- En kille ringde mig gång på gång och var otrevlig därför att jag hade knullat med en tjej han var intresserad av. Jag fick nog och sökte upp honom. Det var mitt på dagen, jag var helt nykter och tvekade inte en sekund. Jag jagade honom i lägenheten och slog honom med knytnävarna tills hans ansikte var svullet som en fotboll och blodet rann. Det var en skön känsla att få nita den jäveln, jag njöt av varje slag ... Till sist låg han alldeles stilla på golvet, och jag skulle just slå honom igen när min flickvän hejdade mig. Hon räddade hans liv.
När den medvetslösa mannen fraktades till sjukhus i ambulans öppnade Kennet en pilsner och försökte slappna av.
- Känslan av makt och styrka höll i sig i några minuter, men sen kom ångesten krypande. Fan, vad har jag gjort? Inte nu igen, inte nu igen...
Han dömdes till fängelse i sex månader.
Kennet var stökig redan i lågstadiet; glasrutor gick sönder, lärare blev arga och klasskamrater gick hem med blåmärken.
- Morsan gav mig stryk flera gånger i veckan, oftast med farsans läderskärp.
Han var åtta år när hon första gången tog till rottingen.
- Jag fick ta av mig tröjan, och så slog hon tills jag var zebrarandig och blodig på ryggen. Det gjorde så jävla ont att jag trodde ryggraden skulle gå av, men jag bet ihop. Jag ville inte ge henne att jag grät.
Han stannade hemma från skolan i flera dagar.
- Kläderna klibbade fast i sårskorporna, och jag skämdes som en hund.
I mellanstadiet rymde han ofta hemifrån och sov hos kompisar.
- När jag kom hem fick jag stryk av morsan igen. "De måste ha gett mig fel unge på BB!", skrek hon. Och jag undrade många gånger om hon och farsan verkligen var mina föräldrar.
Pappan körde lastbil eller jobbade på tegelbruk när han inte var arbetslös, och mamman var hemmafru. De drack mycket och bråkade ofta.
- De var inte kriminella, och mat fick jag väl. Men det var aldrig någon ordning hemma.
Det gick dåligt i skolan för Kennet, och hans mamma fortsatte att misshandla honom.
- Till sist visste jag inte om jag fick stryk därför att jag gjorde galenskaper eller om jag gjorde galenskaper därför att jag fick stryk. Men jag visste att jag var misslyckad. "Du är totalt jävla värdelös!" - så skrek både morsan och farsan.
Han var tolv år när han för första gången var rejält berusad.
- Jag tog farsans bil och brände rakt in i staketet.
I sjuan drack han sig redlös flera gånger i veckan.
- Vi hade kaotiska fyllefester, brännvinsflaskorna låg överallt, halvnakna killar och tjejer hade sex med varandra fast de inte ens var lovliga. Och vi lånade bilar och stal mopeder, sprängde dynamit och gjorde inbrott...
De sociala myndigheterna grep in och försökte få ordning på Kennets liv; hans tonårstid blev den typiska för oregerliga och kriminella killar.
- Jag bodde i tio olika fosterfamiljer och rymde gång på gång. Drev omkring och rånade affärer för att få mat och pengar, drack sprit och gjorde ännu mer sattyg. Och när jag kom hem mellan varven var det bara bråk och anklagelser.
Kennet utsattes alltså tidigt i livet för både fysiskt och psykiskt våld.
- Jag kände mig som en skit och visste inte hur jag skulle bete mig för att bli accepterad.
Hans ögon blir blanka när han berättar.
- Jag tyckte inte att jag hade några föräldrar. Jag hade ingen ... Inte ens nu när jag är över fyrtio år och pratar med mina barn kan jag använda orden "mamma" eller "pappa", för jag förknippar dem med hot och hat.
Han var ofta väldigt arg i tonåren.
- Jag kan inte minnas att jag var ledsen eller sorgsen. Och glad var jag sällan, även om jag festade och gjorde mycket tok. Nej, det var ilska och besvikelse som var mitt vanligaste känsloläge. Jag var bitter och aggressiv nästan jämt, och allt bara hände - jag hade ju inte precis planerat att supa som ett svin och stjäla och råna och slåss.
Grovt våld och kriminalitet blev normala inslag i Kennets liv, och hårdingarna i traktens MC-gäng blev hans kompisar.
- De tog uppdrag som torpeder och spöade skiten ur alla som tjafsade med dem. Jag gjorde likadant.
Gängkulturen var hård och machoartad.
- Man kunde inte vara blödig och grina och visa känslor precis. Det var viktigt att aldrig någonsin visa sig svag, och våld var lösningen på alla problem.
Kennet tvekade aldrig när han tyckte att han måste vara brutal för att få vad han ville ha.
- Jag gick rakt in och bara sopade på. Jag hade inga spärrar, det spelade ingen roll om jag eller någon annan kunde bli dödad.
Våldet blev en livsstil, och det gav honom fördelar. Men det sprang ur wen känsla av att vara underlägsen och hunsad, hävdar han.
- Tänk dig att du har kronofogden efter dig och går till arbetsförmedlingen, men de bara tittar på dig och skakar på huvudet. Sen går du till soc, men du får inga pengar. Du känner dig nedtryckt och hånad, alla skiter i dig och det finns ingen hjälp att få. Du är spänd som en fjäder, det brinner av hat i ditt inre och om du då dricker alkohol får du lätt en snedtändning. Om någon så mycket som petar på dig klipper du till. Och våldet är så skönt, det gör att det lättar för stunden ... Men senare smyger sig ångesten in, och så är du där igen.
De kvinnor han träffade hade goda skäl att vara rädda för honom.
- Två tjejer misshandlade jag rejält. Mitt dåliga rykte förstörde länge mina chanser till ett fast förhållande. Knulla fick jag - inte mer.
Han fick en dotter, men förhållandet till mamman sprack snabbt. Till sist blev han ändå sambo med en kvinna som skulle bli både hans offer och hans räddare, och med henne fick han två barn till.
- Vi fick en del problem med åren, hon orkade inte med mitt drickande. En dag när jag hade supit och rökt brass i två dygn kom hon hem och hade varit ihop med en annan. Jag blev svartsjuk, och så blev det bråk.
Kennet minns det inte själv, men enligt sambon och rättegångsprotokollet skrek han "Din jävla hora!" och misshandlade henne grovt. Bland annat slog han sönder hennes käke.
"Du får välja", sade hon när han hade fått sin fängelsedom. "Antingen accepterar du terapi på ett behandlingshem och blir nykter, eller också mister du mig och barnen."
Nu har fem år gått sedan Kennet slutade med spriten. Han är fortfarande sambo med sina yngsta barns mor och går på en folkhögskola för att utbilda sig till drogterapeut.
Han försöker städa upp i hjärnan, förklarar han.
- Jag vill inte skylla allt på morsan, för jag har ju också ett eget ansvar. Men mjukheten jag hade när jag var liten försvann när hon slog mig, och om en man blir av med sin mjukhet blir han lätt våldsam. Jag letar efter den där mjukheten nu, och jag tycker nog att det sakta går åt rätt håll.
Numera tar han inte till våld när han blir förbannad. Han tänker "Jävla idiot, jag ska slå in skallen på dig!" - men han uttalar inte orden. Och efteråt frågar han sig själv varför han blev så arg.
- Det känns verkligen skitskönt att jag har kunnat bemästra våldsimpulserna, särskilt med tanke på mina barn. Jag ska ju vara ett föredöme.
Han blickar ofta bakåt och ser sveken och kärlekslösheten i barndomen. Samtidigt är han djupt skamsen över hur extremt våldsam han har varit.
- Jag har försökt möta mig själv, och det har varit tungt. Men för att kunna gå framåt måste man se bakåt. Så är det.