– Jag har alltid hållit ett högt tempo i livet och gjort mycket. Men så bestämde jag och min tjej, att vi skulle skaffa barn. Vi fick två barn i tät följd, det var tuffa småbarnsår. Fastän jag älskar min familj över allt annat, tänkte jag någonstans att snart, snart är den här perioden över. Snart kan jag göra annat.
Så blev min tjej gravid för tredje gången. I samband med det blev jag arbetslös och det var som om hela jag bara föll. Det tyckte jag naturligtvis inte själv just då, jag vara bara arg och sur. Förbannad på allt, ville inte alls prata.
Min tjej insisterade på att vi skulle göra saker ihop. Men jag ville inte, orkade inte, utan satt hemma framför teven och datorn i stället. Så hon gick ut själv, träffade folk och var social – i den mån man hinner med tre barn.
Då fick jag för mig att hon var otrogen och hade träffat någon annan. Jag kunde inte få den tanken ur skallen. Jag ville kontrollera henne och veta exakt vilka hon pratat med och vilka nummer hon hade i mobilen. Sådan hade jag inte varit förut. Till slut tröttnade hon förstås och ställde ett ultimatum: Sök hjälp eller så separerar vi. Jag flyttade i väg ett tag, till en kompis. Men så kom jag i väg till läkaren av en annan orsak. Läkaren frågade om jag var deprimerad, men nej, det tyckte inte jag. När samma fråga kom upp i parsamtalen, som jag och min tjej börjat i, så tänkte jag att det kanske var så ändå.
Allt vände när jag fick medicin. Mitt dåliga humör försvann. Inte på en gång, men efter ett halvår kanske. Jag lärde mig hantera livssituationen i samtalen och började träna igen. I dag lever vi ihop, jag mår bra igen och har ett nytt jobb. Det är jävligt skönt.