André Norman vill hela tiden pressa in nya möten i sitt redan späckade schema. Under de tre veckor han var inbjuden av Fryshuset i Stockholm träffade han ungdomar, poliser och socialarbetare från tidig morgon till midnatt.
Under hela sin uppväxt använde André Norman sin talang för att försvara sig och begå våldsbrott.
När André Norman berättar om sin uppväxt för en grupp unga från den brottsförebyggande föreningen Unga kris blir det knäpptyst i salen.
Området han växte upp i styrdes av kriminella gäng. Hans mor hade tre jobb för att kunna försörja familjen. Hon drack och hans far slog.
André Norman började med snatteri – det slutade med ett 14-årigt fängelsestraff för bland annat väpnat bankrån.
De första åren i fängelset flyttades André Norman mellan olika anstalter för att han var farlig. Han klassades som nummer tre i gängledarhierarkin i Massachusetts fängelsesystem. Han bevittnade våldtäkter, såg hur intagna hängde sig, blev mördade.
– Det jag försöker säga är att fängelse är ett fullständig slöseri med tid. Alla slåss för att de är arga, för att deras liv suger, säger han och slår ut med armarna.
Varje morgon när han vaknade frågade han sig: ”Hur ska jag undvika att bli mördad i dag?”
– Om man är gängledare finns det alltid människor som vill ta ens plats. Jag hade ju tagit någons plats.
I fängelset högg han en annan intagen med elva knivhugg i huvudet och strupen.
Hur kan man göra något sådant?
– Vem som helst kan agera så. I mitt fall berodde det på att jag befann mig i en utsatt situation. Det var så jag tänkte då, att jag måste försvara mitt territorium.
Skulle du kunna göra samma sak i dag?
– Jag är fysiskt kapabel, men jag gör andra val.
När det var åtta år kvar av fängelsestraffet kände han sig alltmer trött på det kriminella livet.
– Alla kriminella kommer till en sådan punkt förr eller senare. Jag hade tur som råkade träffa rätt personer vid just den tidpunkten.
En ortodox rabbi fick honom att tro på den egna förmågan. Tillsammans lade de upp en strategi för hur han skulle bryta känslan av att hela tiden känna sig hotad.
I stället för att slåss började André Norman studera juridik i fängelset. Det var ett relativt enkelt sätt att bryta våldsspiralen. Bara några timmar efter att han muckat från fängelset befann han sig i ett ungdomsscenter för att prata med unga om hur de kunde ta sig ur den kriminella banan.
I dag anlitas han av det amerikanska rättsväsendet för att utforma brottsförebyggande program. Han har föreläst på Harvard och London Business School och besökt tio länder för att berätta om sina erfarenheter.
André Norman varnar Sverige för att satsa på hårdare straff.
– Det handlar om vad samhället vill ha för slutprodukt. Personer som straffats i fängelset, som inte fått vård eller kunnat studera, riskerar att bli ännu värre brottslingar när de kommer ut.
– I USA ökar straffen hela tiden. Det gör också antalet mord. Så det finns inget samband, säger han.
André Norman efterlyser vad som på amerikanska kallas ”community policing”. Det betyder att poliser eller vuxna professionella, ”caring adults”, söker upp unga som uppvisar ett riskbeteende i skolan eller vid fotbollsplanen.
– Det handlar om vanliga samtal. Det måste göras när de är mellan 17 och 19 år. Då vill de prata. Sedan är det för sent.
Utan vuxna förebilder får unga lätt en skev bild av verkligheten.
– Ungas uppfattning av verkligheten är starkare än själva verkligheten. Jag hade behövt någon som tog ned mig på jorden, som hjälpte mig att fatta de rätta besluten så att jag kunde ta kontroll över mitt liv.
”Action steps” kallar han det. Det handlar inte om vad man ska göra, utan hur.
– Någon säger till mig att jag ska bryta med det kriminella gänget och söka in på college. Men det är meningslöst om ingen hjälper mig att förstå hur det ska gå till.
André Norman var bra på matte. Någon sa att han borde satsa på det.
– Men det funkar inte att säga så till en unge som måste satsa all kraft på att försvara sig på gatan. Det var ingen som mötte mig där jag befann mig.
Kunskapen som behövs har poliser och andra vuxna som jobbar med unga som befinner sig i den här situationen, menar Norman.
– De kan bygga en relation och se vad det är som styr en ung person.
Behöver unga byta miljö för att bryta den onda cirkeln?
– Nej, svarar han utan att tveka. Det finns tusentals unga som växer upp i samma miljö som jag, som inte skaffar skjutvapen, som lever bra liv. De bodde granne med mig. De höll sig på sin kant, vi på vår.
Det andra receptet på framgång är, enligt Norman, samarbete. Mellan polis, skola, socialtjänst, idrottsklubbar, föräldrar. Alla vuxna som finns runt de unga bör ingå i ett nätverk som byter information.
– Unga befinner sig i skolan åtta timmar per dygn. Det är en bra plattform för påverkan. Men skolan kan inte göra allt. Skolan behöver hjälp från dem som har andra lösningar.