– Det krävs en väldig planering. Och resten av mitt liv måste jag alltid ha med mig blodsockermätare och druvsocker för att känna mig trygg. Sköter man sig inte så förtvinar man inifrån.

Anders Blomgren är lastbilschaufför.

Sin diagnos, typ 2-diabetes, fick han bara 37 år gammal. Då, för tolv år sedan, bestod livet av hamburgare, pommes frites, läsk och pizzor, motorsport och stillasittande. Ingen motion. Anders vägde mellan 100 och 110 kg.

Beskedet som drastiskt förändrade hans liv fick han efter en hälsokontroll genom jobbet. Blodsockret var skyhögt. Anders lades in på sjukhus. En vecka senare kom han ut med insikten om att inte bara den Mat han åt utan också alla hans andra vanor måste förändras. Radikalt.

Litet trött och hängig hade han känt sig ett tag, men han hade ju jobbat oregelbundet länge med mycket nattskift. Diabetes hade han inte haft en tanke på. Trots att hans mamma också har diabetes.

– Vi hade aldrig pratat om det, märkligt nog. Jag trodde diabetes var nåt för gamla, och inte visste jag hur allvarligt det är heller.

Anders fick byta liv. Han kontaktade Storstockholms diabetesförening, letade på nätet, lärde sig allt om långsamma och snabba kolhydrater och gick en matlagningskurs.

– Det var ju en helt ny värld jag skulle leva i.

I dag äter han mycket fisk, grönsaker och kyckling. Han väger 93 kilo och vill ner till 80–82. Motionerar tre gånger i veckan.

Blodsockret testar han själv, morgon och kväll, och när han prövar nya maträtter. Med ett stick i lång- eller ringfingrarna. Men i höstas räckte det inte med tabletter längre. I oktober i fjol fick han börja ta insulin. Med hjälp av den lilla sprutan, som ser ut som en tuschpenna, injicerar han en dos i buken, varje kväll.

Anders hade tur, han hade inte hunnit få några komplikationer (som hjärtproblem, ögon- eller nervskador) när hans diabetes upptäcktes.

– Men jag hade fullt utvecklad diabetes, utan att veta om det.