Skärp dig. Tänk positivt. Gör något vettigt. Många har det värre. Så farligt är det väl inte?
Sådant hör den som är deprimerad ofta, från familjen, från vänner, till och med från ytligt bekanta. Men först och främst hör man det från sig själv, säger den engelska författaren och journalisten Sally Brampton som skrivit boken ”Att nudda vid botten” som just kommit ut på svenska.
– När jag själv var djupt nere i min depression sa jag sådana saker till mig själv många gånger varje dag, berättar Sally Brampton. Att jag inte lyckades följa mina egna uppmaningar till mig själv, ökade hela tiden självföraktet.
Sally Brampton var framgångsrik både som romanförfattare och som journalist. Hon har varit chefredaktör för brittiska Elle, och var chef för modetidskriften Red när hon började bli deprimerad.
– Jag var övertygad om att jag var bra på att vara chef för en månadstidning, det hade jag fått höra i åratal. Men Red gick inte bra och jag fick sparken. För mig handlade det inte bara om att misslyckas på ett jobb, det innebar att min bild av mig själv slogs sönder, säger Sally Brampton.
Kort innan det hände hade en kär väninna till henne dött. Förlust lades till förlust, beskriver hon. Kanske blev det utlösande för den fyraåriga period med svår depression som Sally Brampton berättar om i boken. Hon vistades av och till på en psykiatrisk klinik, hon behandlades med mediciner och olika psykoterapier. Många av medpatienterna blev bättre, men inget tycktes hjälpa Sally Brampton. Hon kämpade, med god hjälp av sin före detta man, för att sjukdomen inte skulle gå ut för mycket över lilla dottern Molly.
Tanken på självmord låg ständigt nära och Sally Brampton gjorde flera försök.
– Skammen, tystnaden och bristen på kunskaper om psykisk sjukdom är bokstavligen livsfarlig, säger Sally Brampton.
Många söker inte hjälp, för att de skäms och för att de inte förstår att de faktiskt är sjuka och inte bara lata eller karaktärslösa. Det handlar faktiskt om en sjukdom, inte om en moralisk defekt.
Själv visste Sally Brampton nästan ingenting om depression innan hon själv drabbades, inser hon nu.
– Jag hade ingen aning om att det finns tydliga symtom, precis som vid vilken sjukdom som helst. Och precis som med många andra sjukdomar är det ofta lättare att få hjälp om man söker i tid.
I boken berättar Sally Brampton om hur hon långsamt, långsamt började bli bättre, bland annat med hjälp av yoga och gruppterapi. Men mycket har hänt sedan boken kom ut, förklarar hon.
– Förra året fick jag ett svårt återfall. Den allmänna psykiatrin kunde inte hjälpa mig. Då gick jag till en privat psykiater som jag visste är skicklig. Det visade sig att jag haft fel diagnos och fel behandling, det var därför ingenting hade hjälpt. Nu fick jag diagnosen bipolär sjukdom, den finns i familjen, och har fått mediciner som fungerar väldigt bra för mig.
Sally Brampton hade tidigare frågat sina läkare om det inte kunde handla om bipolär sjukdom, men avfärdats, berättar hon. Inte bara allmänheten, utan också sjukvårdspersonal, behöver bättre kunskaper, tycker hon. Enligt en artikel i den medicinska tidskriften Lancet missar engelska allmänläkare ungefär hälften av sina patienters depressioner.
Innan Sally Brampton skrev sin bok, skrev hon om sina erfarenheter i tidningen Daily Telegraph.
– Jag fick så fantastiskt många reaktioner. Folk var så lättade över att läsa om någon med liknande erfarenheter. Reaktionerna fick också mig att förstå att jag är långtifrån ensam, säger Sally Brampton.
Fortfarande är det många som hör av sig till henne, både de som läst artikeln och de som läst boken.
– Häromdagen pratade jag med en ung kvinna som varit deprimerad länge men som aldrig vågat tala med någon om det. Hon hade inte ens vågat säga det till sin pojkvän. Vi måste helt enkelt börja prata mer om psykisk sjukdom, sluta med skam, smussel och hemlighetsmakeri, säger Sally Brampton.
”Nudda vid botten” är utgiven av Bonnier Existens, i översättning av Gun Zetterström och Olle Larkander.