- Båda sätten att tänka finns hos de flesta patrullerande poliser, säger Rolf Granér, men jag bedömer att de flesta väger över åt det autonoma hållet. De har en självständig hållning till de lagar och regler som ska styra polisarbetet. De försöker följa lagen i vardagen, men det händer att de skaffar sig ett handlingsutrymme i jobbet som är större än vad lagboken egentligen tillåter.
Rolf Granér är lärare i polispsykologi vid polisutbildningen i Växjö. Han har nyligen doktorerat på en avhandling med titeln "Patrullerande polisers yrkeskultur". Han har följt polispatruller under ett tjugotal arbetspass och gjort 25 djupintervjuer med yrkesverksamma poliser. Dessutom har han genomfört en serie tidigare studier som har resulterat i två böcker om polisetik.
Det finns stora skillnader mellan den utpräglat legalistiska polisen och den som är autonom i sitt tänkande, enligt Rolf Granér.
Den förstnämnda ser sig som det politiska systemets, rättsväsendets och polisorganisationens förlängda arm. Inget polisingripande får ske utan lagstöd. Varje polisman ska lojalt lyda överhetens order utan att låta de egna värderingarna spela in.
- De poliser som har ett starkt legalistiskt perspektiv är ganska få och illa tålda av kollegerna. De kallas föraktfullt "bokstavspoliser" eller "paragrafryttare", berättar Rolf Granér.
Den utpräglat autonomt tänkande polisen är av en helt annan sort. Han snarast föraktar sina chefer; de saknar kontakt med verkligheten, anser han. Han vill helst inte alls underordna sig överheten, utan ser sig som en självständig samhällskraft som utifrån sin egen och kollegernas uppfattning om folkets behov ska upprätthålla moral, lag och ordning.
Han tycker inte att lagarna måste följas i varje läge. Han avgör själv vad som är rätt och vad som är fel med det "sunda förnuftet" som ledstjärna. I det ena ärendet kan han låta bli att agera, trots att han är skyldig att göra det. I det andra kan han ta sig olagligt stora friheter för att störa, jaga och fånga in "buset" - det är "riktigt polisarbete", enligt det autonoma synsättet. Det kan handla om olaga husrannsakan, att utnyttja lagar på annat sätt än vad lagstiftaren avsåg eller att hota eller uppträda onödigt kränkande.
En polis kan också vara "hungrig" eller "trött", enligt polisjargongen. Det innebär att han eller hon antingen är ambitiös och ihärdig eller desillusionerad och passiv i arbetet.
Alla de poliser Rolf Granér intervjuade hävdade att antalet trötta kolleger har ökat på senare år. Flera håller med om det kontroversiella påstående som professor Leif G W Persson gick ut med i tidningarna för några år sedan: omkring var fjärde polis i Sverige har gjort "patron ur" på jobbet, främst på grund av den tröga och ineffektiva polisorganisationen.
En polis kan vidare, enligt Rolf Granér, vara intellektuellt reflekterande i synen på sin egen roll och på samhället, respektfull inför andra yrkesgruppers kompetens och villig att förändra sitt eget sätt att arbeta när ny kunskap dyker upp.
Den andra ytterligheten är den antiintellektuella och fördomsfulla polisen som håller sig med en svartvit världsbild, som hävdar att poliser alltid vet bäst och som ser drastisk handling som den bästa lösningen på nästan varje problem.
Somliga poliser understryker att alla människor har samma värde och att även en misstänkt brottsling eller en drogmissbrukare har rätt att bli värdigt bemött. Det är människors handlingar som är onda eller goda - inte människorna själva.
Andra poliser har en helt annan människosyn. De delar in medborgarna i kategorier: de skötsamma och de kriminella, "Svensson" och buset. Vissa människor har bra karaktär, andra dålig; en gång buse, alltid buse. I detta perspektiv är det bara de hyfsat normala och välartade medborgarna som förtjänar ett respektfullt bemötande från polisens sida.
"Buset" kan i polisjargongen även kallas "skubb" eller "kolingar", "drufs" eller "schattar". Till denna grupp hör i första hand män som gång på gång gör sig skyldiga till lagbrott som rån eller inbrott, misshandel eller narkotikabrott, bilstöld eller snatteri. Dit hör också busarnas kompisar och flickvänner.
- En buse är automatiskt skyldig, enligt de autonomt tänkande poliserna. Han kan behandlas efter polisens eget gottfinnande, förklarar Rolf Granér.
Många poliser betraktar också en rad andra grupper i samhället på liknande sätt: alkoholisterna och drogmissbrukarna, "yrkesdemonstranterna" och invandrargängen, uteliggarna och de prostituerade.
- Alla dessa människor är "police property" i det autonoma perspektivet. De anses hota allmänhetens trygghet och bör snarast stuvas undan ur stadsbilden, säger Rolf Granér.
Ett sätt att lagvidrigt undanröja eller straffa någon man inte gillar är att "lobba" honom. Enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) har nämligen polisen rätt att gripa och låsa in den som har druckit så mycket att han "inte kan ta hand om sig själv" eller "utgör en fara för sig själv eller för någon annan".
- Det är en välkänd metod bland poliser att utnyttja denna eller andra gummilagar för att straffa dem som anses kaxiga, säger Rolf Granér. De behöver inte vara särskilt berusade för att bli lobbade, det kan räcka med att de är uppkäftiga.
En polis kan dessutom vara mjuk eller tuff, enligt Rolf Granérs analys.
Den som är mjuk undviker våld och försöker lösa konflikter genom förhandlingar och tålmodiga samtal. Han eller hon ser de sociala faktorerna bakom kriminaliteten, vill i första hand arbeta med förebyggande brottsbekämpning, betonar polisens hjälpande roll och får därmed tåla att bli kallad "socialpolis" eller "velourpolis" av sina kolleger.
Den tuffa polisen gör tvärtom. Han säger till en eller möjligen två gånger, sedan tar han i med hårdhandskarna. Han gillar biljakter och actionvåld, vill ha snabba resultat och skaffar sig respekt genom att skrämma människor. För honom är pistolen, batongen, handklovarna och musklerna de viktigaste verktygen i kampen mot buset, och han tycker sig bära hela samhället på sina vältränade axlar; utan honom skulle kaos och allmän laglöshet råda. Och ändamålen helgar medlen.
Så här ser en bra arbetsdag ut, enligt en av de tuffa och autonomt tänkande poliser som Rolf Granér citerar i sin avhandling:
"En blåljuskörning, en biljakt och ett gripande."
- Den sortens poliser leker fortfarande tjuv och polis, säger Rolf Granér, och man behöver ju inte vara psykoanalytiker för att inse batongens symbolvärde. De flesta är yngre män som har valt att jobba i tungt brottsbelastade storstadsdistrikt. Det vore en överdrift att påstå att alla yngre storstadspoliser tänker tufft och autonomt. Men det är ofta bland dem man finner de notoriskt våldsamma poliserna som återkommande gör sig skyldiga till övergrepp.
Så här har tuffa poliser förklarat sitt våld inför Rolf Granér:
"Det här är ju det enda straff de får."
"Buset ska uppfostras!"
"Polisens auktoritet måste försvaras!"
"Jag var så förbannad. Jag var tvungen att avreagera mig."
Mest omtyckt av kollegerna är den balanserade polisen som går en medelväg i alla dessa avseenden. Som är solidarisk och arbetsvillig, som använder sitt goda omdöme och undviker hårda tag om det går.
Socialpolisen är enligt många kolleger en mes som aldrig får något gjort och som är för svag i farliga situationer.
Men den tuffa och starkt autonomt inriktade polisen är inte heller så omtyckt. Han är visserligen bra att ha med sig vid inbrytningar eller våldsamma gatuslagsmål, men han kan få hård intern kritik när han har använt onödigt våldsamma metoder.
- Grov misshandel är numera knappast en accepterad del av poliskulturen, säger Rolf Granér. Men måttligt övervåld i syfte att uppfostra och straffa buset - det bryr sig ingen om. Visserligen finns det ett ideal som handlar om att en polis ska kunna besinna sig. Men många poliser har stor förståelse för kolleger som använder övervåld när de har blivit provocerade.
Och den beryktade kårandan då, den som får poliser att blunda eller ljuga för att skydda kolleger som har gjort sig skyldiga till övergrepp? Är den "på utdöende", vilket bland andra Birgitta Fröberg, biträdande chef för Stockholmspolisens enhet för interna utredningar, hävdar?
- Den är möjligen i avtagande, men visst finns den kvar, säger Rolf Granér.
Så här citerar han en polis i sin avhandling:
"Om vi räknar på tusen poliser så skulle jag gissa att det max är en - inte ens det - som skulle anmäla en kollega i dag. Fast vi diskuterar det, ska det otroligt mycket till för att göra det."