Christoffer går före i hyreshusets trappuppgång, öppnar en lägenhetsdörr och släpper in fotografen och mig.
– Det är ren tur att man inte hamnar fel när man bor i ett sådant här stort hus, säger han. Att man inte kliver rakt in i någon annans hall. En gång hände det faktiskt.
Killen som bodde i lägenheten före Christoffer, även han synskadad, var i huset för att hälsa på en kompis två våningar ner.
– Helt plötsligt hörde jag hur det brakade till i hallen. Där stod han, den förre lägenhetsinnehavaren. Både han och hans ledarhund hade åkt till fel våning av gammal vana.
Christoffer är synskadad från födseln Han var ett av två barn i sin årskull som föddes med sjukdomen kongenitalt glaukom, en medfödd form av grön starr. Christoffer kan uppfatta kontraster och starka färger, men inget mer.
– Jag kan inte säga hur synskadan påverkat mig, för jag vet inget annat, säger han. På många sätt förmodligen inte alls. Fast, jo. Hade jag varit seende hade jag nog suttit kvar på landsbygden, kört en gammal Volvo, eventuellt spelat fotboll eller hockey i division fyra. Med lite tur hade jag haft ett jobb också, men det hade gjort mig till en exotisk person där uppe.
I många avseenden skiljer sig Christoffers liv inte från andra unga vuxnas. När han för ett och ett halvt år sedan bestämde sig för att flytta de nästan femtio milen från Älvdalen till Stockholm var det ett självklart, nästan oreflekterat beslut.
– Jag åkte ner till Stockholm för att gå på en intervju, det var bisarrt nog som lysrörsförsäljare, berättar han. Tyvärr blev det inget, men eftersom jag hade ett par timmar innan tåget hem till Dalarna skulle gå, så ringde jag runt och lyckades få komma på en annan intervju. Jobbet som mötesbokare fick jag på stående fot.
Christoffer hittade en andrahandslägenhet i Hökarängen.
– Så här i efterhand kanske det var dumt att flytta, det var ju så lugnt och skönt där hemma i Dalarna, skämtar han. Men jag tänkte inte så mycket, jag bara gjorde.
I dag läser Christoffer på socionomprogrammet på universitetet. För ett par månader sedan övertog han förstahandskontraktet i Hökarängen och lägenheten delas större delen av tiden med flickvännen Sofie, 19 år, även hon synskadad.
Christoffer är en driftig person. Han har stort umgänge, spelar elbas, gitarr, trummor och näsflöjt. Han har ett band och jobbar extra på en ungdomsgård för synskadade i Aspudden. En eller flera gånger i veckan spelar han även showdown, en bollsport som spelas med förbundna ögon och som är stor bland synskadade. Här ingår han till och från i svenska landslaget.
– Allt hade varit mycket lättare om dygnet hade 30 eller 40 timmar i stället för 24, säger han.
Många synskadade utvecklar egna tekniker och strategier för att hantera vardagen. För den som vill finns det mängder av hjälpmedel, som i dag är väl anpassade till tekniksamhället i övrigt.
När Christoffer surfar använder han sig av talsyntes som läser upp det som står på datorn. Till sin hjälp har han också en så kallad punktskriftsdisplay. Den ser ut som ett litet tangentbord som kopplas till datorn. Den tolkar texten på datorskärmen och förmedlar det i punktskrift som Christoffer läser med fingertopparna.
Mobiltelefonen är viktig för Christoffer, liksom för de flesta i dagens samhälle. Förutom att prata använder Christoffer telefonen till sms, som kalender och som gps. Allt med hjälp av talsyntes. Själv har jag inte en möjlighet att förstå hur talsyntesen fungerar eller ens höra vad den säger när han demonstrerar den.
Han visar också upp den lilla handdatorn Pronto. Med några få knapptryckningar kan Christoffer göra allt ifrån att surfa, kolla mejl och chatta på msn till att mäta temperaturen.
– Hade jag kalibrerat den rätt hade den kunnat mäta höjden också, säger han.
Hur mycket betyder de här hjälpmedlen för dig?
– De är bra, men inte livsavgörande. Man får inte glömma att synskadade läste på universitetet och flyttade hemifrån även för 20 år sedan. Och det gick ju bra.
För en synskadad handlar funktionen i vardagen mycket om att vara uppfinningsrik, att öva, ta initiativ till individuella lösningar.
– Kanske de nya hjälpmedlen kan göra så att fler orkar kämpa på, tror Christoffer. Han menar att många fastnar i att de är funktionshindrade.
– Du måste vara övertygad om att du klarar det du vill. Synen på dig själv som handikappad är oftast det största hindret. För att övertyga världen om att du klarar dig måste du först övertyga dig själv.
Om tre år är Christoffer färdig socionom. Han vet inte exakt hur han vill använda sin utbildning, men är inte så sugen på att arbeta inom socialtjänsten.
– Drömmen vore att kunna försörja sig på musiken. Men musiker är ju ett yrke där man alltid måste vara på topp så det kräver en del. En annan dröm jag har är att få spela showdown i Paraolympics, det vore otroligt kul. I övrigt vill jag bara ha ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra.