De vita julstjärnorna lyser vackert i fönstren som vetter ned mot vattnet i Hornstull i Stockholm. I samma kvarter, men i en betydligt smutsigare och torftigare miljö, utspelar sig Åsa Anderberg Strollos Augustnominerade ungdomsroman "Bryta om" som kom ut under hösten. Titeln anspelar på sextonåriga Minnas kamp för att bryta sig loss från sin psykiskt sjuka mamma och Minnas vilja att "byta om" till ett annat ljusare liv.
I början av boken ligger Minnas mamma inlagd på psyket och Minna ska precis börja gymnasiet i Skärholmen utanför stan. Hon tycker att tillvaron börjar lätta, men så blir mamman utskriven från sjukhuset. Än en gång tvingas Minna ta ansvar för mamman och hennes psykoser, och för lägenheten som förfaller med urinstank och sopor.
Åsa Anderberg Strollo, 34 år, bor sedan tio år tillbaka vid Hornstull, men växte upp i Bjärred, ett villaområde utanför Lund. Hon vill tydliggöra att boken inte är en självbiografisk historia.
- Samtidigt finns det självklart en egen smärta i vissa delar av historien. Karaktärerna bär på olika sätt drag av mig - men utifrån det har jag förstärkt, lagt till, dragit ifrån och byggt en helt fiktiv historia. Jag har läst tidningsartiklar och forskning om barn till psykiskt sjuka, lyssnat på vänners historier och varit mycket inne på sajten Kuling - ett forum för barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder.
Inom vuxenpsykiatrin kallas barnen till psykiskt sjuka föräldrar för "de osynliga barnen". De skymtar i bakgrunden av den vuxna psykiskt sjuka, men vuxenpsyk har väldigt få resurser att hjälpa dem. Och till barnpsykiatrin kommer de sällan eftersom deras föräldrar inte tar med dem dit.
- De syns inte och har för få ställen att vända sig till med sin smärta. Det behövs speciella tjänster inom vuxenpsykiatrin som hjälper de här barnen, för de behöver stor hjälp, säger Åsa Anderberg Strollo.
I boken är det ingen vuxen som förmår hjälpa Minna när vräkningshotet ligger tungt över henne och mamman, och påverkar Minnas hela skolgång. När de andra eleverna i klassen är upptagna av vilka jeans som är snyggast och vem som ska ta med vad till den gemensamma picknicken brottas Minna med helt andra saker. Hur ska hon få mamman att klara dagen? Och hur ska hon få fram pengar till mat? Och var ska hon sova när mamman blivit psykotisk igen och drar henne allt tätare till sig i tillvaron?
- Minna håller på att gå under för att hon hjälper sin mamma. Det är så drabbande att man älskar sina föräldrar vad de än gör. Samtidigt finns det en biologisk överlevnadsinstinkt bakom den handlingen. Föräldern måste faktiskt klara sig för att barnet självt ska överleva, säger Åsa Anderberg Strollo.
Minna skulle ha behövt någon som talar om för henne vilket ansvar hon har - och vilket ansvar hon inte har, säger hon.
Barnets lojalitet mot den psykiskt sjuka kan nästan vara oförståeligt stark ibland. Vid en skilsmässa är det inte ovanligt att barnet väljer att bo hos den sjuka föräldern, säger Åsa.
- Ett barn kan vara väldigt litet men ändå tänka "vem behöver mig mest?" och så tjatar han eller hon för att få bo med den föräldern. Det kan vara väldigt tragiskt.
Blundar vuxna för barn som Minna, eller vill de inte se?
- Jag tror att det finns vuxna som inte vill se hur illa det kan vara. Eller de kanske ser, men hinner inte. En tjej i min klass tog hem mat i matlåda från skolan varje dag - precis som Minna - och en annan bodde i en källare. Men många lärare sa bara "det där har jag inte med att göra, så länge de gör läxan".
Boken var länge ett filmmanus som Åsa skrev om ungefär tjugo gånger. Hon har gått flera manusutbildningar, arbetat som lektör på SVT och haft manusassistentjobb på "Rederiet", SVT:s längsta såpa. Sedan sextonårsåldern har hon också skrivit noveller för olika tjejtidningar.
Fröet till "Bryta om" föddes efter att Åsa lyssnat på en föreläsning av filmaren Marianne Ahrne.
- Hon sa: "Gräv där du står och skriv om det som verkligen gör ont." Det tog jag fasta på och så småningom utvecklades manuset till den här historien - om att våga bryta en destruktiv lojalitet gent-emot en förälder.
När filmbolagen sa nej till manuset lade hon ned hela projektet, men tog upp det efter tre år och skrev i stället en bok.
- Jag ville verkligen att någon tonåring som mådde dåligt skulle få läsa den. Jag ville ge tröst, visa att det finns hjälp att få och att livet lättar om man delar med sig till någon om det som är svårt. Ge andra mod att våga ropa på hjälp, säger Åsa Anderberg Strollo.
I ett avseende känner hon igen sig i Minna.
- Det är Minnas desperata kamp att upprätthålla en fasad. Jag lade galet mycket energi på att dölja hur dåligt jag mådde under tonåren. Det var ett otroligt slöseri med tid, kan jag känna i dag. Jag skulle ha lagt kraft på att försöka må bättre och komma till rätta med problemen i stället. Då kanske jag hade kunnat göra mer vanliga saker; som att bygga vänskapsrelationer, gå ut och festa, läsa böcker
Åsa Anderberg Strollo är själv mamma till två barn som är tre och sex år. Barnen har gett henne nya perspektiv, säger hon. Hon berättar om när hon var med familjen i Tantolunden en kväll i våras och gick förbi en alkoholiserad man som tappat byxorna.
- Vi hjälpte honom att ta på dem, det var så kallt! När vi gick därifrån sa min son: "Har han ingen mamma?" Nä, det är precis det han kanske inte haft, tänkte jag. Det är säkert många som sitter där på alkisbänkarna som inte haft en mamma som tagit hand om dem.
Hon har funderat mycket på vilken roll hon har som förälder.
- Jag vill inte att mina barn ska ta hand om mig en dag. Jag vill att de ska ta hand om det som jag har gett dem, det vill säga sitt eget liv. Bästa sättet att göra mig till en lycklig och stolt förälder är att de gör det som är bäst för dem själva.
Samtidigt önskar hon att vuxenvärlden skulle ta ett större gemensamt ansvar.
- Uttrycket "allas våra barn" är väldigt långt borta i individualismens tidevarv. Det är oroväckande. Personligen blir jag väldigt glad om någon säger åt mitt barn vad som är rätt och fel i lekparken till exempel. Det försöker jag göra med andra barn, men vissa föräldrar blir irriterade på det. Men för mig är det viktigt att barn ser att det finns en allmän vuxenvärld som har gemensamma regler.
- Omvänt är det bra om barn kan prata med andra vuxna i sin närhet om saker de är arga på eller som inte känns bra. Slutna familjer kan vara farliga för barn.
Åsa Anderberg Strollo skrev "Bryta om" på sex veckor när hon var i Indien, dit familjen åkt under vintrarna de senaste sex åren. Hon satt på en madrass på golvet i det mycket enkla lilla huset hon hyrt som skrivarlya och hade en upp och nedvänd hink som databord. Maken var med barnen och Åsa Anderberg Strollo skrev och skrev.
- Jag sprang ut och tog en dusch när det blev för varmt. Min son var så himla mammig, så jag var tvungen att gömma mig annars skulle han ha stått och bankat på dörren. Det gjorde att jag var gans-ka disciplinerad. Jag hade också ett jättesug efter att skriva.
Det var först när hon skrivit boken som hon kände att något hade förändrats inom henne.
- Boken blev ett avslut i mitt eget grubblande, i vissa tankegångar. Den läkte ett sår i mig.