- Ska du inte ta och erkänna att det faktiskt var du, Caspar.
Kriminalkommissarien spände sin stränga blick i mig och jag kände hur gråten stockade sig i halsen.
Situationen var surrealistisk, för några minuter sedan gjorde jag mitt vanliga
sommarjobb som så många gånger förr. Tog hand om gamlingarna på servicehuset, städade hos dem, matade dem, bytte deras blöjor och tog dem på promenad.
Nu satt jag i ett polisförhör, inte bara misstänkt utan anklagad för grov stöld.
Allt började en vanlig dag på servicehuset i Linköping, ett ställe jag tillbringat somrar och jullov på under flera års tid. Ibland hoppade jag också in som vaktmästare för att byta glödlampor och köra ut mat till pensionärerna, och därför reagerade jag inte när min chef undrade om jag kunde åka ner till polisstationen. Tänkte att det var väl något ärende.
- De vill prata med dig, sa hon.
Jag kopplade inte då heller, inte förrän jag tjugo minuter senare stod i polishusets reception och blev hänvisad till ett rum på kriminalavdelningen.
En av vårdtagarna, de kallades så, hade råkat ut för omfattande stölder i sin lägenhet. Kvinnan, Marianne, var en av dem som mitt arbetslag besökte. En reserverad gammal dam, inte dement men en aning glömsk.
Jag tyckte mycket om henne och jag tror att hon tyckte om mig.
Polismannen gav sig inte. Marianne hade vittnat om en ung kille som upprepade gånger stulit hennes pengar. Det arbetade ytterst få män på servicehuset, jag
var den som oftast besökte henne.
Kommissarien sa: Allt blir enklare om du erkänner. Då kan vi reda ut det här och det är det bästa som kan hända dig.
Jag kved fram ett nej, att jag aldrig hade tagit några pengar.
- Har du något emot att vi gör en vittneskonfrontation med brottsoffret? sa han.
- Njae, när då? undrade jag.
- Nu, sa han, och tog ner mig i polishusets garage.
Som tur var hade han en civil bil så vi slapp åka och parkera framför alla mina arbetskamrater i en målad polisbil. Jag kunde ändå känna deras undrande blickar när han och jag promenerade mot servicehusets entré förbi innergården där de satt och åt lunch.
Då kom också rädslan. Tänk om hon säger att det var jag. Om hon misstagit sig, kanske inbillat sig. En våldsam ångest bubblade upp i mitt bröst när jag fick se Marianne sitta vid sitt vanliga bord i lunchmatsalen. Polismannens stövlade fram till henne och gick rakt på sak:
- Hej Marianne, sa han och pekade mot mig. Var det han?
- Nej, svarade hon direkt.
Jag var så chockad att jag inte kunde känna någon lättnad. Det har gått över femton år sedan händelsen och den förföljer mig än i dag. Jag tänker ofta på polismannens klumpiga sätt och på min chef som inte förklarade för mig vad det handlade om och som aldrig pratade med mig om saken efteråt. I mina drömmar ställer jag dem till svars, frågar hur de kunde agera så okänsligt mot en tonårig sommarjobbare.
Då gjorde jag aldrig det, jag var 19 år och alldeles för ung, feg och kränkt.