Efter stora katastrofer – som Estonia, tsunamin och diskoteksbranden i Göteborg – mobiliseras samhällets organisationer och krisgrupper sätts självklart in. Men när enskilda personer och familjer drabbas av smärtsam sorg är stödet långt ifrån lika självklart.
Och trots att det i dag finns mängder med självhjälpsgrupper, patient- och anhörigföreningar, sorgegrupper och webbplatser på nätet för drabbade, så står många av oss handfallna inför de vardagskatastrofer som vi alla, förr eller senare, möter.
– Vi tror att vi kan och vet så mycket om hur man ska hantera smärtsamma känslor, men i praktiken har många fortfarande mycket svårt att tala om allvarliga händelser.
Det konstaterar Barbro Lennéer Axelson, psykolog, psykoterapeut och universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete i Göteborg. I över fyrtio år har hon arbetat med
kris-, sorg- och konflikthantering. Nu har hon samlat sina erfarenheter och dammsugit forskningen kring såväl självhjälp som om hur professionella och närstående bäst kan bistå.
Boken ”Förluster – om sorg och livsomställning” (Natur & Kultur) handlar om den typ av svåra förluster som ingen av oss undgår – som skilsmässor, sjukdomar och dödsfall. Hon beskriver vad människor behöver när de befinner sig i kris, hur man kan möta i stället för att undvika en sörjande medmänniska och hur man som närstående kan stötta när livskursen ändrats och världsbilden rubbats.
En sorg som är gemensam för alla förluster, oavsett vad som hänt, är de grusade drömmarna inför framtiden. Och att känna sig förstådd genom att någon troget lyssnar – och frågar – återkommer ständigt som det största behovet.
Enligt en svensk studie, där 2 000 personer i åldrarna 20–85 år tillfrågades, hade så mycket som en tredjedel haft en större livskris under en tvåårsperiod. Åtskilliga i sorgekris vittnar om att personer i omgivningen undvikit dem. Det gäller särskilt vid dödsfall. Hälften av alla människor som är med om en svår förlust beskriver att en eller flera personer som de förväntat sig reaktioner från inte tagit kontakt. Att även de levande försvinner blir en sorg i sorgen. Förklaringen till det uteblivna stödet är i första hand osäkerhet, tror Barbro Lennéer Axelson.
– Vi vet inte riktigt hur nära vi står varann och blir därför rädda att störa. Och det är påfrestande att lyssna till andras sorg.
Dessutom har vi dåligt med sorgeregler. Inte ens det svarta sorgband som många bar förr finns kvar. En bukett blommor skickar vi ofta till den som sörjer. Men många av dessa sorgebuketter skulle vi kunna låta bli, tycker Barbro, och berättar om hon hur hon själv, när hennes make just avlidit i hjärtinfarkt för femton år sedan, efter några dagar satt omgiven i hemmet av vissnande blombuketter.
– Till och med blommorna vissnar och dör, tänkte jag. Det hade varit bättre med krukväxter. Ett personligt brev är ett bra alternativ.
För täta, för många eller för tillfället icke önskvärda sociala kontakter kan också bli ett problem. När något dramatiskt inträffar i omgivningen, som att någon blir svårt sjuk eller plötsligt dör, vitaliseras ofta människor. Det blir något intressant, som bryter den vanliga vardagslunken, att tala om i nätverket.
– Som sörjande har man ett eget ansvar, att noga välja vilka det känns bra att tala med, så att man inte blir krisunderhållare för andra. En sorg blir inte bättre bearbetad ju fler människor man talar med, tvärtom kan det göra att man blir mer splittrad och mår ännu sämre. En del ångrar i efterhand att de varit för öppna i sin kris.
För utåtriktade personer kan det vara ett dilemma att ingå i ett tätt och välmenande nätverk, det är svårt att avvisa personer som vill väl.
– Men det räcker faktiskt med att säga ”tack för att du frågar, men jag orkar bara inte just nu”.
Skilsmässa är en underskattad förlust som de flesta skulle behöva mycket mer hjälp att ta sig igenom, menar Barbro.
– Visserligen har skilsmässor numera normaliserats socialt, men psykiskt har det inte blivit ett dugg lättare att skiljas. Tvärtom kan vissa skilsmässor vara svårare än ett förväntat dödsfall, eftersom det kan kännas som om hela det gemensamma liv man haft varit meningslöst.
I boken citerar hon en kvinna vars omgivning betraktar hennes skilsmässa som en influensa – obehaglig men snabbt övergående.
– Men en plötslig skilsmässa motsvarar snarare en hjärtinfarkt i en familj. Och för en sådan krävs akut intensivvård. Vissa familjer skulle behöva stödsamtal varje dag under den värsta perioden för att inte fastna i aggressioner och bitterhet.
De mest intensiva krisreaktionerna brukar för de flesta klinga av efter ett par månader. Efter ett halvår har känslorna stabiliserats för många. Cirka 40 procent har dock kvar olika symtom under hela det första året – sömnstörningar, ångestattacker och nedstämdhet. Ett till två år efter krisen är de flesta någorlunda återställda, medan 25–30 procent lider under längre tid.
– Att ta sig igenom en sorg gör man genom att sörja, man måste ge sorgen tid. Jag är så trött på det flåshurtiga positiva tänkandet. Man måste tillåta hela spännvidden av känslor – tvivel, tycka synd om-känslor och mörkerseende.
– Men sorgen är heller inte jämntjock, den kommer i stötar eller vågor, som en emotionell berg och dal-bana med en hel del rastplatser. Och dem ska vi ta vara på. För man måste hitta ljuspunkter i mörkret, det är ett sätt att överleva. Man får skratta fast man sörjer.
Svåra sjukdomar som cancer, hjärtinfarkt och stroke drabbar de anhöriga nästan lika mycket som den sjuke, främst på grund av sjukvårdens brist på stöd. Av de anhöriga till svårt sjuka får 25 procent själva allvarliga fysiska och psykiska problem, visar studier. Visst är anhöriggrupper bra, men då och då behöver man befrias från sin anhörigidentitet, poängterar Barbro.
– Anhöriga behöver få ägna sig åt något onyttigt och flärdfullt ibland, och inte bara lyssna på eländesberättelser från andra lika utslitna.
Kriser kan innebära både risker och möjligheter.
– Eftersom försvaren är sänkta blir man mer öppen mot andra. Mitt i sorgen kan det uppstå livsgnistrande möten.
Även en allvarlig sjukdom kan medföra positiva livsförändringar.
– Min egen svärmor fann efter 65 års ålder kärleken, två gånger dessutom, till ett par trevliga män som hon mötte under sina vistelser som patient på Sahlgrenska sjukhuset.
Det Barbro tycker vi alla ska göra är att tänka igenom vilka vänner vi skulle kunna få stöd av den dag något allvarligt inträffar. Ett par tre stycken är minst vad man behöver.
– Sen kanske man ska vårda de vännerna extra mycket. Och upptäcker man att det är tomt på liknande vänner, då är det hög tid att fördjupa vänrelationerna.