Den tjocka boken som Sergej Andréewitch sträckläste under resan heter "Liv och öde" och är skriven av Vasilij Grossman, rysk författare och journalist som bland annat var krigsreporter för Röda arméns tidning "Krasnaja Zvezda" (Röda stjärnan) under andra världskriget.
Romanen, en riktig tegelsten, har liknats vid Tolstojs "Krig och fred". Den vittförgrenade berättelsen, som utgår från slaget vid Stalingrad 1942-43, beskriver en rysk familjs öden under kriget - med mängder av skildringar av olika karaktärer och miljöer, bland annat från både sovjetiska och nazistiska arbetsläger.
Som reporter hade Vasilij Grossman upplevt kriget i öst. Han var med under belägringen i Stalingrad, han besökte Treblinka och han var en av de första journalisterna som kom in i Majdanek. Hans rapporter citerades senare i Nürnbergrättegångarna. Men när han också ville berätta om Röda arméns övergrepp fick han problem med sin redaktion som censurerade och strök.
Efter kriget arbetade Vasilij Grossman med romanen "Liv och öde", 1960 var han klar. Men boken blev inte publicerad i Sovjet - i stället kom KGB hem och lade beslag på alla manuskopior. Grossman lär ha fått besked om att boken inte skulle kunna komma ut på minst två hundra år, och han dog 1964 utan att få veta hur det skulle gå med romanen. På 1970-talet smugglades en tidigare okänd, gömd kopia av boken till Västeuropa, och kom snart ut på flera olika språk. Den första upplagan på svenska trycktes i mitten av 1980-talet.
- Jag läste om den i tidningarna, och kände direkt att det här var en bok jag ville läsa, säger Sergej Andréewitch.
Dels var han sedan länge mycket intresserad av nutidshistoria, och hade bland annat läst öststatskunskap på universitetet. Dels kändes det speciella kring bokens tillkomst fascinerande.
- Det var kanske lite barnsligt, men det kändes som att man hade hittat en försvunnen skatt. Manuset ska ha legat i en väska ute på landet, hos en god vän till Grossman, och sedan ha kopierats och smugglats ut. Det är också fascinerande att Grossman faktiskt hade trott att han skulle kunna ge ut boken i Sovjet, att han hade vågat överlämna den till censorerna.
Sergej Andréewitch har själv "en del av sina rottrådar i Tsarryssland", som han säger. Hans farfar och farmor hade flytt till Grekland före revolutionen 1917. Hans far, född 1927, växte upp i ett Wien som först präglades av nazismen, sedan var delat mellan Sovjet och västmakterna. Fadern kom till Sverige 1955.
- Jag kände nog av motsättningarna mellan öst och väst långt mer än många andra, under min uppväxt. Vi åkte och hälsade på våra släktingar på pappas sida, många av dem fanns i Österrike. Resan dit gick genom ett grått och dystert DDR, där det mest färgglada bestod av jätteporträtten av Walter Ulbricht, berättar Sergej Andréewitch.
- Som pojke var min pappa med om att många klasskamrater dödades sedan de kommenderats in i det tyska luftvärnet. Själv hade pappa grekiskt pass och slapp undan. Senare såg han vad ryssarna gjorde i Wien.
Även om det som släktingarna varit med om kändes ganska långt borta för den unge Sergej hemma i Sverige, skapade det nog ett ökat intresse för modern historia, speciellt för händelserna kring och efter andra världskriget, säger han. Det skapade också en medvetenhet om Sovjetstatens totalitära system och övergrepp, både i krig och i fredstid, en medvetenhet som inte alltid var så populär i Sverige när han var ung.
- Trots allt man visste om Sovjet var det som att det fanns en god och en ond sida, och eftersom nazismen var ond hamnade Sovjet på den goda. Det är som om folk i Sverige inte riktigt fattat vad som hände i Sovjet, eller vad som hände i till exempel Baltikum - med terrorvälde och massdeportationer av civilbefolkning. Fattade man att där pågick ett gerillakrig mot sovjetmakten långt in på 1950-talet, bara femtio mil från Sverige?
Först på senare år har det blivit mindre kontroversiellt att lyfta fram att det handlade om ett samhällssystem och en politik som fungerade lika odemokratiskt och totalitärt som nazismen, säger Sergej Andréewitch. Och detta är just vad Vasilij Grossman lyfter fram i sin roman.
- Man läser om de gripande människoödena, och rycks med. Men utan att man får det skrivet på näsan, framgår det också hur lika de båda systemen är, det öststatskommunistiska och det nazistiska. Boken har individernas perspektiv, samtidigt är det ett perspektiv som är lika främmande för båda systemen - där är individen ingenting.
Grossman belyser hur systemen anser sig vara varandras motsatser, men i verkligheten blir så oerhört lika, säger Sergej Andréewitch. Och hur båda bygger på en utopi, formad av en ideologi som sedan styr de härskande medan alla kritiker tystas.
- Kännetecknande för totalitära rörelser är att det inte finns någon som stoppar utvecklingen, eftersom organisationen är så odemokratisk. Verkligheten censureras och den som uttrycker en avvikande åsikt stöts bort eller oskadliggörs.
Sergej Andréewitchs yrkesval var ingen självklarhet, han hade varit ganska ambivalent till vad han ville göra, berättar han.
- Ett skäl till att jag började läsa medicin var faktiskt att läkare verkade vara ett yrke där man kunde vänta lite till med att bestämma sig för olika saker. Jag visste inte om jag ville bo kvar i Sverige, jag visste inte vilken medicinsk inriktning jag skulle välja.
Så småningom, efter några vikariat i norra Sverige och i Nordnorge, ville han bli distriktsläkare. Men så fick han ett vikariat inom psykiatrin, i missbruksvården. Samtidigt hade han blivit pappa för första gången, till äldsta dottern som nu är femton år gammal.
- Tidigare hade jag nog inte varit en särskilt reflekterande typ. Men då började jag fundera mer och mer över olika saker, som över vad som formar oss människor. Dessutom upptäckte jag att psykiatrin var mycket mer intressant än jag hade trott. När jag skulle göra min specialisttjänstgöring under utbildningen hamnade jag på Karolinska och träffade Per Mindus, som var en mycket kunnig och entusiasmerande expert på ångestsyndrom. Det väckte mitt intresse för de problemen.
I dag är Sergej Andréewitch själv specialist på ångestsyndrom - dit räknas till exempel paniksyndrom, social fobi och tvångssyndrom. Ett område som är mycket spännande, tycker han.
- Dels är det väldigt vanliga problem vars betydelse ständigt underskattas, dels finns det numera mycket man kan göra för att hjälpa patienterna, framför allt genom kognitiv beteendeterapi och modern läkemedelsbehandling. Och det är mycket viktigt att sprida kunskap om ångestsyndrom.
Tyvärr får många fortfarande inte rätt diagnos, och många får inte rätt behandling, - delvis för att psykiatrin är dålig på att mönstra ut gamla, svagt underbyggda behandlingsmetoder baserade på freudiansk teoribildning, säger Sergej Andréewitch.
Man räknar med att omkring 20 procent av befolkningen får ett behandlingskrävande ångestsyndrom någon gång under sin livstid. Enligt en studie som gjorts i Stockholm fick hälften av personerna med ångestsyndrom ingen behandling alls, och bara en fjärdedel fick effektiv behandling. Många är långvarigt sjukskrivna.
- Det handlar framför allt om ett stort lidande för patienterna och deras närstående, men också om stora kostnader för samhället, säger Sergej Andréewitch.