Johan var i 11-årsåldern när han började få svårt att varva ner, och somna, på kvällarna. Det enda som fick honom att slappna av var att någon av föräldrarna satt och höll honom i handen, berättar hans mamma Lisa.

– Fast det funkade ju inte när han skulle sova borta. Och det blev till ett stort problem för både honom och oss, säger Lisa.

Som liten var Johan livlig och energisk, men hade alltid sovit bra tidigare. I slutet av mellanstadiet började han jaga upp sig på kvällarna. Han var trött men kunde inte somna och ibland blev han väldigt ledsen och grät.

– Det blev så att jag, eller ibland hans pappa, satt hos honom tills han somnade, säger Lisa. Johan brukade gå och lägga sig som vanligt på kvällen, sen ropade han på oss efter någon timme när han inte kunde sova. När vi satt där och höll hans hand, då slappnade han av och somnade oftast snabbt.

Att sova över hos kompisar eller hos släktingar, förutom morfar och mormor som han var van att sova hos, blev mer och mer omöjligt för Johan.

– Vi kunde bli uppringda av en förälder klockan två på natten, och få höra att Johan var vaken, helt förtvivlad och måste hämtas, säger Lisa. En gång blev han hemskjutsad från ett idrottsläger mitt i natten. Det här var jättejobbigt både för honom och för oss. Johan var uppriven och helt ur balans, han kände det som ett stort misslyckande. Vi blev förstås skärrade och oroliga av att se honom må så dåligt.

Av en barnpsykolog fick föräldrarna veta att perioder med oro på kvällen och insomningsproblem inte var ovanliga i Johans ålder. Och Johan verkade ju må bra för övrigt.

– Det lugnade oss lite. Men vi kände ändå att vi måste ta tag i problemet, säger Lisa. Vi resonerade med Johan, han var helt medveten om situationen och led ju själv väldigt mycket av den. Det som bekymrade både honom och oss mest var hur det skulle bli när han började på högstadiet.

På ett möte inför högstadiet talades det mycket om de roliga, kommande klassresorna.

– Jag stelnade till, berättar Lisa.

Nu började hon fundera ut en plan för att hjälpa Johan.

– Jag läste om hur man kan göra med små barn – man kan använda en nalle, säga ”nu är den här nallen i stället för mamma”, och på så sätt hjälpa barnet att somna med nallen. Men en nalle och en tolvåring ... Jag tänkte att vi skulle hitta något annat, något som Johan kunde hålla i sin hand. Och så kom jag på att vi kanske kunde använda en sten, en sovsten.

Lisa letade, och hittade en fin liten sten på en strand. På kvällen satt hon bredvid Johans säng och värmde stenen i sina händer, sedan fick han ta den i sin hand.

– Det var helt magiskt! säger Lisa. Johan slappnade av, och somnade. Det kändes som något speciellt att jag värmde stenen, och förde över värmen till honom. Men efter några månader gick det bra ändå. Johan värmde stenen själv i sin hand – och somnade gott.

I Lisas plan ingick också att Johan skulle börja träna på att sova borta. Först hemma hos Lisas syster, som han kände väl och var trygg med. Nästa steg blev att sova över hos fastern, som bor i en annan stad, och som han inte kände lika väl.

– Hela tiden hade han med sig sin sten, och övernattningarna gick bra, säger Lisa. Det var som om det hade blivit något fel i kopplingen, när han skulle varva ner och sova. Sovstenen blev lösningen.

– Johan kände själv att ”nu funkar det”. Sen kunde han sova över hos kompisar, och han åkte med på skolresorna utan några som helst problem. Fast stenen hängde med väldigt länge.

I dag är Johan i 20-årsåldern, och pluggar långt hemifrån.

– Men han har sitt rum kvar hemma. Häromdagen var jag där inne, och då såg jag stenen ligga där på hans skrivbord, säger Lisa.