Sonny Wåhlstedt engagerade sig politiskt redan i tonåren. Han blev van vid att jobba tillsammans med andra, tala på möten och hålla föredrag, det var hans ”självklara liv”, säger han.
Men vid 26 års ålder drabbades han plötsligt av social fobi – utan att vare sig han eller någon i omgivningen förstod vad det handlade om.
– Från att ha varit en van föreläsare blev jag en person som inte kunde betala sina räkningar på posten utan att rodna och skaka. Jag vande mig vid att smyga in som första kund på posten på morgonen, och som sista kund i närbutiken på kvällen, för att undvika kontakt så mycket som möjligt.
När Sonny blev sjuk hade han jobbat som lärarvikarie i några år. På skolan fanns stora motsättningar bland personalen och två ”läger”. Sonny hamnade mitt emellan.
– Jag var ovälkommen, satt ensam vid lunchbordet varje dag. Jag kände mig stabil och tyckte att jag klarade av det. Men i efterhand förstår jag att min självkänsla långsamt gröptes ur, dag för dag.
En morgon vaknade Sonny med en enorm panikattack. Sedan började den fobiska, sociala rädslan. Sonny ”ljög sig ur” mycket av sitt sociala umgänge och led av skam- och skuldkänslor. Han ville hitta ett jobb där kontakten med arbetskamraterna var minimal. Till slut började han köra taxi.
– Jag hade mindre fokus på hur illa jag mådde, när jag körde. När jag hörde på kommunikationsradion att kollegerna stämde möte på ”Lisas fik”, då körde jag så långt jag kunde åt andra hållet. Så höll jag på i femton år.
Till sist orkade Sonny inte längre. Det blev för jobbigt att varje dag grubbla över hur han skulle klara av att undvika olika kontakter. Han blev deprimerad och funderade även på självmord som en ”nödutgång”. Av en slump fick han syn på ordet ”Ångestsyndromsällskapet” i Gula sidorna.
– Jag undrade vad det var för något konstigt, men jag ringde upp. En kvinna svarade, hon lyssnade på mig och sa ”du har social fobi”.Det var första gången jag hörde det begreppet. Jag hade gått runt hos läkare i alla år, men hade aldrig fått någon diagnos. Den här kvinnan förstod, lyssnade och kände igen.
Sonny gick med i en självhjälpsgrupp som jobbade utifrån kognitiv beteendeterapi. Han var skeptisk till en början, men efter ett år var han frisk. Sedan dess har han använt sin gamla föreningsvana till att arbeta för andra med psykiatriska problem.
– Jag hade själv fått mitt liv tillbaka. Det är otroligt viktigt att problemen känns igen och att de drabbade får hjälp. Inte minst i skolan, där många riskerar att utvecka social fobi utan att lärarna märker det. Skolan skulle kunna göra en stor insats.