I mitten av 1970-talet gick jag på gymnasiet i Södertälje, på den naturvetenskapliga linjen. Men det var inte min grej, jag vantrivdes och betygen blev allt sämre. Läge för en paus eller time-out som det kallas i dag. Och efter tvåan arbetade jag och en kamrat på en kibbutz i Israel under ett halvår.
När jag kom hem igen var jag säkrare på mig själv, men fortfarande fundersam över framtiden. Och tanken på att börja läsa naturvetenskapliga ämnen igen lockade inte alls.
Nu kommer jämthunden Trusty in i bilden. Mina föräldrar hade tagit hand om henne när jag var borta. Hon var minst i kullen och blev som valp ofta bortmotad från matskålarna.
Trusty ville ofta ut och gå. Hon buffade på mig och kastade blickar mot dörren. Väl ute i skogen en bit bort från huset där vi bodde fanns inte längre tid att grubbla. Trusty upptäckte hela tiden nya saker och det gällde att hänga på: ”En hare”, ”Wow, en hanhund har kissat här”.
När vi var trötta satte vi oss ned vid en stubbe. Trusty la huvudet i mitt knä och tittade med stora ögon. Därefter fick hon höra om min oro för framtiden, att jag inte haft nära kamrater i den gamla gymnasieklassen och om tillkortakommanden i mitt då artonåriga liv. Hon satt helt stilla – och inte ens ett rådjur i skogsbrynet distraherade henne. Lyssnade hon på mig?
Våra vandringar blev allt längre. Jag bestämde mig för att läsa in några ämnen och byta till samhällsvetenskaplig linje – och hamnade i en liten klass med underbara kamrater.
Sedermera blev jag journalist här på DN. Några gånger har jag skrivit om hundar som hjälpt människor att må bättre på äldreboenden, fängelser och skolor. Då brukar jag tänka på Trusty den där våren då jag själv var lite vilsen och kunde snosa i hennes mjuka päls.