– En stressig arbetssituation är svår att springa bort, det är ytterst olyckligt om motion börjar ses som lösning på en pressad arbetssituation.

Henrietta Huzell är lektor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Hennes forskning har bland annat visat att arbetsgivare vill ha personal som ser bra ut och inte väger för mycket. Enligt en av studierna – en undersökning bland 1 000 företag i Sverige, främst inom handeln och hotell- och restaurangbranschen – vill sex av tio arbetsgivare att personalen ska vara ”snygg”. Sju av tio väljer bort överviktiga. Nio av tio säger att de vill ha anställda med god fysik.

– Det här grundar sig i en felaktig föreställning om att den disciplinerade människan inte är överviktig, att människor som väger för mycket saknar respekt för sin kropp och därmed skulle utföra sina arbeten sämre. Men man kan inte utläsa en människas arbetsförmåga på det sättet.

Genom att få in friska och välja bort överviktiga och sjuka tror sig företagen kunna minska sjukfrånvaron och spara kostnader. Men denna jakt på perfekta medarbetare får negativa konsekvenser på sikt, betonar Henrietta Huzell.

– Dels leder det till utsortering av dem som inte passar in. Dels blir det en likriktning av dem som rekryteras, personer med andra synsätt och erfarenheter utesluts. Det finns amerikanska företag där de anställda inte bara bär samma kläder, är i samma ålder och gör samma saker – de ser likadana ut. Vad blir det för arbetsliv? Vad händer med utveckling, reflektion och kritiskt tänkande om alla är likadana?

Att arbetsgivaren, som har ansvar för rehabilitering, vill ha personer som ser friska ut är historiskt sett inget nytt.

– Redan i början av 1900-talet kollade Henry Ford de anställdas muskler och hälsa, han hade en hel kader av folk som mätte personalens styrka och uthållighet.

Henrietta Huzell oroas av att privatliv och arbetsliv alltmer glider samman. Det allvarliga är att detta bara sker utan att någon funderar över konsekvenserna och ifrågasätter vad som händer, menar hon.

– Gränsen blir allt luddigare och det är klart att det är arbetsgivaren som har intresse av det. Men om den luckras upp kan det bli en ohållbar situation för de anställda. Det blir norm, fullkomligt självklart att man alltid ska vara tillgänglig, att man ska kunna jobba vilken tid på dygnet som helst. Den som drar en gräns och säger nej, jag kan inte jobba då, jag ska vara ledig, blir betraktad som en främmande fågel. Alla kommer inte att klara detta pressade arbetsliv, de får aldrig någon riktig återhämtning. Och det kan på sikt leda till sjukdom.

Många företag som förr hade företagshälsovård satsar nu i stället på förebyggande hälsoarbete, som beskrivs som bredare. Men egentligen är det inte bredare utan smalare, menar Henrietta Huzell.

– Hälsa har blivit synonymt med motion, kondition, muskler och vikt, men det är för smalt. Företagen fokuserar alltmer på träningskort, sponsrad gympa och tävlingar, och allt mindre på den psykosociala arbetsmiljön. Har man för hård arbetsbelastning för att det är för få anställda, så är att börja träna inte något som hjälper. Det är klart att med bättre kondition klarar man kanske att bädda fler sängar snabbare i hemtjänsten, men vilken psykosocial arbetsmiljö ger det?

Vad det handlar om är ett folkhälsoperspektiv som helt oreflekterat tagit sig in i företagen, menar Henrietta Huzell.

– Chefen har hört att man blir mindre stressad om man motionerar, men kanske är det avlastning och färre arbetsuppgifter personalen behöver. Kanske skulle man behöva anställa mer folk eller omorganisera.

Hälsohetsen grundar sig i naivitet från hälsofrälsta chefer som tycker att ”så här lever jag och då borde alla andra också leva så”, menar Henrietta Huzell.

– Alla har kanske inte lust att klä av sig nakna tillsammans med sina kolleger. På jobbet ska man utföra sitt arbete, men hur du lever ditt liv i övrigt angår inte arbetsgivaren. Om vi ägnar oss åt intellektuella aktiviteter på fritiden eller går på gym, det måste vi själva få bestämma. Annars kommer vi i konflikt med egen-integriteten, rätten till vår egen kropp. Och den är oerhört viktig, precis som rätten till våra egna tankar och vår egen tro.

– Man ska inte behöva sitta i ett medarbetarsamtal och ange hur mycket man tränar eller dricker. Dels kan det leda till att vi börjar ljuga om hur hälsosamma och stresståliga vi är. Det finns också en risk att arbetsgivaren blir som en förälder, att vi låter arbetsgivaren ta större ansvar för våra liv än vi borde. Vi har andra lika viktiga delar av livet, säger Henrietta Huzell.

– Om vi ska börja rapportera träningsmängd till arbetsgivaren eller vid anställningsintervjuer ange hur mycket vi tränar, är man inne på en farlig väg. För med krav följer ansvar, och hur långt ska arbetsgivarens ansvar gå för våra liv? Ska de också börja diskutera våra skilsmässor med oss?

Vad tycker du? Har hälsohetsen gått för långt? Lägger sig arbetsgivaren i för mycket? Kommentera nedan!