Det har rapporterats mycket om självskadebeteende hos unga de senaste åren. Både svenska och internationella siffror visar att självskadebeteendet är vanligt, särskilt hos flickor. En forskargrupp vid Lunds universitet beslutade sig för att gräva djupare i ämnet. Vad är självskadebeteende egentligen hos ungdomar?
Det finns trender i uttryck för psykisk ohälsa bland unga, menar psykologen Jonas Bjärehed, som ingår i forskargruppen och nyligen disputerade om självskador hos unga.
– Alla tider har sin ”tonårssjuka”. Självskadebeteende kanske är 2000-talets ungdomsproblem och då måste den vuxna omgivningen utveckla en förståelse för vad detta handlar om.
Forskningsprojektet startade 2006 och under åren har forskarna samtalat med och gjort flera undersökningar bland unga. Man har bland annat gjort en enkät bland tusen ungdomar i årskurs 7 och 8. Studien visade att fyra av tio någon gång avsiktligt skadat sig själva. 45 procent av flickorna hade någon gång skadat sig själva, motsvarande siffror för pojkar var 38 procent.
Jonas Bjärehed anser att det är vanskligt att tala om alla självskadebeteenden hos unga som allvarliga psykiska problem.
– Vi blev också överraskade av de höga siffrorna, men för de flesta av ungdomarna tycks det vara ett ganska lindrigt och övergående beteende. Och det verkar heller inte vara så att de som bara skadat sig någon enstaka gång mår sämre än de ungdomar som inte skadat sig. Det kan handla om att man är nyfiken och bara vill testa eller är uttråkad – precis samma kriterier som gäller när det handlar om till exempel droger, säger han. Men vissa talar också om en sorts ångestlindring.
I enkäten var det bara en mindre del av ungdomarna som rapporterade om ett omfattande självskadebeteende, exempelvis visade bara cirka två procent av alla flickor och en procent av alla pojkar tecken på allvarligare psykiska problem som påminner om borderline.
– Siffrorna är över lag ganska samstämmiga när det gäller pojkar och flickor, därför är det också olyckligt att prata om detta som ett ”flickproblem”. Det blir en extra börda på de pojkar som drabbas, säger Jonas Bjärehed.
Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från den grupp patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline.
– Det var den kunskapen som fanns och genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för, säger Jonas Bjärehed.
Han jämför med hur man såg på ätstörningar för tjugo år sedan.
– Man stod lika frågande då till vad som skedde med unga flickor. Plötsligt dök det upp många svältande, anorektiska patienter på de psykiatriska mottagningarna. I dag är det standardförfarande hos skolhälsovården och inom psykiatrin att fråga unga hur de ser på sin kropp och hur de ser på sitt ätande i relation till hur de mår. Jag tror och hoppas att man i framtiden kommer att fråga om självskadebeteende på ett lika naturligt sätt.
Jonas Bjärehed säger också att han önskar att fler aktörer, exempelvis skolhälsovården, skulle arbeta mer förebyggande när det gäller psykisk ohälsa.
Hans erfarenhet från samtal med unga är att vuxna alltför ofta reagerar på två olika sätt när det gäller självskador.
– Antingen tycker de att vuxna blundar för att unga skadar sig, att de inte bryr sig. Och då heller inte att de bryr sig när de mår dåligt. Eller så tycker de att omgivningen överreagerar, framför allt inom vården. Ytliga rispor i armen omnämns i journalen som suicidförsök till exempel. Beteendet kan bli till ett problem som patienten upplever inte fanns från början.
Men det kan också bli så att självskadebeteendet blir något som den unga tar till för att den psykiska ohälsan ska bli ”förståelig” i de vuxnas ögon, säger Bjärehed.
– Många vittnar om att det var först när de fick komma till skolsköterskan eller barn- och ungdomspsykiatrin som någon lyssnade på dem.
Hur ska vuxna då bete sig om man upptäcker ett självskadebeteende?
– Inte dra för stora växlar på handlingen, men heller inte bortse eller ignorera den. Försök att hitta motivet bakom. Fråga om varför han eller hon har gjort det och hur han eller hon tänker om det. Men utgå inte från att det alltid är förenat med en betydande psykisk ohälsa, säger Jonas Bjärehed.