Han mindes hur Folke spelat gitarr och piano när Tomas var liten.
– Först nu inser jag hur mycket det måste ha betytt även för honom att han fick uttrycka sig via musiken. Att han fick vara en kreativ människa, fortsätter Tomas Ledin.
Pappa Folke är son till en sågverksarbetare och växte upp i röda Ådalen. Mamma Margareta är uppvuxen på en bondgård och skulle som ung giftas bort så fort som möjligt med någon lantbrukare i trakten.
– Båda mina föräldrar brann för något större. De ville skapa sig en bättre framtid och utbildade sig till lärare så att deras liv skulle bli annorlunda än deras föräldrars.
Där någonstans hittar vi en förklaring till att Tomas blev en skapande människa, tror han. Folkes och Margaretas inre driv kan ha smittat av sig – även om de först var tveksamma när sonen såg musiken som ett framtida yrke.
Vi träffar Tomas Ledin i Göteborg där hans första krogshow någonsin lockar fulla hus fem kvällar i veckan. Med låtar som ”Sommaren är kort”, ”I natt är jag din”, ”Snart tystnar musiken” och många fler är han en av våra mest produktiva musikmakare.
Han är född 1952 och uppvuxen i Sandviken. När han närmade sig tonåren hade The Beatles slagit igenom och en hel generation skrek sig hes till ”She loves you”. I mellanstadiet sågade Tomas och några klasskamrater ut gitarrer i trä och bildade gruppen ”The Bottles”, och efter en tid köpte de riktiga instrument.
– Mina kompisar kunde två ackord och jag tre. Jag tror denna begränsning gjorde att jag började skriva egna låtar. Jag visste inom vilka ramar jag kunde röra mig och behövde inte treva mig fram i ett oändligt musikaliskt universum där jag säkert hade blivit förvirrad, säger Tomas.
I högstadiet började han spela klassisk gitarr och fick nya musikaliska impulser. Medan han övade på en vacker koral av Bach hörde han hela tiden nya låtar inom sig.
Efter ett år i gymnasiet reste han till USA som utbytesstudent. Där hamnade han i en musikalisk familj, pappan spelade trumpet medan sonen Scott var mycket duktig på gitarr och kontrabas.
– Scott och jag började spela tillsammans. Vi fick uppträda i skolans aula och sedan på olika kaféer. Vi spelade låtar av Simon and Garfunkel, Neil Young och Bob Dylan – och så några av mina egna.
Tomas tror att den yttre miljön, omgivningen, har stor betydelse i en kreativ process. Under året i USA satt han ständigt med gitarren i händerna.
– I dag skapar jag texten och musiken på samma sätt som då. Jag greppar gitarren och söker mig fram, så kommer en melodislinga eller textrad som jag reagerar på och som kanske går att utveckla. Man kan ju fundera över när i förloppet som melodifragmenten leder till en helhet med en egen och unik identitet.
Under arbetet med en ny låt tänker inte Tomas Ledin i termer som bra eller dålig. Han tror att ett alltför medvetet ”recenserande” mitt i processen skulle vara till men för skapandet.
– Jag strävar efter att min musik och mina texter ska bli till i ett samtidigt flöde, bli till i stunden. Sedan kan jag efteråt gå tillbaka och göra en del justeringar. I en riktigt bra låt är text och musik oskiljaktiga, de bildar en helhet.
Handlar det bara om lust?
– Absolut viktigast är att skapandet känns lustfyllt. För mig är det i högsta grad en privat övning som måste kännas bra i min mage, att skriva med baktanken att låten ska bli en succé fungerar inte för mig.
Tomas säger att han i sitt skapande ofta pendlar mellan övermod och totalt tvivel. Motsatserna är viktiga i den kreativa processen, menar han.
– Utan ifrågasättande och ett blint självförtroende skulle jag nog inte kunna skapa särskilt mycket.
När Tomas Ledin tycker att en låt är klar väntar inspelningsarbetet i studion. Under den fasen vill han att folk ska komma med synpunkter, gärna med kritik.
– I dialogen med andra musiker händer alltid något spännande, låtarna utvecklas. Förutom inspiration handlar kreativitet om hårt arbete. Antalet nedlagda timmar är avgörande och det finns inga genvägar.
Nitton år gammal skickade Tomas in en av sina låtar till den svenska Melodifestivalen – och blev uttagen. Sedan följde turnéer, skivinspelningar ... och under Abbas världsturné 1979 sjöng han i kören. Tre år senare kom ”Sommaren är kort”, en av hans mest kända låtar.
Så en dag 1985 tystnade Tomas Ledin. I flera år hade han skrivit låtar, turnerat, varit i studion eller lyssnat på andras musik – nästan dygnet runt. Samtidigt hade han gått på extremt många konserter för att studera hur andra artister kommunicerade och hur de byggde upp sina framföranden.
– Plötsligt sprang jag rakt in i väggen. Jag tappade lusten att skriva, att stå på scen och att sjunga; allt som betytt något för mig var nu inte värt någonting.
Han beskriver det som om allt torkade och sinade inom honom; det fanns inte en enda låttext eller någon musik kvar.
– För mig var musiken inte ett yrke utan ett sätt att vara. Nu kände jag att jag skrev och uppträdde för att jag måste – inte för att jag hade lust. Det var en skrämmande upptäckt.
Tomas säger att han blev riktigt nere, deprimerad. För första gången som vuxen visste han inte vad han skulle göra resten av sitt liv.
– Samtidigt förlorade jag min identitet. Vem var jag egentligen när jag inte spelade och sjöng?
Tomas reste till en vän i New York som är bildkonstnär och arbetade som hans assistent en tid. Tillbaka i Stockholm började han producera andra artisters musik.
– Turligt nog hade jag en förstående hustru som stöttade mig. Det var nog det viktigaste.
Efter tre år återvände lusten sakta, fragment som kanske skulle kunna bli nya låtar poppade allt oftare upp i hans inre.
– Jag märkte att förhållningssättet till musiken förändrades. Det går att tala om ett före och ett efter i mitt vuxna skapande. Jag hade med åren fått ett mer intellektuellt förhållningssätt till mitt låtskrivande, men när skaparkrisen var över sökte jag mig omedvetet tillbaka till känslan som fanns under tonåren. Det fanns ingen förväntan, allt kom inifrån och jag fick tillbaka den där gränslösa lusten att skapa.
1990 spelade Tomas Ledin in albumet ”Tillfälligheternas spel”. Det var i princip bara han, en musiker och en ljudtekniker. Han kunde inte kalla in en jättekör, en symfoniorkester eller flera superstudiomusiker utan de tre fick tillsammans arbeta med knappa resurser och tvingades därför hitta nya och kreativa lösningar.
– De snäva förutsättningarna var väldigt inspirerande och förstärkte mitt uttryck. Jag ser ”Tillfälligheternas spel” som mitt bästa album.
Tomas Ledin har blivit 59 år och kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Han är älskad av publiken, men också hånad av kritikerna för att vara ytlig och enkel.
– Jag märker att jag har stor nytta av mina tidigare erfarenheter och känner en större frihet i skapandet än förr. Det är verkligen ingen självklarhet, utan något jag är tacksam över. Insikten om att livet inte är oändligt, att det tar slut en dag, gör också att jag upplever mig som mer närvarande i nuet.
Att utmana sig själv har också blivit viktigare, det ger energi. Som att satsa på en egen krogshow, ge sig ut på en soloturné med en akustisk gitarr i Norge och Finland och vara med i succéprogrammet ”Så mycket bättre” i TV 4.
– Jag är inte rädd för att misslyckas. Att vara medveten om att risken finns gör tveklöst att jag skärper mina sinnen, gör mig mer kreativ helt enkelt. Tillsammans med nyfikenheten och lusten är det skapandets viktigaste byggstenar.