För 19 år sedan kom Abdinasir Ali till Sverige. Här träffade han sin fru, och de har fått sju barn tillsammans. Men kvar hemma i Etiopien finns Abdinasirs mamma, syster, bror och syskonbarn.
– Mina släktingars liv hänger på mig, till hundra procent, berättar Abdinasir.
Hans släkt bor i provinsen Ogaden. Det är ett farligt område stängt för omvärlden och som på sistone uppmärksammats i Sverige eftersom de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson blev tillfångatagna där.
Det finns inga jobb i Ogaden. Dåliga år, som i år, blir det torka och människor svälter ihjäl. Området är blockerat från alla håll och även om hans släktingar inte bor där stridigheterna pågår, är han orolig för deras säkerhet. Varje månad sedan 16 år tillbaka skickar Abdinasir pengar till sina släktingar, 500–600 dollar, vilket motsvarar ungefär 3 000–4 000 kronor. Dessutom ska hans och hans frus inkomster räcka till den egna familjen.
– Jag jobbar som taxichaufför och jag tar alltid på mig minst en dag extra i veckan, eller så arbetar jag parallellt med andra saker. Ett extrajobb jag har är affischering, på busshållplatser till exempel.
Varje dag åker han hemifrån tidigt och kommer hem sent. Han har inte mycket tid över att umgås med sin familj.
– Om något händer barnen i skolan eller om de hamnar på sjukhus, kommer jag alltid. Men jag saknar att inte kunna träffa dem mer. Ibland känns det som om jag inte bor med mina barn, säger Abdinasir sorgset.
– Samtidigt vet jag att min släkt inte kommer att klara sig om jag inte arbetar mycket. Min bror har fem barn, min syster fyra, och min mamma är gammal och behöver hjälp. Om jag inte skickade pengarna skulle de inte klara sin försörjning.
Tre av de sammanlagt nio syskonbarnen har tack vare honom kunnat gå ut gymnasiet. Men de kan ändå inte få något jobb.
Stressar det inte dig att ha det här ansvaret för dina släktingar?
– Både och, jag är också stolt över att jag gör att deras vardag funkar bra, jämfört med andra i Ogaden. Samtidigt kan jag känna mig stressad över att allt vilar på mig – vad händer om jag försvinner? Då klarar de sig inte. Men vi har en stark tradition av att ställa upp och hjälpa släktingar, eftersom vårt land varit ockuperat så länge. Mina barn och min fru förstår den här traditionen, de äldsta barnen kan till och med komma med en hundralapp till släktingarna.
Ber barnen aldrig om dyra saker?
– Jag tror inte att de ber om saker på samma sätt som andra barn. Men jag täcker deras behov – tack vare att jag jobbar mycket kan jag betala för deras fritidsintressen, och ibland kan jag skjutsa dem.
Abdinasir tycker att det är märkligt med den svenska seden att inte dela med sig, att behålla sin lön för sig själv och låta arbetslösa släktingar gå till Arbetsförmedlingen.
– Det är inte bra att behöva tigga pengar från Arbetsförmedlingen. Jag känner så här: Min lön är inte bara för mig, den ska delas rättvist. Livet är kort, man måste ha det bra tillsammans.
Han håller sig uppdaterad om sitt hemland genom att se etiopiska nyheter. På så vis vet han om priset på majs eller ris gått upp – i så fall måste han jobba ihop mer pengar. Detsamma gäller om dollarns värde stiger i förhållande till kronan.
– Min syster behöver aldrig ringa och be om pengar. Jag ser alltid till att de får så mycket de behöver för att klara sig.
I provinsen finns inget fungerande banksystem, så för att få fram pengarna måste Abdinasir gå via hawala, ett informellt valutaväxlingskontor. Växlaren som tar emot hans pengar ringer sedan till ett hawalakontor i Addis Abeba där de blir hämtade och förs vidare till byarna.
– För var hundrade dollar jag skickar, går åtta dollar till hawala. De måste betala militären för att få komma fram på vägarna. Det är ju korruption, men de måste samarbeta, annars når aldrig pengarna fram, säger Abdinasir.
Abdinasir har inte sett sin mamma sedan 1988. De håller kontakt via telefonen, som inte alltid fungerar. Han hoppas att det en dag blir fred i Ogaden. Men det ser inte ljust ut – konflikter har pågått i regionen sedan 1948.
Tror du att dina barn kommer att föra traditionen att ta hand om släkten vidare?
– De kanske inte tar hand om släktingarna i Ogaden, men jag hoppas att de kommer att ställa upp när jag blir gammal, och tar hand om mig. Vi brukar diskutera det hemma: ”Tänker ni skicka mig till servicehus eller tänker ni hjälpa mig?” frågar jag. Mina döttrar säger ”oroa dig inte pappa, vi tar hand om dig”.
– Det är det viktigaste, att vi tar hand om varandra. Även om jag arbetar mycket, så vet min familj att jag alltid tänker på dem. Jag ringer varje dag och frågar vad de ätit till middag. Och jag har det ju bra jämfört med mina släktingar i Ogaden, jag kan göra vad jag vill, resa vart jag vill. I år var jag till och med i väg på semester med familjen.