Jag har aldrig haft något enkelt svar på varför jag skadade mig själv och har det fortfarande inte. Men i takt med att jag har fått distans till mitt före detta självskadebeteende har jag ändå försökt att hitta vissa förklaringar och orsaker till varför jag gjorde som jag gjorde. En sak som är säker är att jag ALDRIG skadade mig själv för att få uppmärksamhet. Inte heller för att dö. Att skada mig själv blev ett slags beteende som växte fram i takt med att jag var och blev allt mer deprimerad. Jag var ledsen och kände mig väldigt tom och kunde inte se någon mening med mitt liv. När jag skadade mig själv ledde det till en känsla av kortvarig lättnad, men lika snabbt infann sig skammen, ångern och känslan av ett misslyckande. Jag visste innerst inne att det inte ledde till något bättre att skada mig själv, snarare tvärtom – för varje gång som jag självskadade mådde jag sämre och sämre. Jag tycker att det är viktigt att vara tydlig med att anledningen till att jag självskadade inte är någon absolut sanning kring ett självskadebeteende. Ett självskadebeteende är komplicerat och anledningen till att det utvecklas är väldigt varierande från individ till individ. Vad jag tycker är allra viktigast att påpeka är att det går att bli frisk från sitt självskadebeteende - jag är ett av de levande bevisen på det!
Kajsa Andersson, 22 år

Jag visste inte förrän jag kom upp i vuxen ålder att det var självskadebeteende jag höll på med. Det var ingenting det pratades om och jag kände mig konstig och annorlunda. Jag hade också en ätstörning sedan jag var barn som jag hela tiden förnekat. Utåt ville jag vara perfekt, även om jag kanske inte lyckades och det ingick ju givetvis i den bilden att jag inte kunde prata om mina problem. Jag satte ännu mer press på mig själv och var väldigt deprimerad. Det finns ju många anledningar till att någon skadar sig och i mitt fall kom självskadorna att bli tvångsmässiga, jag kunde få ångest av att inte skada mig. Självskadandet och ätstörningen var egentligen bara symtom på att jag mådde psykiskt dåligt, så som många barn och undgomar gör.
Idag är jag helt frisk och mår riktigt bra. Tyvärr har jag många fula ärr, jag har lärt mig att acceptera dem men folk reagerar alltid när de ser dem, ofta med rädsla men också med nyfikenhet.
Hannah Parnén, 32 år