Tror ett stort problem är att kvinnor underskattar mäns behov av sexuell bekräftelse. Ofta är kvinnor i förhållanden öppna med vilka män eller typ av män de tänder mest på (vilket kan vara pojkvännens raka motsats!) med motiveringen: ’Men det är ju dig jag vill vara ihop med!’. Som kille hör man bara: ’Det är hans barn jag vill föda, men jag vill att du ska byta blöjorna.’ Helst vill man ju fylla båda rollerna (älskare och man). Men måste vi välja är vi hellre den du vill ha sex med.

Robespierre

Könsroller är inte en begränsning utan en tillgång. Pojkar har genetiskt ett annat beteende än flickor. Detta är naturligt eftersom de inte ska bli mammor utan ett komplement till mammorna. Det här måste ni svenskar lära er att förstå. Ni hittar inte svaret på livets frågor i genus­vetenskapen. Ni hittar den genom att studera hur män och kvinnor har levt genom alla hundra tusen år. Studera arkeologi och historia utan genusglasögonen.

Stepan

Mansrollen ser lite olika ut beroende på var i livet man befinner sig. Men den accentueras och blir som tydligast under familjeåren eftersom det är då allting ställs på sin spets. Vardagen är så uppfylld av plikter och krav att vi blir oerhört stressade. För att orka med går vi, utan att tänka på det, in i ett ’könsrollsmönster’. Pappa tvättar bilen medan mamma tar hand om tvätten. Men vi lurar bara oss själva. Efter ett tag börjar vår längtan efter större frihet att ta sig alla möjliga uttryck. Till exempel kan man börja dricka eller jobba för mycket. Relationen blir ansträngd och vi börjar tassa och gå på tå och blir mer rädda för än om varandra.

Helt obemärkt, trots att vi resonerat så rationellt om fallgroparna som vi skulle undvika, smyger sig maktkampen på. Jag är 58 år i dag och kan ärligt säga att jag inte sett ett enda ’hälsosamt’ förhållande i min vänkrets. Det är sorgligt att se hur tidigare glada och frimodiga individer förvandlas till ’gnällkärring’ och ’toffel’ när de bildat familj.

På det svarar mansforskarna att mannen skall ta för sig mera för att återställa maktbalansen i förhållandet. På det svarar jag: Resultatet utmynnar då i en kompromiss och i stället för att åtminstone en är nöjd har vi nu två som är missnöjda.

Varför måste relationer mellan könen utvecklas till en kamp om makt? Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk. De gamla strukturerna i samhället ’mamma, pappa, barn’ kommer att förändras och vi kommer att få se mer av ensamhushåll och ensamstående föräldraskap. Friheten segrar alltid till slut.

58 år, Täby

Det är väl underbart med barn som är och tillåts vara som de är och inte ska pressas in i könsroller som inte behövs. Vad är det ni gubbar oroar er för? Genuspedagoger i Maokostym i varje barnstuga? Glöm det. Sunt förnuft driver förhoppningsvis utvecklingen mot mer fria och jämställda människor som har samma möjligheter oavsett kön.

Pelle

Hur många tror att pojkar som uppmuntras att bli som flickor får en lätt resa framöver? Att folk över huvud taget utsätter sina barn för dylika experiment får mig att må illa. Alla småbarnsföräldrar vet att det är stora biologiska skillnader på pojkars och flickors beteenden. Miljö­påverkan blir synlig långt efteråt. Någon som tror att de manliga respektive kvinnliga könsrollerna som utformats sedan Homo sapiens blev Homo sapiens är en olycklig slump? Rent nonsens, säger jag.

Supersmurf

Jag har jobbat i byggbranschen i 30 år, och även varit aktiv inom idrottsrörelsen länge. Männen i byggsektorn är ofta jättebra på att respektera kvinnor, betydligt bättre än många slipsnissar. Inom idrotten (fotboll bland annat) vet jag massor av bögar som är med och spelar utan några som helst problem. Jag tror medier gillar att bygga på den här sortens fördomar, det ger artiklar.

Fördomsfri

Somliga i artikelserien säger att kvinnor helt klart tänder på testo­steron och att de vill ha starka muskelmän och inget annat när det kommer till kritan. Det är väl i viss mån en följd av fostran. Vi lär oss vad som anses vara attraktivt och manligt respektive kvinnligt.

Men även om det är så, så är det väl ingen motsägelse i att vara en stark man med mognare känsloliv? Frågan är vad man använder sin medfödda manliga styrka till. Jag tänder själv på ’manliga’ män och tycker att manliga linjer och ådror och muskler är det mest attraktiva som finns.

Men vilket vackert paket som helst är TOTALT ointressant om det rymmer en man med enfaldigt mans­ideal. Det tror jag gäller majoriteten av kvinnor.

Om det däremot rymmer en man med ömhet, empati, med tillgång till sina känslor och sina ord, till sin livslust, sin lekfullhet och annat som somliga tror är ’omanligt’ så är han en superfullträff. Kvinnor tänder på män som har styrkan men som vi intuitivt förstår kan använda styrkan för att skydda, inte för att förstöra eller för att hävda något slags makt och överordnad ställning endast i kraft av styrka.

Jag förstår inte varför män tycker det är en motsägelse i att vara manlig och att vara mjuk. Vi blir alla olyckliga av att inte få vara hela människor med tillgång till vårt känsloregister och vårt inre. Olyckliga män blir tillknäppta. Deras aggressivitet växer om de inte kan kanalisera den på ett sunt sätt. De exploderar, imploderar, sluter sig, förstelnas och blir ensamma.

Christina Herrström, författare

Hundra års kvinnlig frigörelse har inte lett till något annat än mannens frigörelse. För hundra år sedan var mannen inte pappa­ledig, kunde inte laga mat, städade inte, tvättade inte. I dag klarar männen av detta och ofta med bravur. Kvinnan däremot står fortfarande handfallen vad gäller typiska mansgöromål. Hon lagar inte gräsklipparen, byter olja på bilen eller bygger friggebodar. Kvinnan av i dag är precis lika beroende av mannen som hon var för hundra år sedan.

Kallepelle

Jag tror att vi kvinnor måste börja efterfråga män med den sorts manlighet som är av något slags nytta i dagens samhälle. Förr kanske det var relevant med fysisk styrka för att kunna försvara avkomman från rovdjur plus jobba hårt fysiskt. Nu är det mer relevant att en partner har EQ, kan tala om sina känslor och gå ut med soporna. Vi kvinnor måste börja tänka med storhjärnan i stället för med reptilhjärnan och sluta efterfråga machomän. Då tror jag att utbudet på dessa kommer att minska.

Sara Gabrielsson, Leuven

Det finns inte på världskartan att jag som 23-årig kille skulle gråta öppet, även om jag ville. Men inombords både blöder och gråter jag. Ibland vill jag verkligen gråta ut smärtan jag kan känna men inte ens ensam klarar jag av det numera. Det är som att en inre röst talar till mig ’visa inte svaghet, var inte en fjolla’.

Jag har varit trygg i min mansroll fram till nu då jag klivit in i vuxenvärlden. Tjejer vill ha hela paketet och sänder ut mixade signaler. Balansen mellan hård, tuff, empatisk och känslosam klarar jag inte av. Hur jag än bär mig åt så kan jag inte behaga någon över en längre tid.

Känslan av att vara utbytbar är nog värst. Man ska vara något slags odödlig allt-i-allo och vid minsta tecken på att man inte är det så ryker man. Alla pussel­bitar måste sitta på plats, annars är pusslet inte komplett och då blir man bortvald förr eller senare.

Martin