Trots att det skiljer mer än ett sekel mellan dem har Marianne Munktell funnit en likasinnad i sin döda farfars farmor. Hon identifierar sig med henne eftersom de båda har gjort som de själva vill i sitt liv - om än i olika tider.
Marianne sitter framför en läsapparat, den ser ut som en dator, i Släktforskarnas hus i Leksand. Lokalen är full av människor, men ingen pratar, alla sitter tysta precis som Marianne och fokuserar på skärmarna. Där syns namnen på personer, och årtalen när de föddes och dog. Här kan de hitta sina släktingar och försöka förstå hur de själva har formats av förfädernas historia.
Marianne har redan funnit sin "berättelse". Hon vet var hennes släktingar bodde, vad de gjorde och lite om deras egenskaper. I datorn kan hon på några sekunder få fram alla släktingar i rakt uppstigande led på sin mammas sida. Eller sin pappas. Hon kan visa hur munnen på hennes farfars mor faktiskt är lik hennes egen.
Släktforskningen och mötet med de döda släktingarna har hjälpt henne att förstå och börja acceptera sig själv. Genom dem har hon börjat ana vem hon är och varför hon blivit den hon är.
- Släkten är som ett facit. Jag ser hur egenskaper och ansiktsdrag går igen. Flera av mina döda släktingar var faktiskt ganska lika mig till utseendet. Men även deras liv liknar ibland mitt. De hade problem inom äktenskapet, precis som jag. Kanske är det våra starka viljor som ställt till det.
Under många år undrade Marianne varför hon var så ivrig med släktforskningen. I timtal kunde hon rota i arkiv eller sitta vid sin dator. Så en dag, efter att ha kartlagt 28.000 släktingar, förstod hon.
Hon berättar om hur hon fick reda på en speciell väg som har betytt mycket i hennes släkts historia. Vägen är numera avstängd, men kallas officiellt för "Gamla fruns väg". Frun hette Augusta Munktell och var Mariannes farfars farmor. Hon gifte sig ung med en man som, det sägs, tog henne för pengarna. Hon beskrivs som viljestark, men olycklig.
När mannen dog 1861 - 60 år innan kvinnorna fick rösträtt - tog hon över Grycksbo pappersbruk utanför Falun och löste ut alla åtta barnen. Hennes ena son, som också ville driva bruket efter sin far, fick backa för sin oböjliga mor. Augusta Munktell propsade sedan på att vägen som ledde mellan Grycksbo och Falun var privat egendom, för att begränsa underhållskostnaderna.
Den här historien fanns levande i Marianne när hon cyklade på vägen i somras.
- Den var stenig och ojämn, här och var växte det grästuvor och jag såg så gott som inga hus, nästan bara kalhyggen, men känslan var fantastisk.
Hon såg bilder framför sig av hur Augusta och andra släktingar åkte längs vägen med häst och vagn. Bilderna gjorde henne glad. Hon kände en rofylldhet som hon tidigare i livet hade saknat.
- Jag beundrar Augusta som jag beundrar alla starka kvinnor. Jag förstår henne eftersom jag kan relatera till mitt eget liv. Precis som hon har jag alltid haft svårt att anpassa mig efter hur andra vill att jag ska vara. Jag är envis och kan ha riktigt dåligt humör.
Marianne sätter i ett mikrokort i läsapparaten i Släktforskarnas hus. På skärmen visar sig en uppförstoring av ett uppslag i en gammal kyrkbok. Hon läser den svarta skriften och finner snart ytterligare en släkting, ytterligare en bekräftelse på att hon har ett förflutet.
Hon minns fortfarande dagen då hon blev nyfiken på sin släkt. Hon var sexton år och gick med sin kusin till pastorsexpeditionen, mest för skojs skull, för att se om det stod något om morföräldrarna i kyrkboken. Då upptäckte de att deras morfar hade varit gift med en annan kvinna när mormodern fick deras första barn.
- Jag blev nyfiken, men vågade inte be mormor förklara. Hon var ganska dominant, ingen tant som satt i en gungstol och virkade. Jag frågade min mamma och mina mostrar i stället, men de visste inget, eller sa att de inget visste.
Eftersom Marianne inte fick veta någonting bar hon med sig nyfikenheten. För tio år sedan började hon släktforska aktivt. Hon fick reda på att hennes morfar hade träffat mormor i smyg, samtidigt som han var gift med den andra kvinnan. Sådant var väl för skamligt att prata om, tror hon.
Förra sommaren var Marianne med på en träff för sysslingar, bryllingar och mer avlägsna släktingar.
Mötet gav en möjlighet att samla in mer information om släkten, berättar hon. Det var inte ett sätt att hitta nya vänner.
- Släkten är en tillhörighet, inte en grupp givna vänner. Om man vill umgås är upp till var och en. Men jag skulle inte vilja vara utan tillhörigheten, för tack vare den har jag någon att vända mig till om jag behöver hjälp. När jag skulle göra en bouppteckning efter min mamma kontaktade jag en kusin som är jurist och som jag inte hade träffat på flera år. Han ställde upp och det berodde nog bara på att vi är släkt, att vi har en förbindelse.
Släkten är en grupp personer med genetiska band mellan sig, påpekar Marianne. Personer som är ingifta i en släkt tillhör inte släkten genetiskt, men väl socialt. Samma sak med fosterföräldrar.
Själv umgås Marianne med en liten grupp släktingar som står henne nära. Hennes pappa bor ett par hundra meter från henne och de brukar ofta äta middag eller promenera tillsammans. Hon har två vuxna döttrar som bor i Stockholm, dem besöker hon ungefär varannan månad. Hennes bror hjälper henne med forskningen, precis som sysslingen hon lärde känna genom just släktforskningen. Utöver dem har hon regelbunden kontakt med sin moster, några kusiner och en gudmor, som också är en avlägsen släkting.
För två år sedan flyttade Marianne till Falun, utan att någonsin ha bott där förut. Det var efter en guidad busstur i Dalarna, som hon förstod att hon måste flytta hem till sina "rötter".
- Varenda plats jag passerade påminde om mina döda släktingar. Jag såg gruvan där de arbetade, banken där min farfars morfar var bankdirektör, kyrkan i Grycksbo som min farfars far byggde. Att vistas i omgivningarna gör mig trygg, på samma sätt som när jag cyklade på "Gamla fruns väg" i somras. Jag tillhör en släkt som går vidare.
Marianne Munktell är en del av en helhet, med många döda släktingar, som är påtagligt levande för henne där hon sitter i Släktforskarnas hus för att hitta fler pusselbitar till sin egen historia.