När "svartrocken" hytter med fingret och hotar: Om du inte helgar vilodagen, så åker du till helvetet. Då lyder man, säger en troende vän till mig. Att säga: Du bör helga vilodagen för din hälsas skull, tar naturligtvis inte skruv på samma sätt, menar han.
Fast det är väl som med rökningen. Man vet att det är farligt och ändå går det liksom inte att låta bli ... om man inte får riktigt bra argument, vill säga. Som till exempel "du får inte hålla i ditt barnbarn om du röker". Det hotet gick hem, kan jag intyga.
Men tillbaka till vilodagen.
Numera vet vi att det kan vara farligt att leva ett 24-timmarsliv, inte minst genom den senaste tidens katastrofala ökning av långtidssjukskrivna. Dessa sjukskrivningar kostar inte bara samhället ofantligt mycket pengar, utan innebär också ett oerhört lidande för den drabbade, dennes familj, vänner och arbetskamrater. Men så länge det bara drabbar andra fortsätter vi att anpassa oss till allt större påfrestningar.
Vi tar hälsan för given. Inte ens när den visar tecken på att vackla förstår vi att stanna upp. Tvärtom, vi tänjer mer och mer på vår förmåga. Vi tar till reserven, för vi ställs hela tiden inför ökade krav på flexibilitet, tillgänglighet och nya kunskaper och färdigheter.
Till slut går det inte längre, trots att vår anpassningsförmåga är fenomenal, enligt Aleksander Perski, psykolog och docent i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet.
I sin bok "Det stressade hjärtat" (Brombergs, 1999) refererar han till vad stressforskare brukar påpeka:
Att det tog jordbrukssamhället ungefär 7 000 år att utvecklas.
Att industrisamhället bara har funnits i 150 år.
Att datasamhället faktiskt bara existerat i 25 år.
Ändå har vi hunnit anpassa oss väl till det sist nämnda. Visst är det fantastiskt. Kanske för att IT-tekniken varit så spännande och gjort världen tillgänglig för alla - varje dag dygnet runt, utan paus.
Professor Lennart Levi har efter lång och envis forskning övertygat både Sverige och övriga Europa om att stress är ett reellt fenomen. Han har tydliggjort våra olika behov och olika sätt att fungera och våra olika temperament och energier.
Lennart Levis forskning visar också att vissa livssituationer och yrkessituationer passar oss olika bra. Att somliga människor trivs med "löpande bandet-uppgifter", medan andra blir frustrerade om de tvingas utföra monotona uppgifter. Och att några vill ha det tyst och stilla omkring sig för att må bra, medan andra behöver liv och rörelse för att känna välbefinnande.
Vi är alla unika, men arbetslivet gör det sällan möjligt att tillfredsställa allas våra önskningar, behov och talanger. Så anpassar vi oss. För många innebär det att göra våld på sig själv. Allt för ofta slutar det med kramp i magen, hjärtklappning, rastlöshet, högt blodtryck, tryck över bröstet, snabbare andning, panikkänslor, aggressivitet, muskelspänningar, oro, yrsel, handlingsförlamning, svettningar, koncentrationssvårigheter, virrighet, dåliga beslut, skuldkänslor, tidsbrist och till slut att det inte är någon mening med att göra saker som inte blir perfekta. Lusten och motivationen är borta.
De vardagliga påfrestningarna är oundvikliga, de tillhör livet. Dock krävs det en viss motståndskraft för att påfrestningarna inte ska vara till men för kropp och hjärta. När bygger vi upp den? Och hur?
Dagens IT-värld har effektivt reducerat alla tillfällen och intresset för det som en gång kallades "vita contemplativa". Det vill säga, åt tid som varken är arbete eller sömn - åt vårt inre. För reflextion och laddning.
Som förr, då vi tog oss stunder av ritualer, stillhet eller bön. Som att tända sabbatsljusen och inviga vilodagen. Eller att ta på finkläderna och gå till kyrkan och låta sig omfamnas av andliga visdomsord. Då visste alla att det var kontemplation som gällde, att man fick vara inåtvänd och försjunken i sina egna tankar. Då kunde man känna delaktighet och tillhörighet. Då kunde vi ta kontroll över vår tillvaro. Då gav vi oss chans att återfå lusten och glädjen.
Vår hjärna är, precis som naturen, inte en oändlig resurs utan måste värnas och vårdas, påpekar Christina Doctare, läkare och författare. Hon säger att vår framtid handlar om att skapa ett samhälle där det råder en sådan balans, att våra biologiska överlevnadssystem inte ständigt går på högvarv och förkväver vår mänskliga kreativitet och vår mänskliga gudagnista.
Med andra ord: Det är hög tid att återuppta det tredje budet. Inte nödvändigtvis en lördag eller söndag. Kanske inte heller med samma hotfulla ton som svartrockens eller "vitrockens" (läkaren). Utan med insikten om det är vår skyldighet att regelbundet vila, reflektera och ladda depåerna för att läka och växa. För att ta reda på vilka vi är, var vi hör hemma och vilka värderingar och normer som styr oss. För att veta vad som fyller oss med mening och sammanhang. Först då förmår vi att ta kontrollen över våra liv - när kropp och själ är på samma ställe.