I det läget bestämde sig föräldrarna för att söka hjälp hos socialtjänsten. Under ungefär ett år gick Maria, med sina föräldrar, i en behandling som är speciellt inriktad på problem med aggressivitet, ART (aggression replacement training). Där tränar man bland annat tekniker för att märka när ett utbrott är på väg, och bromsa sig själv, och man använder exempelvis rollspel för att upptäcka när och hur det går snett i olika konflikter. Man får också lära sig att uttrycka vad man känner på ett mindre aggressivt sätt.
Maria var en mycket viljestark person redan som liten, det är de överens om, pappa Tomas och mamma Annika. Hon har gärna velat bestämma och hon har "lagt sig i" andras konflikter, velat hjälpa andra - på gott och på ont.
- Hon är en ledartyp, säger Tomas. Det märktes redan på dagis, jag fick säga till henne att hon inte skulle ta kommandot över andra och inte lägga sig i så mycket. Det är bra att vilja hjälpa till, men inte bara bra, det kan bli till provokationer vid fel tillfällen. Maria har varit lite lillgammal, och har alltid ifrågasatt saker. Det har jag lärt henne att göra, men det kan bli för mycket.
Maria har en mild hörselskada som inte upptäcktes förrän hon gått flera år i förskolan. Den innebär bland annat att det är svårare för henne att höra i en "surrig" miljö, och den kan ha bidragit till att hon försökte göra sig gällande i kamratgruppen på ett annat sätt än andra barn, tänker föräldrarna. Maria var på grund av hörselskadan ganska högljudd och det kan ha provocerat och retat andra.
Tomas och Annika skildes när Maria var några år gammal, och Maria bodde halva tiden hos mamma, halva hos pappa som flyttat till ett annat bostadsområde. Konflikterna mellan Maria och hennes mamma började tidigt, som Maria minns det. De två har "triggat" varandra. Båda har ett hetsigt temperament, men de är ändå olika som personer, säger Maria:
- Jag kände det som att mamma inte förstod sig på mig, ända sen jag var liten. Hon är stressad och väldigt aktiv som person, jag är mer för att ta det lugnt. Hon stressade mig hela tiden, jag upplevde det som att hon tjatade och blev arg för något så fort jag kom innanför dörren, allt jag gjorde var fel. Hon var hetsig och kunde ge mig en örfil. Jag kände att jag skulle ge igen, jag gick och var arg inom mig nästan hela tiden. Ju äldre jag blev, desto mer sa jag emot och bråkade.
- Jag känner igen mig mycket i Maria, säger Annika. Jag är nog också en ledartyp, och jag har själv varit hetsig och haft lätt att bli förbannad. Men Maria hade inga spärrar, verkade det som, och det gjorde mig orolig och provocerad. Hon brydde sig inte om att hon skulle komma för sent till skolan, till exempel, och hon bara gick på Hon har satt sig emot allt, hon har inte varit rädd för någonting, inte brytt sig om vad man har sagt. Maria har så stark vilja, då försökte jag ha en ännu starkare, det blev som en kamp.
- Jag är en liten besserwisser, och det är mamma också, säger Maria. Vi kunde bråka om precis vad som helst. Jag blev irriterad, då blev hon arg, så blev jag också arg, och gav mig på henne.
Efter sjuan bytte Maria skola och kom delvis in i ett nytt kompisgäng, även om hon redan kände många av de nya skolkamraterna. Under den första terminen skolkade hon nästan hela tiden. Hon gick till skolan, men var inte med på lektionerna. Konflikterna hemma hos mamma stegrades hela tiden. Maria och hennes pappa har haft en lugn och bra relation, säger de, men nu hade Tomas träffat en ny kvinna som han flyttat ihop med och mellan henne och Maria fungerade det inte så bra, så det blev bråk där också. Dessutom hade Maria blivit utsatt för en våldtäkt året innan, av en några år äldre pojke, men det hade hon inte berättat för någon.
- Mina kompisar visste inte att jag mådde dåligt, säger Maria. De såg bara det tuffa.
Annika beskriver hur hon upplevde att hon helt tappade kontrollen över Maria vid den här tiden. Maria var ute sent på kvällarna, en gång fick hon hämtas på en akutmottagning för unga där hon tagits in för att hon var så berusad. Annika kände det som att hon inte kunde påverka Maria alls. Det blir som en ond cirkel, menar hon. När man är väldigt orolig blir man också lätt arg, och så reagerar man fel. Barnen kan inte förstå hur orolig man är som förälder och ser bara ilskan, säger Annika.
- Jag gick ner mig, blev deprimerad och gick ner i vikt, jag var sjukskriven i ett och ett halvt år och blev av med jobbet. Min självkänsla försvann nästan helt, jag kände mig misslyckad och dålig som inte kunde ha kontroll över mitt eget barn. Jag var helt desperat, och till slut var jag nära att ge upp, jag började bli apatisk. Jag tror att Maria mådde dåligt av det också, att hon blev rädd för att jag inte var som vanligt.
Att vända sig till socialtjänsten
var svårt, det var som att erkänna sitt misslyckande, säger Annika - men kontakten där blev ett stort stöd för Maria och hennes föräldrar, det säger de alla tre.
- Jag var skeptisk i början, säger Maria. Jag hade varit hos flera psykologer och kuratorer, men aldrig gått dit mer än två gånger - jag ville ge dem en andra chans, men mer än så blev det inte. Jag kände alltid att de inte lyssnade utan att de i stället tolkade mig, de talade om för mig vad jag tyckte och kände.
Innan själva ART-träningen började träffades Maria och socialsekreteraren Therese Åström vid Enskede-Årsta stadsdelsförvaltning, som hållit i familjens ART-behandling, under en period för att lära känna varandra.
- Först var det skönt att bara få prata med någon. Det där med rollspel och liknande verkade lite konstigt, säger Maria. Men när vi satte i gång med det kände jag att det var bra. Vi spelade upp både verkliga och påhittade händelser, vi repeterade och började från "felet", där det gått snett. Det var roligt, och man kunde se både sig själv och andra utifrån, se hur patetiska konflikterna ofta var, hur man missförstod och förstorade upp saker.
Både Maria och Annika har haft nytta av olika tekniker för att bromsa utbrott, bland annat djupandning. Maria berättar hur hon
tidigare snabbt exploderade när hon blev provocerad.
- Jag kunde bli så grymt arg. Ofta var det som att jag blockerades, jag kom inte ihåg allt efteråt. I stort sett alla muntliga bråk gick över i slagsmål, men för det mesta var det ändå inte jag som började slåss. Någon annan slog först, och då smällde det till för mig.
I dag behåller hon för det mesta sitt lugn, säger hon. Men när hon känner att hon inte kan bromsa explosionen, då vänder hon på klacken och går, det är det som fungerar bäst för henne. Hon har också lättare att se vad som verkligen är provokationer och vad som inte är det. Förut kunde hon bli rasande om hon till exempel blev knuffad i en folksamling, nu tänker hon "här är för trångt".
Förändringen ute bland andra, som i skolan, kom ganska snabbt, berättar Maria. Hon blev mindre lättirriterad, kontakterna fungerade bättre och hon blev gladare. Det tog längre tid innan konflikterna hemma minskade.
Nu bor Maria i en annan stad, där det finns en gymnasielinje som hon gärna ville gå. Hon åker hem på helgerna, men har ingen kontakt med kompisarna från de jobbiga åren. Däremot håller hon kontakten med ett par av de äldsta barndomsvännerna.
- Min och mammas relation blev inte riktigt bra förrän jag flyttade. Nu är vi bra kompisar, det är mer som ett vänskapsförhållande.
- Jag tycker att Maria har förändrats jättemycket, säger Tomas. Men jag tror att det är med aggressivitet som med alkoholism ungefär, har man varit inne i det så kan man halka dit igen, man måste gå in för att fortsätta att använda det man lärt sig.
I dag kan Maria "fungera överallt", tycker hon. Nu vill hon gärna gå och prata med någon psykolog om allt hon varit med om, prata
vidare om själen, som hon säger.
- Jag tror att jag har mognat väldigt snabbt genom allt det här, och att jag ser mer saker än många jämnåriga. Ganska snabbt upptäcker jag att någon annan mår dåligt, och försöker hjälpa utifrån mina egna erfarenheter, ofta har det funkat bra. Jag är nog fortfarande en ledare, men nu tror jag att jag är en god ledare.