När Karin för ett par veckor sedan fick veta att Stockholms Stadsmission hade öppnat en särskild mottagning till stöd för unga män gjorde hon som många andra mammor: hon tog genast kontakt med Jan Löwdin, psykoterapeuten som ligger bakom satsningen och som intervjuades på Insidan i onsdagens DN.
”SOS från orolig mamma” kallade Karin sitt mejl, och hon berättade hur bekymrad hon är över sin 21-årige son Jonas som fortfarande bor kvar i sitt pojkrum och som lever större delen av sitt vakna liv i en av de virtuella spelvärldarna på internet.
”Ibland känner jag för att kasta ut ungen, men det kan man ju inte”, skrev Karin. ”Jag älskar honom så mycket och lider verkligen av att se honom slösa bort sitt unga liv.”
– Han är ju vuxen! påpekar hon när vi träffas för att samtala om hennes och Jonas situation. Jag vill ju att han ska få ett normalt liv med studier och arbete, vänner och umgänge. Visst, han kan väl spela ”World of warcraft” om han vill – men inte jämt!
Jonas sitter fast vid datorn, tycker hon; han kommer inte i gång i livet.
– Han är så ensam, han träffar aldrig sina gamla kompisar och skaffar sig inga nya vänner … Ja, han pratar ju och skrattar med någon mest hela tiden när han sitter där inne på sitt rum och knappar på tangentbordet med hörlurarna på. Vad jag begriper har han ett stort umgänge på nätet. Men det kan ju inte vara samma sak att ha vänner man aldrig träffar och ser i ögonen – jag är rädd att han blir socialt handikappad i längden. Och så måste han ju börja göra rätt för sig ute i den vanliga världen!
I flera år har ett normalt dygn sett ut ungefär så här för Jonas:
Han sover hela förmiddagen, kliver inte upp ur sängen förrän framåt fjortontiden och lämnar sällan lägenheten under eftermiddagen.
– När jag kommer hem efter jobbet har han oftast lagat middag, det är han duktig på, berättar Karin. Vi hinner för det mesta prata lite medan vi äter, men när klockan är halv sju går han in i sitt rum och stänger dörren, för det är då han träffar sina spelkompisar – varje kväll, sju dagar i veckan.
Sedan sitter Jonas vid datorn i åtta eller nio timmar; inte förrän vid fyratiden på morgonen går han och lägger sig.
– Jag har gått upp på natten och fått vredesutbrott på grund av hans spelande hur många gånger som helst, berättar Karin. Ojojoj, som vi har bråkat … Jag har hotat med att stänga av internet och försökt gömma modemet, men ingenting har hjälpt – nästa natt har han suttit där igen.
Jonas är smart och framgångsrik; han spelar på hög nivå och är mycket solidarisk med sina utvalda spelkompanjoner, de som liksom han sitter ensamma framför en dator i ett rum någonstans i världen.
Karin hör honom tala engelska och fascineras av hans snabbhet och hans stora ordförråd. Men om hon någon gång öppnar dörren till hans rum och kastar en blick på figurerna som rör sig i det stiliserade landskapet på skärmen kan hon för det första inte förstå hur denna konstgjorda värld kan utöva så stor dragningskraft på honom – och för det andra kan hon bli utskälld av Jonas, för han vill vara i fred när han ”raidar”, som han säger.
– Jag försöker ofta nå honom, men han sluter sig. Jag förstår inte vad han får ut av livet vid datorn – och han förstår inte vad livet här ute kan ge honom.
Jonas var livlig och social när han var liten.
– Det var en sån fart på honom, berättar Karin. Han väckte mig alltid tidigt på helgerna, för han ville komma i gång med dagen. Några år senare spelade han både fotboll och innebandy, och han var duktig – i alla fall tills han fick motstånd och kanske inte lyckades riktigt, då kunde han plötsligt ge upp. Men jag minns att jag tänkte att han säkert skulle bli en väldigt aktiv människa, en som har ambitioner och klarar sig bra i livet och sportar och umgås med sina vänner.
Jonas uppfyllde hennes förväntningar så länge han gick i högstadiet och en bit in i gymnasiet. Men när en termin återstod insåg han att han inte skulle bli godkänd, så han hoppade av.
– Han hade haft en flickvän och varit vältränad och aktiv, berättar Karin, men nu drog han sig tillbaka från allt umgänge och satte sig vid datorn. Han vände på dygnet, slutade att sköta sig och gick upp i vikt – och det stärkte ju knappast hans självkänsla.
Något år tidigare hade Karin skilt sig från Jonas pappa, och hon tror att detta påverkade Jonas. Men hon tolkar ändå hans intensiva datorspelande som en flykt undan de höga krav som ungdomar numera upplever.
– Man ska vara så tränad och snygg och lyckad på alla sätt … Jonas verkar tro att han inte duger som han är. Jag tror att han är rädd, att han dyker in i spelandet för att slippa ta tag i sitt liv. Det gör mig bedrövad och väldigt frustrerad!
Hon har tusen gånger frågat sig vilka fel hon har gjort som mamma.
– Har jag visat honom att jag älskar honom för vad han är, inte bara för vad han gör? Har livet rullat så fort att jag har glömt att göra vad jag borde ha gjort för att hjälpa honom att få en stark och äkta självkänsla? Har jag curlat för mycket eller för lite? Det är så svårt att hitta balansen mellan att curla och ställa krav – åhh, det där har jag ångest över …
Hon anklagar sig själv för att sponsra hans passiva liv. Hon har aldrig krävt att han ska betala för sig hemma, inte ens när han hade ett sommarjobb; de pengarna gick till en ny dator, till pizza och läsk, snus och godis.
– Jag bäddar in honom i bomull … Men jag kan bara inte stänga av nätuppkopplingen och ta ifrån honom det enda roliga han har just nu. Han tog faktiskt körkort i våras, och han söker jobb, även om han gör det med vänsterhanden. Dessutom har han just börjat läsa matte och engelska på Komvux några timmar i veckan. Det kanske ändå ljusnar vid horisonten.
Karin är inte helt säker på att hon har rätt i sin kritik av Jonas livsstil; han kanske har en rikare tillvaro än vad hon begriper, och det är möjligt att han utvecklar nyttiga färdigheter.
Det är i alla fall slut på bråkandet, förklarar hon, för varken ultimatum eller hårda ord hjälper. Nu är det tålamod och förståelse som gäller.
– Jonas är myndig och måste hitta sin egen motivation till att gå ut i den vanliga världen. Han måste på något sätt skaffa sig självkänsla och självförtroende nog för att våga möta människor och utbilda sig och skaffa ett jobb och ett vanligt socialt liv.
Hon hoppas att han som ett första steg väljer att ta emot det stöd han kan få av Stadsmissionen; Jan Löwdin på mottagningen för unga män har erbjudit honom samtalsterapi.
Nu hänger det på Jonas.
Karin och Jonas har egentligen andra namn. Han har läst texten, och trots att han ser det hela i ett annat perspektiv tycker han att det är okej att hans mamma ger sin syn på saken.