Maria Dufva är kriminolog och medlare vid Stödcentrum för unga brottsutsatta i Värmdö kommun i östra Stockholm. I sitt arbete möter hon många unga tjejer som upplever att de varit med om ett övergrepp och antingen har polisanmält eller funderar på att anmäla. Fallen är ofta komplicerade och svåra, säger hon.
– De flesta sexualärenden som gäller unga handlar om relationer där parterna känner varandra på något sätt. De är kompisar, har ett förhållande eller känner varandra avlägset. Mycket av det som hänt befinner sig i knepiga gränszoner och tjejerna vet inte alltid hur det har gått till. Var det verkligen en våldtäkt, eller inte? Ofta är det inte självklart.
– Min uppgift är att stödja dem i deras berättelse, att försöka klara ut vad som hände, få dem att polisanmäla och berätta om hur en rättsprocess går till.
Många av tjejerna är chockade, hatiska och frågande. De upplever att det som skulle vara ”det finaste” övergick till eller visade sig vara ”det allra fulaste”.
– Får man inte prata om den kränkningen så kan det vara väldigt svårt att gå vidare, säger Maria Dufva.
Få polisanmälningar leder till åtal, just för att ärendena är så svåra att bevisa. Ord står mot ord och den tekniska bevisningen är ofta obefintlig.
– Jag försöker förbereda tjejerna så mycket som möjligt på det, att det blir så. Att polisutredningen blir nedlagd kan ju upplevas som en kränkning i sig. Det är ändå viktigt att anmäla, anser jag. Gör man det markerar man för sig själv var den egna gränsen går.
För att en polisanmälan ska leda till åtal behövs en stark övertygande bevisning som håller genom en rättegång.
– Man ska ha mycket på fötterna för att fälla någon för våldtäkt, och så måste det ju vara. De som har blivit våldtagna ligger tyvärr väldigt risigt till. De har ofta duschat efter övergreppet och tvättat sina kläder flera gånger för att de mår så dåligt, då finns knappats några bevis alls. Jag förstår att det är juridiskt väldigt svårt, jag är förberedd på det. Men det är inte alltid tjejerna.