- Det var ju väldigt spännande innan jag åkte, men på planet gick det upp för mig vad jag gjort - att jag inte skulle få vara med Britt, berättar Solveig. Jag låg och grät hela den första natten, jag tänkte bara på hur fort jag skulle kunna ringa till Britt. Sedan levde jag på det där att "snart kommer hon hit". När vi sågs igen var det helt fantastiskt.
Tvillingsystrarna Solveig Dillman och Britt Ericson fyller 69 år i mars, och de har följts åt hela livet. De har alltid bott nära varandra, så att de har kunnat ses ofta. Periodvis har de jobbat på samma arbetsplats, bland annat på försäkringsbolag och på postgirot.
- Annars har vi försökt träffas på lunchen, eller en stund efter jobbet, säger Solveig.
Som unga blev systrarna kvar i USA några år. Sedan återvände båda hem till Sverige. Solveig har varit gift flera gånger och har en vuxen son och två barnbarn. I dag bor hon ensam, men har en fästman. Britt är sambo sedan många år, men har inga barn.
- Fast hon har femtio procent av min son, brukar jag säga, säger Solveig. Britt har alltid varit som en andra mamma för honom, och nu är hon som en andra farmor. Det är farmor ett och farmor två, det är helt självklart för barnbarnen, och det känns jätteroligt.
Hemma hos Britt och hennes sambo Bosse har Solveig ett eget rum, och hon är där minst lika ofta som hon är hemma hos sig själv.
- Det går bra för Bosses del, säger Solveig, han har accepterat att han fått mig på köpet. Annars har det varit det största dilemmat egentligen, att männen har kommit i kläm. Männen har var varit lite kritiska, kan man väl säga. De har haft svårt att ta att de inte kommit i första rummet, för så har det alltid varit - har jag hamnat i en valsituation, då har Britt vägt tyngst.
I dag hörs Solveig och Britt dagligen, och de ses oftast fem dagar i veckan. De har ett stort gemensamt intresse i orientering, där de varit aktiva sedan 1960-talet. Solveig började genom sin dåvarande man, sedan hakade Britt på. De springer för Hammarbys indrottsförening och de tränar, tävlar och hjälper ofta till vid olika orienteringsarrgangemang. Nu under vintern blir det aktiviteter ungefär två gånger i veckan, när det är säsong brukar det bli fyra gånger, och ibland hela veckor i sträck.
Det starka och speciella bandet mellan dem är svårt att förklara, tycker Solveig och Britt. De beskriver det bland annat som ett behov; ett behov av att höra av och se varandra, av att få veta hur den andra mår, att själv få berätta om allt som hänt och att få lyssna på den andra.
- Jag känner mig väldigt halv, annars, säger Solveig. Jag tror att det är väldigt svårt för andra att förstå känslan, det går nog inte. För oss är den något som alltid har funnits, den ligger djupt i våra personligheter.
- Vi är så sammansvetsade, vi kan läsa varandras tankar, säger Britt. Vi ser precis på varandra vad vi tänker och tycker.
- Ja, och det finns ingenting vi inte kan prata om, säger Solveig. När man ser på den andra att något inte är bra, då vill man veta vad det är.
Och de får alltid veta, ingenting är hemligt mellan dem. När de behöver stöd eller tröst, då är det systern som är allra bäst på att ge det, tycker de båda.
Som barn bråkade de sällan, som vuxna har de aldrig gjort det, och har heller aldrig känt av någon konkurrens eller missunnsamhet emellan sig, berättar de. Aldrig - kan det verkligen vara sant?
- Ja, det kanske låter konstigt för andra, men så är det, säger Solveig. Jag har ett väldigt stort behov av att Britt ska må bra. Inte ens som små var vi svartsjuka. Jag tyckte nog att Britt var lite favorit hemma, för att hon var mer lugn och foglig, men det kändes helt okej. Jag har helt enkelt inte sådana känslor när det gäller henne.
Systrarna växte upp i en fembarnsfamilj, med en äldre syster och två yngre bröder. Kontakten var god mellan alla syskonen berättar de. Deras storasyster gick bort vid 40 års ålder. Tvillingarna umgås fortfarande mycket med sina bröder, även om kontakten inte är lika tät som den mellan Solveig och Britt, det är mer en "vanlig" syskonkontakt.
Enäggstvillingar, som Solveig och Britt, brukar uppmärksammas av omgivningen, och så har det också varit för dem.
- Alla omkring oss har alltid vetat vilka vi är, säger Solveig. Som små hade vi likadana kläder också, så länge våra föräldrar fick bestämma. Det gillade vi inte riktigt, så när vi blev lite större slutade vi med det.
- Men när vi var små tänkte vi inte så mycket på likheten, eller på att vi var tvillingar, säger Britt. Vi visste ju inte av någonting annat. Vi var tillsammans jämt, och det var inget konstigt med det. Jag minns att vi var så arga för att vi inte fick sitta bredvid varandra i skolan. För oss var det självklart att vi skulle vara ihop.
Även när de lekte med kompisar gjorde de det tillsammans, berättar Solveig och Britt. De hade aldrig var sin kompis, de var alltid ett "vi". Och så har det fortsatt - även om de haft, och har, goda vänner som de tycker om att umgås med är det aldrig någon som kommer dem lika nära som systern.
- Grejen är nog delvis att vi inte har behövt komma riktigt nära andra, eftersom vi har haft varandra ända från början, säger Britt.
Samtidigt är det så att deras speciella kontakt inte kan ersättas med andra relationer, menar båda. Under det år som de var åtskilda umgicks de förstås med kompisar, men vänskapsrelationerna blev inte mer intensiva för att systern inte fanns där.
Som enäggstvillingar är Solveig och Britt lika till det yttre, intill förväxling. Men även om de också ofta tänker, tycker och känner likadant, så har de olika personligheter.
- Våra olikheter märks i orienteringen, tycker Solveig. Jag är mer av en tävlingsmänniska. Jag är lite starkare än Britt fysiskt, medan hon är lite starkare psykiskt.
- Solveig är bättre i orientering, så är det, säger Britt.
- Det vet jag inte, men jag är mer impulsiv än du, säger Solveig. Jag brukar hoppa på grejer först, medan Solveig är den lite fega syrran. Sedan, när hon ser att det går bra, då kommer hon också ... Och så tycker jag att Britt har mer empati för andra. Du har ett stort hjärta, Britt, jag är mer egoistisk.
- Det håller jag inte med om, säger Britt. Men det stämmer att jag är lite mer eftertänksam och lugn. Fast jag kan bli väldigt orolig om jag är rädd att det har hänt Solveig något, lite som en kycklingmamma. Jag minns den där gången när du skulle komma till landet med bilen, Solveig, och blev så försenad. Jag var helt förtvivlad.
Närheten mellan dem är självklar och inget problem för Solveig och Britt, tycker de. Men en nackdel, särskilt nu när de börjar bli lite äldre, är just oron för hur det skulle bli om det skulle hända någon av dem något, säger Solveig.
- Det talar vi inte om nu, jag vill inte ens tänka på det, säger Britt.
En annan avigsida av bandet mellan dem är att Solveig lätt får dåligt samvete om hon gör något roligt utan systern, berättar hon - inte för att hon tror att Britt ska bli avundsjuk, utan för att det känns fel inom henne, det känns som om systern borde få ha lika roligt.
- Jag vill ofta inte göra saker utan Britt.
Som att åka ut och resa, till exempel - Britt har ju en sambo, och ibland vill hon hellre vara hemma. Då sticker jag i väg själv, men det kan vara lite svårt för mig att fatta att hon faktiskt vill stanna hemma.
- Det är för att du själv gillar att vara ute på vift mer än jag, säger Britt. När man står så nära varandra är det inte alltid lätt att inse att man inte jämt känner samma sak För mig kan det vara mysigt att bara vara hemma. Fast jag saknar ju Solveig då. När hon är borta någonstans, då ringer vi till varandra morgon och kväll.