När Fredrika gifte sig med sin man var deras skilda religionstillhörigheter inget de funderade över.

– Han kommer från en judisk familj, men är helt sekulariserad och firar exempelvis jul, berättar hon.

Den äldsta dotterns födelse orsakade inte heller några problem. Men så blev Fredrika gravid med andra barnet och den här gången fick de en son.

– Jag vet att han sagt att om han fick en son så skulle pojken omskäras, men jag sköt problemet framför mig. Jag tänkte att för det första så kanske vi inte får någon son, och om jag ändå tvingas ta ställning till omskärelse så kanske det känns okej i alla fall då. Och i värsta fall skulle jag säkert kunna övertala min man att strunta i det.

Men så blev det inte. När sonen var några dagar gammal började Fredrikas man tala om att ”nu börjar det blir dags för omskärelsen”. Då knöt det sig fullständigt i Fredrika.

– När jag såg på min son och tänkte på att man skulle skära av honom en bit av hans kropp så kände jag bara att: aldrig i livet! Inte en chans!

För Fredrikas man å sin sida var det uteslutet han skulle bryta en 3 000 år gammal tradition genom att inte låta omskära sonen. Det hela utvecklades till en extrem konflikt.

– Vi gick i total klinch. Jag frågade runt bland våra judiska vänner och släktingar och i princip alla tog ställning för omskärelsen.

Den enda person som stödde Fredrika öppet var en manlig släkting som själv var omskuren. Han menade att de borde bryta traditionen och sa att han själv aldrig skulle låta omskära sina söner. Men konflikten med maken bestod.

– Vi talade inte med varandra, jag mådde fruktansvärt dåligt. ­Tillslut blev jag desperat. Jag insåg att om jag inte gick med på omskärelsen så skulle vårt äktenskap vara slut där och då.

Sonen hade då hunnit bli fyra månader. Fredrika och hennes man bokade tid på en klinik.

– Jag grät hela tiden, det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

I dag är Fredrikas son så pass liten att han ännu inte märker av att han är omskuren. Men hon oroar sig för hur han ska påverkas av det i framtiden.

– Han kommer ju att växa upp med att han är annorlunda, sedan vet man ju inte om den här stympningen kommer att påverka honom sexuellt. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska prata med min son om hans omskärelse när han blir äldre, men jag känner att min man kommer att få stå för att beslutet togs, för det kan inte jag göra.

Fredrika kan fortfarande börja gråta när hon tänker på sin sons omskärelse, det är ett känsligt ämne.

– Jag kommer alltid att ångra att jag gick med på det. Det är möjligt att han hade velat göra det själv när han blir äldre, men då skulle det ha varit hans eget beslut. Jag gjorde det för att försöka hålla ihop familjen.

Under den här perioden och även senare så har Fredrika känt sig väldigt ensam. På senare tid har hon dock stött på andra personer som hamnat i samma problematik.

– Jag har till och med hört talas om familjer där båda föräldrarna är av judisk härkomst men där den här diskussionen kommit upp. Visst, man måste respektera andras sedvänjor, men inte på bekostnad av ett barns fysiska integritet.