Många som var med har ett starkt minne av den första dagen av vittnesmål inför Sydafrikas sannings- och försoningskommission för sju år sedan. Ett av vittnena var Nomonde Calata, änka till Fort Calata som hade mördats brutalt i Östra Kapprovinsen 1984. Mitt under sitt vittnesmål bröt hon samman i ett ursprungsvrål av sorg och saknad som fördes ut i radio och tv till hela Sydafrika och till många andra länder.

Alex Boraine, sanningskommissionens vice ordförande, skriver om Nomonde Calatas vittnesmål i sin bok "Ett demaskerat land" att det var "ett skrik från själen som förvandlade förhören från en klagosång av lidande och smärta till någonting ännu djupare".
- Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp bakåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år, skriver Boraine.

När Argentina satte upp världens första sanningskommission 1983 och samtidigt skapade själva begreppet, kunde de som var med knappast ana att deras uppfinning under de kommande årtiondena skulle bli en nästan obligatorisk del av varje övergång från diktatur till demokrati, i alla världsdelar. Namnet "sanningskommission" var den gången en rent argentinsk affär och syftade på kravet från mödrarna på Plaza del Mayo i
Buenos Aires att få veta sanningen om vad som hade hänt deras försvunna söner.

I dag är sanningskommissionerna många och varje land som vaknar ur diktaturens grepp vill ha en egen. Alex Boraine, som i dag leder ett center för "Transitional justice" i New York, en sorts sanningskommissionernas konsultbyrå, har 22 kommissioner i sin databas och arbetar direkt med fem projekt som är i gång eller på väg att starta.

Varje kommission är olika och har unika problem att tackla; i Sierra Leone är det till exempel arbetet med barnsoldaterna, ibland så unga som sju eller åtta år gamla. De var ofta de värsta mördarna och är nu de mest drabbade offren. På andra håll, som i Serbien, finns risken att sanningskommissionen bara blir ett verktyg för de nya makthavarna för att släta över och portionera ut skulden lika mellan alla inblandade parter. I Sydafrika hade sanningskommissionen rätt att utdela amnesti för begångna brott, vilket senare har mött mycket kritik.

Vid sidan av sanningskommissionerna finns det också en annan rörelse i samtiden; att för första gången, sedan de stora krigsförbrytarrättegångarna efter andra världskriget, ställa förövare från krig och konflikt inför rätta i internationella tribunaler. Krigsförbrytartribunalerna för Jugoslavien och Rwanda arbetar tålmodigt med att fastställa individuellt, brottsligt ansvar för de värsta förövarna, som Serbiens ledare Slobodan Milosevic. Snart får världen också en permanent krigsförbrytartribunal, den internationella brottmålsdomstolen, där även Sverige är medlem.

Förbindelserna mellan sanningskommissioner och krigsförbrytartribunaler är ett av de inte helt lösta problem som orsakar ständiga debatter. Jugoslavientribunalen erkänner till exempel att man aldrig kommer att kunna åtala mer än ett par hundra av Balkans tusentals krigsförbrytare, men har varit ovillig att ge upp sitt monopol som sanningssökare i det tidigare Jugoslavien.

Jacob Finci, som är judisk ledare i Bosnien, tillhör sanningskommissionernas stora försvarare och driver ett outtröttligt arbete för att få myndigheterna att upprätta en kommission i hans splittrade hemland.

Han talar om en "massiv psykoterapi" för ett land där misstro och splittring ännu regerar, sju år efter fredsfördraget som gjorde slut på det fyra år långa kriget.
- Processen är viktig därför att den blir en masspsykoterapi för människor som äntligen får en chans att berätta vad de drabbades av, säger Jacob Finci, som tillsammans med Alex Boraine var en av huvudtalarna vid regeringens konferens om "Sanning, rättvisa och försoning" tidigare i veckan.

Den bosniska kommissionen har nu avancerat så långt att den är ett lagförslag i parlamentet.

Tanken är att kommissionen ska arbeta i cirka 18 månader, lyssna till offentliga vittnesmål från bosnjakiska, serbiska och kroatiska offer, från soldater och från alla dem som hjälpte medmänniskor från "den andra sidan". De 10.000 vittnesmålen ska samlas i en databas för framtiden och en sammanfattning ska publiceras i bokform.

I en sanningskommission är resan viktigare än slutmålet, sanningssökandet är viktigare än domen. "Att officiellt tala om sanningen lyfter slöjan av tystnad och förnekelse", säger Priscilla Hayner som är medarbetare till Alex Boraine i New York. Hayner har skrivit flera standardverk om sanningskommissioner och är en av världens ledande experter på ämnet.
- Medgivandet är viktigare än kunskapen, även om offren redan vet sanningen, säger hon och ställer samtidigt upp många frågetecken.

Hon frågar hur människor ska komma över våldsamheter och förföljelse, lära sig att både minnas och glömma, ta fram det onda i ljuset och sedan gå vidare med sina liv. Den sydafrikanska kommissionens amnestirättigheter har fått kritik från många håll och Priscilla Hayner säger att en amnesti bara är möjlig om svåra brott mot mänskliga rättigheter utesluts.

Bland kritikerna av sanningskommissioner finns till exempel Aryeh Neier, som leder den amerikanska Sorosstiftelsen och är en mångårig människorättsaktivist. I en bok om krigsförbrytelser som Neier publicerade 1998 skriver han att sanningskommissioner sällan går tillräckligt långt, även om de har goda avsikter.

Neier har en viktig poäng och ibland får man intrycket att sanningskommissionerna mer syftar till att släta över och dölja än att dra fram sanningen. Risken finns att sanningskommissionerna skapar ett slags känsla av kollektiv oskuld. Rösterna från alla de tyskar som efter Förintelsen vidhöll att de inte hade en aning om vad som drabbade judarna, följs nu av alla de vita sydafrikaner som inte hade en aning om förföljelsen av de svarta.

För offren, de som liksom Nomonde
Calata förlorade sina älskade och närmaste, finns det en risk att försoningen bara blir en gest. Deras smärta är ändå obotlig och livslång.