Denise Madsen och Therese Eriksson tröttande när samhället inte brydde sig om att de fick växa upp med psykiskt sjuka och missbrukande föräldrar. För att inte andra ungdomar ska behöva uppleva samma sak bildade de föreningen Maskrosbarn.

I augusti 2003 skulle Denise och Therese börja gymnasiet och både var förväntansfulla och nervösa inför mötet med sina nya skolkamrater. Ingen av dem hade vågat berättat för någon utomstående att de upplevt psykisk ohälsa på nära håll i familjen.

– Som litet barn förstår man kanske att något är fel, men kan inte sätta ord på vad det är. Längre upp i åren växer skammen och man förblir tyst. Då håller man inne med sorgen, besvikelsen och vanmakten, säger Denise.

I dag – sex år senare – arbetar hon och Therese med Maskrosbarn, föreningen de startade för att stötta och hjälpa barn till föräldrar som är psykiskt sjuka eller dricker för mycket. De är därmed två av många unga som valt att försöka förbättra samhället, fast på ett nytt sätt.

Under 2000-talets första decennium minskade de politiska ungdomsförbunden sitt sammanlagda medlemsantal, samtidigt växte misstron mot att de stora hjälp­organisationerna verkligen sköter sin uppgift. En del bedömare menar att dagens ungdomar inte är lika intresserade av samhällsfrågor som tidigare generationer.

Men kanske är det så att engagemanget tar andra vägar. Många unga verkar vilja satsa på egna projekt där resultaten syns snabbt och där det är lätt att överblicka att allt går rätt till. Allt fler har börjat tala om ”Generation E”, där engagemanget är lika stort eller kanske större än tidigare.

Som barn fick Denise Madsen inte tillräckligt stöd hemma. I stället blev hon kränkt och slagen flera gånger redan som liten. Och när hon var femton år blev hon utslängd hemifrån för att bo i en egen lägenhet.

– Det har nog präglat den jag är i dag. Under barndomen fick jag lära mig att klara mig själv. I dag är jag därför både skörare och starkare än de flesta jämnåriga, säger hon.

Först när Therese var elva år förstod hon att hennes mamma missbrukade alkohol, och hon hade på sätt och vis en tryggare barndom. Och till skillnad från Denise fanns hennes pappa alltid där.

– Jag hade märkt att mamma sluddrade och spillde ut. När pappa berättade att hon drack för mycket fattade jag, men ändå inte. Och jag kunde inte ana vad som väntade, säger Therese.

Efter en tid blev hennes mamma manisk, extremt uppskruvad. Hon gjorde av med alldeles för mycket pengar. Sedan hamnade hon i en djup depression och hotade att ta livet av sig. Flera gånger fick Therese gömma undan tabletter så att mamman inte skulle hitta dem.

– Jag pratade med en lärare på skolan där jag gick och han slussade mig vidare till kuratorn, men den verkliga hjälpen var när jag mötte Denise och kunde prata med en jämnårig, säger Therese.

Under gymnasieuppropet den där augustidagen för sju år sneglade Therese och Denise mot varandra. Under en paus gick de åt sidan.

– Och plötsligt hade jag berättat mitt livs historia för Denise. Om hur jag bodde i ett område där ingen erkänner att det skulle kunna finnas några som helst problem bakom husfasaderna. Om hur rädd jag var att mamma skulle dö. Så visade det sig att Denise hade liknande erfarenheter.

Under hela gymnasietiden stöttade de två unga tjejerna varand­ra. De upplevde trygghet i att ha en kamrat som visste, som förstod och som kunde hjälpa. De ringde till varandra mitt i natten för att gråta ut. Tålmodigt lyssnade de till varandras berättelser. Efter hand gick det upp för Therese och Denise att många andra ungdomar befinner sig i samma situation, och att de också känt sig utlämnade och inte fått tillräckligt med stöd.

– När vi gick i gymnasiet hade min mamma flyttat till en egen lägenhet och Denise var ju utslängd hemifrån. Vi hade ältat vår historia ett tag och funderade mer och mer på varför ingen vuxen ställt upp när vi mådde som sämst. Varför såg ingen hur vi hade det? undrar Therese.

– Vi blev mer och mer arga på samhället som inte verkade ta våra problem på allvar. Och när vi skulle ha ett projektarbete i skolan ville vi starta stödgrupper för barn till föräldrar som är psykiskt sjuka eller missbrukar. Det finns en halv miljon barn och unga i samma situation som vi, berättar Denise.

Därför startade hon och Therese föreningen Maskrosbarn.

Hur kommer det sig att så många unga i dag tycks ta saken i egna händer och startar föreningar eller driver egna projekt?

– Jag tror att de flesta unga vill vara delaktiga i samhället och i utvecklingen. I skolan är vi vana vid att ta egna initiativ och studera i projekt. Kanske kan det vara en förklaring. Sedan vill unga ofta se snabba resultat och att det händer något direkt. Stora organisationer och partier kan vara väldigt byråkratiska,
svarar Therese.

Hur klarade ni att överleva en så trasslig barndom och ungdomstid?

– Jag tänkte att familjen skulle skaffa ett nytt hus och att allt skulle bli bra då. Den drömmen fick mig att att gå upp varje morgon. När jag var 13–14 år insåg jag att jag skulle leva med en annorlunda mamma – men att jag en dag skulle bli fri att leva mitt eget liv, svarar Therese.

– Som barn hoppades jag att allt skulle bli bra, svarar Denise. Som vuxen måste jag själv forma min tillvaro. Hur skulle det vara att ha friska föräldrar? Det hjälper inte att resonera så. Ett barn älskar alltid sina föräldrar – även om det är ett helvete ibland.