteråt blir hon arg. Tänk att Helena alltid ska lyckas manipulera, tvinga fram sin vilja på det där sättet. Anna vet att hennes man kommer att bli ledsen när hon kommer hem och berättar. Han hade sett fram emot en midsommar med henne. Det dåliga samvetet försvann inte, det bytte bara fokus.
Som sjukhuspräst har Christina Tillberg Holmberth, numera pensionerad, träffat många människor som brottas med svåra skuldkänslor. Tidigt insåg hon att det sällan fanns en konkret orsak. Skulden var för det mesta en känsla som, om hon skrapade lite på ytan, visade sig vara grundlös. Många är liksom Anna - ett verkligt exempel - benägna att ta på sig skuld för saker som de egentligen inte har ansvar för.
- Skuldmänniskan strävar efter att vara alla till lags och har svårt att acceptera sin egen otillräcklighet och ofullkomlighet. Hon anklagar sig själv utan att ifrågasätta om det över huvud taget är rimligt, säger Christina.
Hon kallar den ogrundade skulden för falsk skuld och har också formulerat en regel:
Om du känner skuld för något som du inte har ansvar för eller makt över, då bär du på en falsk skuldkänsla och ska känna efter vad eller vem du är arg på.
För den falska skulden, förklarar Christina, är alltid förknippad med vrede. Den som obefogat tar på sig skuld blir arg, men riktar först ilskan mot sig själv. Förr eller senare sipprar den ut, och när man blir arg på omgivningen har man garanterat gått över sin egen gräns. Då börjar man skuldbelägga andra.
Medan vissa människor lätt tar på sig skuld, försöker andra att styra sin omgivning genom att framkalla den falska skulden. Den är en väldig kraft, ett maktmedel som är svårt att värja sig emot, påpekar Christina. En del behöver inte göra mycket för att väcka dåligt samvete hos andra och sedan få dem att dansa efter deras pipa. Ett "tänk inte på mig, jag klarar mig nog" kan räcka. Andra sitter bara tysta, eller börjar gråta. Gemensamt är att de vill skyffla över ansvaret till någon annan. Helena i exemplet ovan är ett talande exempel.
Den falska skulden är mycket vanlig, säger Christina. I relationer, i familjer, på arbetsplatser. Barn känner skuld för att de inte orkar eller hinner engagera sig mer i sina gamla och ensamma föräldrar. Föräldrar känner skuld för att de inte gör mer för sina barn. Läkaren känner skuld för att hon inte lyckas rädda en patient. Patienten känner skuld för att de anhöriga lider.
- Skuldmänniskan tar ofta ansvar för andra men inte för sig själv och sitt eget. Hon är sin egen åklagare, sin egen domare. Och bara hon själv kan benåda sig. Det måste någon hjälpa henne att förstå. För den falska skulden är destruktiv. Den skapar konfliktfyllda relationer, väcker vrede, oro, depressioner, fysiska sjukdomar.
Den äkta skulden däremot tycker Christina att vi ofta tar för lätt på. Den är något bra. Den hjälper oss att ställa saker till rätta när vi gör fel, att säga förlåt, att inte göra samma misstag två gånger. Utan skuld skulle samhället totalkrascha, det skulle bli anarki. Folk skulle strunta i lagar och regler, strunta i varandra. Den som stjäl, falskdeklarerar, bryter mot överenskommelser eller medvetet sårar någon har ansvar för och makt över situationen och ska därför känna skuld. Empati är en viktig förutsättning för den äkta skulden och gör att man kan leva sig in i en annan människas situation, anser hon.
Det gäller att förstå skillnaden mellan äkta och falsk skuld. Att känna igen den falska skulden och genomskåda avsikten hos avsändaren. Att fråga sig: "Är det här mitt ansvar? Behöver jag känna skuld? Vilken funktion har den för mig? Får den mig till exempel att känna mig som en god människa?"
Sedan handlar det om att vara tydlig, om att sätta gränser och våga säga nej - lägga tillbaka ansvaret där det hör hemma, förklarar Christina.
Hon tror att uppfostran är avgörande för människors olika förhållande till skuld. Den som tidigt märker att det är framgångsrikt att väcka skuld hos andra fortsätter omedvetet i samma spår. Barnet som tjatar och tjatar om godis och som inte får sin vilja igenom förrän det börjar gråta, kan som vuxen försöka att manipulera andra på ungefär samma sätt.
Skuldmänniskor har i stället, som Christina säger, blivit "agade med skuld".
- De kanske har fått höra att "om du gör så, tycker mamma inte om dig". Eller ännu värre: "om du inte lyder blir mamma sjuk". Den som blir uppfostrad på det sättet kan sedan lätt väcka skuld hos sig själv. Det behövs inte någon som anklagar. Många går så långt att de försöker att ana sig till andras behov, säger hon.
En kvinna som Christina träffade tyckte sig göra allt för sin man och sina barn. Det hon ansåg vara deras behov lät hon alltid gå före sina egna, de behövde inte ens be henne om saker, hon tolkade sig till vad de ville. Men de gjorde inte samma sak för henne, tackade inte och till slut orkade hon inte längre. Hon var bara arg. Det kokade i henne av ilska, men hon förstod själv inte varifrån den kom.
- Hon blev martyr. Hon blev bitter, säger Christina. Hon kände sig maktlös, men utövade makt genom sin vrede, genom att ge skuld till sin man och sina barn när hon förväntade sig att de skulle gengälda hennes tjänster. Och egentligen var det inte deras behov hon uppfyllde, utan sitt eget - av att vara till lags, av att känna sig oumbärlig, av att känna sig god, kanske till och med from.
Att kvinnan var så arg visade att hon för länge sedan hade passerat gränsen för vad hon egentligen ville ställa upp på. Men hon lade ansvaret på sin man och sina barn.
En annan form av skuld över det som vi gjort eller inte gjort kallar Christina för existentiell skuld. En känsla av att ha slösat bort sitt liv, att ha missat sina möjligheter. Skulden består i att ha förärats en dyrbar gåva - livet - och sedan försummat att förvalta den på bästa sätt.
Christina möter den ofta i samband med livskriser och hos sjuka och döende människor. För en tid sedan träffade hon en 35-årig kvinna som var döende i cancer. Hela sitt liv hade hon drömt om att måla, någonstans trodde hon också att hon hade förutsättningarna. När hon fyllde 30 fick hon staffli, penslar och färger av sina syskon - men ställde in presenterna i garderoben, där de blev stående. Inför döden kände hon att hon hade svikit sig själv och försummat att göra det hon helst hade velat.
Den existentiella skulden hjälper oss att vara trogen vår längtan, tror Christina. Själv älskar hon opera och bestämde sig vid en viss ålder för att gå på opera så mycket hon bara kunde. Ingen skulle få hindra henne.
- Man kan kompromissa när det handlar om köttbullar och fläskkotletter, men kanske inte om det som rör ens innersta längtan och mål, det som ger livet mening. Då är risken stor att man börjar skylla på andra för det man aldrig gjorde. Vi måste själva ta ansvar för vårt liv.