Timo Mikkola ger instruktionerna snabbt och kortfattat, samtidigt som han visar distinkta slag och sparkar.
Det är tidigt eftermiddagspass i en träningslokal i Stockholm. En tjej och nitton killar övar thaiboxning framför en spegelvägg som är uppemot tjugo meter lång. En svensk flagga slokar ovanför spegeln.
Två av killarna är Timo Mikkolas. Den ene slår slagserier på en säck, den andre vandrar runt i lokalen och skuggboxas och småpratar. Timo Mikkola är kontaktperson för dem och ytterligare tre unga män, utsedd av socialförvaltningen i Stockholm.
Han är deras kompis också. Kanske även lite av själasörjare.
Men absolut inte deras "pappa", säger han bestämt när vi träffas en dag senare.
- En del vill nog uppfatta mig på det viset, men jag varken kan eller vill ersätta den pappa som varit frånvarande eller som slagit dem. Kan jag vara en förebild är det fullt tillräckligt.
Ungdomarna är mellan sexton och nitton år. Några har begått brott. En är dömd för misshandel, en har hållit på med droger, en annan har gjort mindre rån och stölder. Gemensamt är att de har svårt att hitta rätt i tillvaron.
Två av killarna har Timo Mikkola haft kontakt med i tre år, de övriga kortare tid. Han träffar dem mellan tolv och trettio timmar i månaden. Då går de på bio, tränar, besöker museer, fikar, äter på restaurang - och pratar. Killarna kommer från Ekerö, Bromma, Skarpnäck, Tensta och Spånga. Av de fem har fyra trassliga hemförhållanden.
Timo Mikkola är uppvuxen i en familj där våld förekom, och han led av bristen på trygghet. Pappan kunde bli ursinnig för småsaker.
- När jag var sjutton år hade jag fått nog. Strax därefter flyttade jag hemifrån.
Ur den erfarenheten föddes ett engagemang, men i tonåren var han inte Guds bästa barn själv. Mer eller mindre av en slump sökte han in på Polisskolan som det hette på den tiden. Det blev en vändpunkt.
I sexton år var Timo Mikkola polis. Han drevs av en vilja att förstå och hjälpa ungdomar. Till en början åkte han radiobil, men upplevde att han kom för sent till alla brott. Han bestämde sig för att arbeta förebyggande och tog en tjänst som kvarterspolis i Handen och Brandbergen.
- Mina bästa polisår, säger han. Jag lärde känna en massa unga killar och tjejer. De var nyfikna, fräcka och tog för sig. Visst, en del var ordentligt struliga och kaxiga, men jag kunde känna igen mig i dem.
Han besökte skolor och fritidsgårdar och pratade om knivlagen, droger och om att visa respekt. Utifrån sin egen uppväxt kunde han berätta om hur viktigt det är att inte förlora förmågan att visa empati.
Men han upplevde samtidigt att polisledningen inte var intresserad av den sortens verksamhet. Han sade upp sig men fem år senare blev han polis igen, nu kvarterspolis i Vasastan i Stockholm. 1997 slutade han för gott.
Beslutet ångrar han inte, och arbetet som kontaktperson ger honom möjlighet att göra det han mest vill. Men han tonar ned sin egen roll och säger att det är ungdomarna själva som "gör jobbet".
- Har man "räddat" en ung människa är det värt allt besvär. Det viktigaste är att bygga ett förtroende och vara ärlig.
Redan vid första mötet med ungdomarna förklarar Timo Mikkola att han är beredd att ställa upp, om de ställer upp tillbaka. Han lovar att han kommer att lita på dem, vad de än har i bagaget.
Så här kan det låta: "Du måste välja sida, och du måste göra det nu när du är sexton år. Sen är det för sent. Antingen fortsätter du att umgås med personer som begår brott, och ramlar själv dit förr eller senare. Eller så bryter du. Bara du själv kan välja."
Timo Mikkola berättar om en av hans killar, som också är "hjälptränare" i thaiboxning. Han kom för sent till möten. Eller så kom han inte alls. Då fick han i uppgift att ta hand om en del av träningen. Numera infinner han sig för det mesta i tid, och han har vunnit sin första diplommatch.
- När man vågar visa ansvar och tillit växer man som människa. Nu vill han att vi ska åka på träningsläger i Thailand.
Vändningen kom inte över en natt och det första mötet höll på att sluta illa. Killen utmanade och närmast kränkte Timo.
- Han tyckte att jag var en spinkig och liten, ganska gammal dessutom, som inte visste vad jag pratade om. Det var hans sätt att testa mig. När han kom ner till boxningslokalen någon vecka senare var han lika stöddig. Men det rann av honom när vi hade kört en halv rond.
Förtroende handlar om en process som måste få ta tid, menar Timo Mikkola. Den som har haft en trasslig uppväxt kommer inte på bättre tankar över en natt. Och ju äldre man är desto längre tid tar det.
- Häromdagen ringde den här killen och frågade om vi kunde gå och simma. Jag blev otroligt överraskad. Vi var tillsammans i fyra timmar.
För en tid sedan var de på stan och fick syn på en person i rullstol som hade förirrat sig ut i trafiken. Killen stoppade bilarna och rullade in mannen till säker mark.
- Ingen stor grej, men den här killen hade förstått vad medkänsla innebär. De flesta människor är goda inombords, det gäller bara att ta fram det. Man måste stärka det som är bra, inte fokusera på det dåliga.
Den inställningen kan kanske verka lite väl "enkel" för en del, säger Timo Mikkola. Men enkelt är det inte eftersom de han arbetar med, liksom alla människor, är komplicerade och produkter av sina erfarenheter. Trots en positiv grundsyn händer det att han misströstar. Under årens lopp har en del av dem han varit kontaktperson för fortsatt att begå brott och hamnat i fängelse. Men inte heller då har han klippt av banden.
- De här ungarna har blivit svikna så ofta att de inte längre litar på vuxensamhället. De förväntar sig inget, och det är verkligt illa. Vi måste visa att de har fel vare sig vi är föräldrar, arbetar inom skolan, polisen eller det sociala.
Varför passar just thaiboxning de här killarna? Det passar inte alls alla, menar Timo Mikkola.
- Men i thaiboxning är ödmjukhet, respekt och självdisciplin viktiga grunder. Man visar respekt och ödmjukhet inför sin tränare och alla i klubben. Och man slår inte för att jävlas eller demonstrera makt. Gör man det blir man avstängd. Samtidigt är träningen en ventil för att släppa ut aggressioner, frustration och överskottsenergi.
Plötsligt ringer telefonen. Det är från socialförvaltningen. En kille som är på ett behandlingshem mår dåligt och orkar inte träffa Timo Mikkola. De skulle ha träffats i helgen och nu ställs mötet in. Men, säger Timo Mikkola till socialsekreteraren, "hälsa honom att jag väntar tills han mår bättre".