I går handlade Insidan om maktlekarna, ett nytt ord för de mer eller mindre våldsamma ritualer som barn och tonåringar – oftast killarna – ägnar sig åt.
I de flesta fall är lekarna harmlösa, men de kan också användas som en arena för destruktiv maktutövning. Allt hänger förstås på vilka som deltar och vilka syften de har.
När gymnasieläraren Amir Srebrenikovic för ett par år sedan var lärarpraktikant i Tumba söder om Stockholm såg han många maktlekar som spårade ur.
– Den farligaste kallas Slavleken eller Nadish. Jag vet att den förekommer i väldigt våldsamma och kränkande varianter i flera skolor i Botkyrka kommun, och jag tror att det är likadant på andra håll.
Det är ofta de coola killarna som drar i gång Slavleken.
– De manipulerar reglerna så att de själva blir bossar över de mindre självsäkra pojkarna. Om slavarna inte lyder order, om de till exempel inte vill stjäla jackor på Stadium åt sina bossar, blir de förlöjligade och hotade eller misshandlade.
Slavleken innebär att småkillarna gradvis vänjer sig vid att utföra kriminella handlingar, påpekar Amir Srebrenikovic:
– Gränserna förskjuts. Har man stulit en jacka är det lättare att stjäla en till. Utför man ordern att slå ner någon kanske man känner det maktens rus som våldet kan ge förövaren. Och man blir inte straffad för misshandeln – snarast belönad: ”Jävlar, du slog honom fett hårt, du är grym!”
Man vill höra till, det är människans kanske starkaste strävan. Och i skolan är konkurrensen hård.
– Man måste skapa sig ett namn, så säger ungdomarna till mig. I vissa gäng ska man ha den nyaste mobilen och de dyraste kläderna, i andra ska man vara snygg och populär hos det andra könet. Klarar man inte av det där kan man kanske konkurrera genom att vara grym och hård, och om man dessutom umgås med äldre gangsterkillar ökar ens status, säger Amir Srebrenikovic.
I detta perspektiv är slavlekarna extra riskabla, förklarar han. De utnyttjas nämligen i vissa skolor av lite äldre tonåringar i syfte att värva småkillar till en särskild sorts kriminella gäng. Skoleleverna i Botkyrka kallar dem boss och flygare, och de kan beskrivas som maffialiknande maktpyramider med en stöddig boss i tjugofemårsåldern i toppen, mellankillar som är femton till sjutton år i ett par nivåer i mitten och ett stort antal småkillar i tolvårsåldern längst ned – de så kallade flygarna.
– Det började med att jag såg en tolvåring umgås med femtonåringar i skolan där jag praktiserade, berättar Amir Srebrenikovic. Jag frågade runt, och flera elever svarade: ”Han kan vara deras flygare.”
Amir Srebrenikovics intresse växte, och under våren 2008, när han gick sista terminen på lärarutbildningen vid Södertörns högskola, gjorde han en undersökning som ledde till kandidatuppsatsen ”Ett steg från lek till allvar”.
– Jag djupintervjuade tio pojkar i åldern fjorton till sjutton år som bor i Botkyrka. Vissa hade själva varit med i de kriminella pyramiderna, andra var i farozonen för att dras in i dem. Det var helt omöjligt att intervjua pojkarna som just då var flygare eller mellankillar, de var alldeles för rädda.
Osäkra småpojkar som inte har några grymma bröder och som tydligt visar att de vill vara med i de coola gängen – det är de som blir rekryterade, berättar Amir Srebrenikovic. Och som flygare är de ständigt rädda. En gång när mellankillarna i en av pyramiderna misstänkte att en tolvårig flygare hade tjallat för en fritidsledare bröt de sig in i lillkillens hem, misshandlade hans föräldrar och stal deras smycken. ”Det var vi som gjorde det”, sade de sedan till honom. ”Nu vet du vad som händer om du inte gör som vi säger!”
– Det man lätt glömmer är att mellankillarna också är rädda, förklarar Amir Srebrenikovic. De kan råka illa ut om de inte levererar ett visst antal jackor eller skor till den högre nivån av mellankillar som i sin tur sköter försäljningen och vidarebefordrar vinsten till bossen.
Man kan klättra i pyramiden; flygaren kan bli mellankille, mellankillen kan bli boss. Och drivkraften är stark, för verksamheten är lukrativ. Enligt Amir Srebrenikovics informanter kan en boss tjäna bortåt 50 000 kronor i månaden, och en mellankille kan dra in flera tusen kronor i veckan. Flygarna får se tiden an och nöja sig med hamburgare och kläder eller några hundralappar och lite marijuana.
Det är ganska vanligt att flygarna och mellankillarna använder droger, enligt Amir Srebrenikovic.
– Flygarna får ofta sin lön i form av marijuana. Om de tackar nej blir de utsatta för grupptryck: ”Vadå, är du bättre än vi? Alla tar det här, om du gör det visar du att du är en av oss!” Och lite senare kan även kokain komma in i bilden.
De flesta av pyramiderna finns i bostadsområden där många av invånarna är nyinflyttade och lågavlönade eller arbetslösa, tror Amir Srebrenikovic.
– Och de flesta som bor där har ju utländska rötter. Men det är inte etniciteten som gör att vissa av deras söner dras in i kriminella gäng, utan den sociala och ekonomiska utsattheten. Möjligen bidrar känslan av utanförskap i Sverige.
Polisen Lotta Thyni tror också att slavlekar som urartar till kriminalitet främst förekommer i socialt belastade lågstatusområden. Hon har i flera år varit ansvarig för Botkyrkapolisens brottsförebyggande arbete bland ungdomar. Numera är hon talesperson för Södertäljepolisen.
– Vilsna tonåringar i segregerade förorter kan komma att se upp till fel personer, påpekar hon. Om man inte kan bli bäst på att vara bäst kan man kanske bli bäst på att vara värst. Man ställer upp på maktlekar som boss och flygare och skolas in i en värld där våld och kriminalitet är okej. Åker man sedan fast blir man bekräftad som en dålig människa – och så är man inne i cirkusen.
Polisen har ingen aning om hur många pyramider som opererar i Stockholmstrakten.
– Vi såg en del av det här i Botkyrka för några år sedan, berättar Lotta Thyni. Elva- och tolvåringar hade stulit kläder i stor skala, och vi kom fram till att de tillhörde välorganiserade ungdomsligor av typen boss och flygare. Och jag är övertygad om att detta pågår än, för det handlar om mycket pengar.
Vi vuxna måste våga se vad som pågår i ungdomarnas värld, säger hon.
– Ja, och avsätta tid och resurser för att stärka dem till att våga säga nej till destruktiva maktlekar.
De unga män Amir Srebrenikovic intervjuade för ett par år sedan uppskattade att det då fanns omkring fyrtio pyramider och minst fyra hundra aktiva flygare i Botkyrka kommun.
– Jag tror inte att de överdrev. Jag observerade själv två pyramider i skolan där jag praktiserade. Och jag är övertygad om att de här gängen kommer att fortsätta och utvecklas så länge vi har ett samhälle där det är möjligt att tjäna pengar genom att utnyttja osäkra småkillar, säger Amir Srebrenikovic.