Våren 1949, när Sven-Eric Liedman just hade fyllt tio år, drabbades han av tre kraftfulla ångestattacker. Han minns dem i detalj, för de har fått stor betydelse för hans liv.
- Jag kände mig så fruktansvärt instängd i mitt jag. Jag kunde lika gärna ha fötts i den bengaliska slummen, men jag växte upp i Vittskövle prästgård i östra Skåne som son till en lågkyrklig kyrkoherde och en något neurotisk prästfru. Känslan att vara just jag gav mig panik!
Fadern hade ständigt ont om pengar, men i grunden var han glad och optimistisk; allt skulle ordna sig, och den attityden förde han vidare till sin pojke.
- Men min mor svängde snabbt mellan känslolivets ytterlägen, berättar Sven-Eric Liedman. Hennes pappa hade dött när hon var sexton år, och hon var präglad av chocken. I den ena stunden var allt fint och vackert, i den andra kände jag fläkten från underjorden.
Hinnan mellan himlen och helvetet har alltid känts tunn för Sven-Eric Liedman. Men han är ändå glad över barndomens ångestattacker.
- De gav mig en grundläggande otrygghet i tillvaron, ett avstamp och ett starkt driv framåt. Det jag var räckte inte. Jag ville bli mer!
Somliga psykologer anser att vi människor i första hand formas och förändras av kriserna i livet. Vi har i varje ålder en särskild psykosocial utvecklingsuppgift, och beroende på hur vi klarar den går vi vidare stärkta eller stukade. Dessutom danas vi av oförutsedda sorger och separationer, misslyckanden och förluster.
Sven-Eric Liedman vantrivdes så svårt som tonåring i Kristianstads läroverk att han blev en skolkande slyngel. Till sist lyckades han övertyga sin far om att få sköta sina studier på egen hand, genom Hermods korrespondensinstitut.
- Det blev en viktig växelpunkt för mig. Jag kände plötsligt att jag hade ansvaret. Jag lade upp mitt eget schema, tentade av ämne för ämne, fick massor av tid över därför att jag slapp de gammaldags lärarna, började läsa böcker och upptäckte skönlitteraturen: Zola, Maupassant, Flaubert, Dostojevskij, Balzac, Sartre...
Han var mentalt snedväxt under ungdomsåren: intellektuellt brådmogen men känslomässigt hämmad. Andra såg i filosofistudenten Sven-Eric Liedman en självsäker och snillrik streber, själv kände han sig ofta ensam och bortkommen.
- Jag dyrkade de unga kvinnor jag mötte, men hade svårt att få en naturlig kontakt med dem. När min första flickvän gjorde slut hamnade jag i en djup kris. Helveteskänslan var stark, jag tenderade att dricka för mycket och aldrig mer kunde jag bli förälskad...
Men så stod hon bara där, kvinnan som skulle bli mor till hans två första barn. Och livet vek av i en ny riktning.
- Jag var ganska omogen, men ansvaret för barnen gav mig stadga. Jag följde deras utveckling steg för steg: språket, lekarna, fantasivärlden ... Jag blev liksom smittad av deras upptäckarlust, tillvaron föreföll så sagolik.
Familjelivet hindrade honom inte från att doktorera vid tjugosex års ålder. Året var 1966, och han trodde att en tjänst som docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet var vikt åt honom - men han fick den inte. I stället blev han överraskande erbjuden jobbet som biträdande kulturchef på Sydsvenska Dagbladet.
- Teleprintrarna hackade fram nyheter från alla kontinenter, USA bombade Vietnam, det jag skrev kunde publiceras redan nästa dag och jag fick stark och omedelbar respons... En hastigare puls, ett helt nytt sätt att tänka!
Karriärmässigt har han sedan dess haft ihållande medvind, som professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, som flerfaldigt prisad författare och som radikal samhällsdebattör.
Den mest turbulenta tiden i privatlivet upplevde han efter tio års äktenskap. Han blev räddningslöst förälskad i en annan kvinna, och skilsmässan var oundviklig.
- Det blev en chock för barnen, och så här efteråt tycker jag att jag borde ha förberett dem bättre. Men jag var totalt uppslukad av min nya passion.
Många män som skiljer sig upplever att de mognar och får ett rikare liv om de kliver fram och tar fullt ansvar för barnen. Så var det också för Sven-Eric Liedman.
- De bodde mest hos mig, och jag gick in för att vara en närvarande pappa. Jag hade tagit ett viktigt steg i min känslomässiga utveckling när de föddes, och nu tog jag ett till.
Med sin nya kärlek fick han snart ännu ett barn. Äktenskapet varar än, och antalet barnbarn är hittills sju.
- Det är en trygghet att få uppleva flera åldrar tillsammans. Och det är spännande att vara olika, men ändå leva i en gemensam nyfikenhet.
I över fyrtio år har Sven-Eric Liedman kryssat ganska långt ut på politikens vänsterkant, specialist på den Marx-Engelska dialektiken som han är.
- På mitt specialområde vet jag precis hur det mesta hänger ihop, och det skulle kännas tryggt och behagligt att hålla sig där. Många experter gör ju så, de bevakar sin position och befäster sin status och stelnar mer och mer...Jag vet inte om det beror på de där ångestattackerna jag upplevde som barn eller om det har med lust att göra, men jag har alltid velat gå vidare. Som när jag kom in på design i min senaste bok "Stenarna i själen", där var jag verkligen nybörjare! Det gör mig munter att veta att jag alltid kan lära mig något nytt.
Fast hans kritiker tycker att han har stelnat - han är ju fortfarande marxist.
- Ja, så kan man ju se på saken, säger han. Visst har marxismen spelat en destruktiv roll i många länder. Men jag överger aldrig min grundvärdering om jämlikhet. Vi lever i en värld där tillgångarna inte fördelas rättvist, där rika förtrycker fattiga och män dominerar kvinnor. Makt- och rikedomskoncentrationen i världen har snarast ökat. Och för mig går marxismen fortfarande ut på att minska orättvisorna, så att alla människor får ett värdigt liv.
Ju längre ner på samhällsstegen man är, desto bittrare erfarenheter har man, påpekar han.
- Min position som professor är ju idealisk för den som vill undvika att stelna. Jag har ständigt mött nya människor och nya idéer, och det har aldrig gått någon nöd på mig. Jag beundrar dem som måste kämpa för att överleva men som ändå behåller sin öppenhet!
Han har blivit mer försonlig med åren, tycker han - inte inför orättfärdigheterna han ser, men inför människorna.
- Som ung hävdade jag mig hårdare, jag chansade ibland och överröstade min egen osäkerhet. Det gör jag inte lika ofta numera. När man blir äldre är det lättare att ödmjukt fråga dem som kan och vet.
I höst kommer Sven-Eric Liedman ut med sina memoarer. Under skrivandet har han kommit att reflektera över sig själv på ett nytt sätt.
- Jag borde till exempel ha varit mer kritisk mot den bristande öppenheten inom Sovjetblocket, säger han. Själv har jag ju utnyttjat yttrandefriheten till bristningsgränsen.