Ett storasyskon är ambitiöst och ansvarstagande och blir därför en naturlig ledare. Ett lillasyskon är kreativt, ofta upproriskt, blir gärna en konstnär.
Mellanbarnen däremot, hamnar lätt i kläm, tvingas lära sig att medla och blir därför goda förhandlare.
Så låter det i alla fall enligt de föreställningar om syskonskapets påverkan som är tämligen vitt spridda. Det finns till och med psykologer som hävdar att företag bör ta hänsyn till detta när de anställer personal - eftersom dessa samband ska ha slagits fast i många, oberoende undersökningar.
Problemet är bara att det inte stämmer. I själva verket visar forskningen fullständigt motstridiga resultat.
Syskoneffekt - inte här, och inte nu. Så sammanfattar Judith Harris, en uppmärksammad amerikansk psykolog och författare, sin kritiska genomgång av forskningen som finns i frågan. Det vill säga, i de nutida västerländska samhällena, med relativt små familjer och allmänt spridd tillgång till längre utbildning, spelar syskonordningen ingen större roll.
Tidigare, när det äldsta barnet var det som självklart förväntades ta över föräldrarnas yrke, eller till och med var den enda som fick ärva gården eller företaget, eller den enda som fick utbilda sig, då var effekten betydligt större. Men nu - ingen effekt, eller så liten att den i princip är försumbar.
Judith Harris har funnit, i polemik med framför allt psykologen Frank Sulloway vars bok "Born to rebel" (1996) har haft stort inflytande på föreställningen om syskonskapets betydelse, att forskningsresultaten dels inte alls är entydiga, dels att de studier som gjorts i ämnet ofta lider av stora brister i metodiken.
Harris menar att det finns lika många undersökningar som inte hittat någon effekt av syskonordningen, som undersökningar som faktiskt har kunnat påvisa den. Med andra ord: teorin om att din personlighet påverkas av om du är storasyskon eller minsting i familjen bör avfärdas i brist på bevis.
Men varför är då dessa föreställningar så spridda och så envist återkommande? Enligt Judith Harris för att vi stirrar oss blinda på hur vi beter oss i familjen där vi växer upp. För det är sant, medger Harris, att vi inom familjen ofta tar på oss bestämda roller. Inom familjen är storasyskonet ofta ansvarstagande och minstingen gärna slarvig, kanske bortskämd.
I den miljön stämmer alltså schablonbilden. Men enligt Harris gäller mönstren bara inom familjen. Den slarvige lillebrorsan kan mycket väl visa sig vara ordningsam bland vännerna i skolan. För att inte tala om honom som vuxen, då effekterna av syskonordningen helt klingar av. Även om man i familjen ibland har svårt att se det.
Överhuvudtaget menar Judith Harris att denna vitt spridda föreställning hänger ihop med en annan envis myt - den om föräldrarnas makt. Ett bärande inslag i teorin om hur vi påverkas av syskonordningen är att syskon tar olika roller i konkurrensen om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek, beroende på om de är födda först eller sist i en syskonskara. Vilket i sin tur, enligt teorin, påverkar vilka individer vi sedan formas till.
Judith Harris menar att även denna idé är överdriven. Barns personlighet påverkas inte alls så mycket som vi tror av föräldrarnas agerande under uppväxten. I stället är våra gener, samt annan miljöpåverkan - den sociala miljön i stort, vänner och lärare - minst lika avgörande.
Harris är förstås en omstridd debattör, som också ifrågasatts. Inte minst har Frank Sulloway återkommit med nya undersökningar som han menar bekräftar hans tes: att syskonordningen visst påverkar vilka människor vi blir. I Sulloways fall handlar det främst om att han menar att yngre syskon har en större benägenhet att bli upprorsmakare och fritänkare, eftersom de inte kontrolleras lika hårt som de förstfödda.
Ulrich Olofsson, lektor i beteendevetenskap vid Linköpings universitet, menar att Judith Harris teorier är präglade av den amerikanska miljö där de lagts fram.
Där fanns under flera decennier ett mycket starkt fokus på föräldrarnas, och särskilt mammans, betydelse för en människas psykologiska utveckling. Bland annat förklarade man länge exempelvis schizofreni och autism med föräldrarnas bristande uppfostringsmetoder.
- Det är mot den bakgrunden Harris går så hårt fram mot idén om föräldrarnas makt. Samtidigt har hon ett oerhört intressant perspektiv, fortsätter Ulrich Olofsson. Och när det gäller synen på hur vi påverkas av syskonordningen är det klart att hon har en poäng. I alla fall när man jämför den där populära bilden, den som säger "är du storebror blir du si, är du lillebror blir du så". Det är förstås helt uppåt väggarna.
Olofsson menar samtidigt, till skillnad från Judith Harris, att det ändå finns seriösa studier som pekar på att syskonordningen påverkar en människas utveckling.
- Men det handlar om små effekter, som bara framträder i stora, statistiska analyser. Man kan inte utifrån det dra några som helst slutsatser om enskilda individer, säger Olofsson.
Den mesta forskning som gäller syskonordningens effekter bedrivs i USA. Men på senare år har det också kommit ett antal svenska studier, som i vissa fall också har lett till att man kunnat visa samband av skiftande storlek.
Framför allt handlar det om att storasyskon presterar något bättre än småsyskon på olika sorters intelligenstest, samt i något större utsträckning når högre utbildning eller får ett bättre betalt arbete. Dessa effekter tycks dock minska ju senare på 1900-talet de undersökta är födda.
- I takt med att samhället har utvecklats och att man i större utsträckning har möjlighet att ge alla barn en utbildning, blir effekterna av syskonordningen mindre påtagliga, säger Bitte Modin, sociolog på Centrum för ojämlikhet i hälsa vid Stockholms universitet.