"Jag skjuter dig om jag inte får din mobil".
Hade hans fjortonåriga öra hört rätt? Riskerade han livet på grund av sin mobiltelefon? Den kyla som snabbt intog hans mage tydde på att det han kände var sant: hur löjligt det än kunde verka att någon skulle vilja skjuta honom för en mobil, så rådde det ingen tvekan om att det fanns ett allvar bakom de uttalade orden.
Det är snart sju år sedan det hände, men Johan glömmer det inte. Han gjorde också ett aktivt val när han bestämde sig för att inte gå till polisen. Till sin förtvivlade mamma sa han bara: "Jag vill inte ha spö och förresten, hur skulle polisen kunna skydda mig?"
Johans mamma kunde egentligen bara konstatera att hon hade respekt för sonens rädsla. Hur skulle hon kunna kräva att han gick till polisen - de uttalade hoten var ju verkliga?
Två omständigheter smärtade extra: Det ena var att gärningsmännen hade utländsk bakgrund. Det var ett tabubelagt samtalsämne som hon hade svårt att förhålla sig till. Det andra var sonens totala brist på tillit till rättssystemet. I hans värld var det självklart att "det onda" skulle segra över "det goda".
Att se sonen ensam tvingas tackla dessa två stora, strukturella samhällsproblem kändes tungt.
För socionomen Ann Hellströmer blev händelsen en av många samverkande faktorer som 1999 fick henne att, tillsammans med bland andra Peter Ågren vid ungdomsroteln vid citypolisen i Stockholm, starta Sveriges första Stödcenter för unga brottsoffer. I dag finns verksamheten i de flesta större städer i landet och i Stockholm vill länspolismästare Carin Götblad att varje kommun ska inrätta ett stödcentrum efter samma modell.
I dag, sex år efter starten, kan Ann Hellströmer se tre, för samhället avgörande, tendenser:
Unga gärningsmän som inte ges stöd och hjälp att bearbeta det som hänt riskerar att själva bli gärningsmän. Minst en tredjedel av de brottsoffer hon har mött har "bytt sida".I dag riskerar alla att bli offer. För sex år sedan var det ovanligt att flickor och kvinnor blev rånade eller misshandlade. I dag är tjejer nästan lika utsatta som killar. Fler unga kvinnor uppträder också i rollen som gärningsman.Gaturelaterad ungdomsbrottslighet, som till exempel personrån, riskerar att bli en grogrund för rasism och främlingsfientlighet eftersom unga med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland gärningsmännen och underrepresenterade bland offren. (Enligt Brå 2000:6 har 69 procent av gärningsmännen i Malmö utländsk bakgrund medan de representerar 24 procent av befolkningen. I Stockholm är motsvarande siffror 40 procent respektive 13 procent.) Det finns också en tendens att de misstänkta gärningsmännen bor i socioekonomiskt något mindre gynnsamma bostadsområden medan målsägarna bodde i socioekonomiskt något mer gynnsamma områden. - Det är utanförskapet, inte etniciteten som avgör. Vi måste våga se dess prislapp, menar Ann Hellströmer.
Även när det gäller brottsoffrens upplevelser finns det tydliga mönster. För det första är mörkertalen fortfarande stora. Många som söker stöd vill inte polisanmäla på grund av rädsla för dem som utsatt dem för brott. Drygt var femte 15-åring har i dag utsatts för brott, enligt de självdeklarationsundersökningar som Brå och kommunerna gör. Bara runt hälften av dem väljer att polisanmäla.
För de drabbade får dock brottet ofta konsekvenser som är svåra att överblicka. Rädslan, ilskan och ibland också skammen över att ha blivit utsatt, får många att tänka på det som hänt under varje vaken sekund. Det påvekar koncentrationsförmågan, hälsan, sömnen, skolarbetet och relationerna till familj och vänner.
Många av de unga brottsoffren tvingas ge upp sina "vanliga" liv. De slutar kanske träna, tappar intresset för andra fritidsverksamheter. De kanske inte längre vågar åka kollektivt och de riskerar att förlora sina vänner på grund av att de själva upplever sig som en belastning för omgivningen.
Kort sagt, självkänslan raseras och grundtryggheten upplevs som sönderslagen. Många förlorar tron på vuxna. I många fall har det funnits vuxna personer som inte ingripit, trots att de rimligen borde ha noterat vad som pågått.
- Konsekvenserna för de unga brottsoffren var mycket allvarligare än vad jag föreställde mig innan jag började arbeta med dem. Olika individer reagerar självklart olika starkt, med det stod snabbt klart att de är extra utsatta. Deras kortare livserfarenhet ger dem ju också sämre tillgång till strategier för att lösa den kris de hamnar i, konstaterar Ann Hellströmer.
I dag är hon övertygad om att samhället skulle spara miljoner om man satsade på att ge de unga brottsoffren stöd. I de samtal hon har med brottsoffer som senare blivit gärningmän är hämndbegäret en gemensam nämnare. De vill ge igen på ett samhälle som de uppfattar har svikit.
- Det borde forskas mer kring det här sambandet. Jag är övertygad om att dagens brottslingar i många fall är gårdagens tysta, tillbakadragna, kränkta offer.
En ung kille i en söderförort till Stockholm förklarar för Ann Hellströmer hur det kändes för honom:
"Jag fick hämnd, jag började slå honom. Vi hade stått och väntat bakom ett hus, när han kom flög vi fram och slog sönder dom allihopa, han och hans kompisar. Vi misshandlade dom hårt, jag slog ordentligt. Först då fick jag tillbaka stoltheten, hedern. Det kändes bra, nu fick de veta hur det kändes. Polisanmäla? Nej, det är inte min grej, det tar för lång tid. Man vill få hämnd, man vill göra det själv, man vill inte skicka några andra."
Ann Hellströmer:
- Som vuxen måste jag försöka sätta mig in i vad det innebär att som ung ensam bära på den här typen av känslor. Det behövs ingen Einstein för att förstå att det helt enkelt är farligt.