Hur ska man tackla andras överdrivna vrede? Den som ofta skriker och bråkar kan göra livet till ett helvete för sin omgivning. Lika illa kan det vara när någon är så kallat passivt aggressiv - ironisk, kylig och avvisande.
Att utskällningar och vredesutbrott sällan är någon bra strategi, i alla fall på lång sikt, är välkänt i dag och det finns en mängd böcker och självhjälpsprogram som lär ut hur man ska kontrollera och dämpa sin vrede. Det finns färre tips om hur "offren" för den okontrollerade ilskan ska hantera situationen. Den amerikanske psykologen Robert Nay har skrivit en ilskekontroll-bok, "Ta makten över din ilska" (Svenska förlaget, översättning Per Rundgren). Där ger han också råd till den som utsätts för någon annans aggressivitet.
Aggressivt beteende är ett sätt att styra omvärlden, antingen det är spontant och impulsivt eller mer medvetet och beräknande. En av grunderna för att möta aggressivitet, menar Robert Nay, är att beteendet inte ska löna sig. Så länge översittartaktiken ger utdelning kommer den förmodligen att fortsätta antingen det handlar om utbrott eller om ett kyligt surande.
När någon är öppet aggressiv reagerar vi ofta snabbt med att själva bli arga eller rädda, eller både och. Adrenalinet stiger. Det är den gamla "kamp-eller-flyktmekanismen" som aktiveras. Det viktigaste då är enligt Robert Nay att vi själva försöker bevara vårt lugn. Vi kan använda oss av olika tekniker för att inte låta ilskan bubbla fram, som att andas djupt, ge oss tid att analysera situationen. På så sätt ger man sig inte in i den oundvikliga upptrappning som blir följden av att "svara med samma mynt", och bestämmer i stället villkoren för den fortsatta kontakten.
Att sänka rösten i stället för att försöka överrösta, att föreslå ett lugnt och utredande samtal, att undvika att vara nedlåtande är sådant som kan vända situationen. Att be den arga personen att förtydliga och förklara kan göra att han eller hon stannar upp och tänker efter, så att ilskan dämpas. Robert Nay varnar för all fysisk kontakt i det läget, det kan lätt bli gnistan som leder till våld. Om det här inte fungerar, och den andre fortsätter med sitt gormande, är det bäst att lugnt gå därifrån. Man kan säga att man gärna lyssnar en annan gång, när stämningen är mindre anklagande och aggressiv.
Robert Nay föreslår också en taktik som han kallar "skivan som hakat upp sig". Man ska inte underskatta styrkan i att lugnt upprepa sin ståndpunkt utan att låta sig störas av den andras hetsiga humör. Det är en enkel men effektiv strategi, hävdar han - när man inte nappar på kroken lägger irritationen sig hos motparten.
Att bemöta den passiva ilskan; surandet, den iskalla tystnaden eller sarkasmerna, kan vara mycket påfrestande. Personen försäkrar att "det är ingenting, jag är precis som vanligt" eller "jag skojade ju bara, jag menade inget illa". Ett passivt-aggressivt beteende innebär att man är avvisande och håller inne med respons, samtidigt som man förnekar att man är arg. Robert Nay ger rådet att den som utsätts ska visa sina egna känslor, trots att den andre inte gör det. Man ska berätta lugnt om hur man känner det, och framhålla skillnaden mellan personens avsikter och de effekter som beteendet har. Även om den andre inte menar illa, eller "är precis som vanligt", känner man sig sårad, ledsen eller avvisad.
Att "fjäska", visa ånger och försöka blidka den surande är reaktioner som fungerar för stunden, men som ger "utdelning" och säkert leder till att beteendet kommer att upprepas. Man ska inte "tankeläsa" och säga "du är visst arg", utan förklara att man inte orkar vara tillsammans med personen medan beteendet pågår.
Robert Nay betonar att när det handlar om övergrepp och fysiskt våld i relationer, som partnermisshandel, är det inte läge att fundera över strategier. Den som är utsatt för sådant behöver snabbt hjälp för att ta sig ur situationen.