Har du i hemlighet letat igenom din partners fickor någon gång? Har du kollat din pojkväns sms medan han är i duschen? Ringer du hem till din frus väninna för att vara säker på att det verkligen är där frun befinner sig?
– Sluta leta, börja leva, säger Elizabeth Gummesson som skrivit den nya boken ”Svartsjukeakuten” (Forum).
Där går hon igenom olika former av svartsjuka, och tipsar om hur man ska hantera andras svartsjuka och steg för steg bli fri från sin egen. För det finns inget gott i den sjukan, anser hon.
– Svartsjuka har med rädsla och inte med kärlek att göra, säger Elizabeth Gummesson. Det tragiska är att den som är mycket svartsjuk av rädsla för att förlora sin älskade, riskerar att göra precis det genom sitt destruktiva, kontrollerande beteende.
Svartsjuka brukar förknippas med låg självkänsla och något ligger det väl i det, menar Elizabeth Gummesson. Samtidigt är det inte hela förklaringen. Dålig självkänsla leder inte automatiskt till svartsjuka, även om de flesta som är överdrivet svartsjuka troligen saknar god självkänsla, säger hon.
Redan hos små barn ser man tecken på svartsjuka – är det inte egentligen en ganska ”normal” och naturlig känsla?
– Det finns säkert ett slags biologisk grund för svartsjuka. Precis som i djurvärlden bevakar vi människor våra revir och vill säkra vår avkomma, säger Elizabeth Gummesson.
– Fast det där känns rätt primitivt. I dag borde vi veta bättre. Många tror att svartsjuka är obotligt, att det inte går att göra något åt. Jag vet att man kan lära sig att släppa sin svartsjuka, framför allt genom att lära sig att kommunicera sina känslor och behov bättre.
Många vill inte erkänna att de är svartsjuka. Känslorna kan vara löjeväckande och pinsamma. Men svartsjuka kan också vara farlig, till och med dödlig. Förra sommaren mördades 15-åriga Therese av en 16-årig pojke i södra Stockholm. Motivet ska framför allt ha varit svartsjuka från pojkens lika unga flickvän, som var upprörd över att Therese och hennes pojkvän hade flirtat några veckor tidigare. Bakom partnervåld och mord på närstående finns inte sällan svartsjuka som gått över styr.
– Svartsjuka förgör och förstör, säger Elizabeth Gummesson. Även när det inte handlar om våld kan svartsjukans konsekvenser bli förödande. Svartsjukan gör dessutom ont, som ett öppet sår, den plågar både den svartsjuke och föremålet för svartsjukan. Och skammen över hur man betett sig under svartsjukans inflytande kan ta många år att komma över.
Svartsjuka finns inte bara i parförhållanden. Det förekommer även mellan vänner, och mellan till exempel kolleger, säger Elizabeth Gummesson – och i familjer, som mellan syskon i alla åldrar. I familjer kan man också stöta på den mest tabubelagda svartsjukeformen av alla – vuxnas svartsjuka mot barn. Störst svartsjukerisk finns i ”plastfamiljer”, menar Elizabeth Gummesson.
– Separationer kan göra både vuxna och barn mindre trygga och mer mottagliga för svartsjukekänslor.
Att känna sig svartsjuk på partnerns barn är något som verkligen är tabu, samtidigt är det inte ovanligt.
– Man kan inte visa det för någon. Man skäms otroligt mycket och försöker hålla masken medan man brinner invärtes över att den där lilla filuren alltid får gå före, säger Elizabeth Gummesson. Men svartsjukan kan också finnas åt andra hållet, barnen eller tonåringarna kan vara svartsjuka på förälderns nya partner.
Den som är allvarligt svartsjuk på sin partners barn kan behöva professionell hjälp, menar Elizabeth Gummesson. Det handlar i första hand om att försöka stärka den egna grundtryggheten, säger hon.
Den amerikanske psykologiprofessorn David Buss hyllar svartsjukan i kärleksförhållanden och menar att den hänger ihop med passion, att den visar att parterna är viktiga för varandra. Många tycker att en aning svartsjuka kan pigga upp i en relation. Är det inte okej att vara i alla fall lite svartsjuk ibland?
Elizabeth Gummesson tycker inte det. Hon vill inte döma någon, och anser ”absolut inte” att det är fel på människor som är svartsjuka. Men hon tycker att det är sorgligt om vi inte kan visa vårt intresse för andra på ett bättre och mer kärleksfullt sätt.
– Om man försöker framkalla svartsjuka för att få uppmärksamhet och kärlek, då går man en omväg och det är inte säkert att partnern reagerar som man hoppas. Det är bättre att berätta uppriktigt om sina behov, det ger en mycket större chans att få en bra relation.
Svartsjuka tycks finnas i nästan hela djurvärlden. Rivaler skräms bort eller misshandlas. Hannarna är värst, men även en del honor beter sig svartsjukt.
– Fast det kallas för partnervaktande, inte svartsjuka. Vad djuren egentligen känner vet man förstås inte, säger Birgitta Tullberg, professor i zoologisk evolutionsbiologi vid Stockholms universitet.
Partnervaktandet är extra tydligt hos djur som lever monogamt, i par, som många fågelarter gör. Men också djur som lever ”polygynt” angriper potentiella konkurrenter.
– Som sjölejon, till exempel. Där finns hannar som har stora harem med en massa honor, ändå jagar de bort alla andra hannar, säger Birgitta Tullberg.
Partnervaktandet handlar i första hand om att förhindra att partnern parar sig med någon annan. Det är den egna avkomman som ska värnas om. Fågelhannar, till exempel, vill inte vara med och föda upp ungar som någon annan hanne har alstrat.
– Man ser partnervaktandet tydligast hos hannar. Kostnaden är ofta högre för hannen om honan parar sig med någon annan, än tvärtom. Men fågelhonor försöker hindra andra honor att lägga ägg i deras bo. Och de vaktar på hannen också. Om han skaffar sig ett nytt bo med nya ungar får han ju mindre kraft och tid över för det gamla boet.
Vaktandet behöver inte innebära slagsmål med rivalen. Det kan räcka med att man visar sig, sjunger, markerar att man finns.
En del fågelarter, som svanar och vissa gäss, lever i livslång tvåsamhet. Men de flesta småfåglar bildar nya par varje år, berättar Birgitta Tullberg.
Att fåglarna lever monogamt innebär dock inte att de är sexuellt monogama. Både hannar och honor parar sig med andra då och då, om de får chansen.
– Annars skulle ju inte partnervaktandet behövas, säger Birgitta Tullberg.
Fotnot: Elizabeth Gummesson har en bakgrund som journalist men jobbar numera med personlig utveckling och coachar bland andra privatpersoner, par och organisationer.