Henrik Rydström är en framgångsrik fotbollsspelare från Kalmar. Han är känd för att vara tuff och kaxig. Nyligen spelade han en match bara drygt en vecka efter att han brutit kindbenet på tre ställen.
Jan Nordström är fotograf och konstnär och kommer från samma stad. Han har lidit av ätstörningar och mått psykiskt dåligt. I flera år var han sjukligt besatt av sin kropp.
Två män i ungefär samma ålder som tycks vara så olika som människor kan vara.
Men bakom ytan finns likheter. Henrik och Jan har många gemensamma tankar och reflektioner om hur unga pojkar formas till män i dagens samhälle.
Båda har också framträdande roller i ”Tillsammansheten” som utkommer nästa vecka. Boken är Jan Nordströms egen skildring av hur han åter vågade närma sig fotbollen, en värld som skapat så mycket ångest och lidande i hans liv.
– Boken är bland annat en beskrivning av den kärlek och den medmänsklighet som räddade mitt liv. Utan allt stöd, som från fotbollsspelarna i elitlaget här i Kalmar, hade jag varit död i dag, säger Jan Nordström.
Han har tagit bilder och skrivit de flesta av texterna i sin bok, som också berättar om hur spelarna i ett manligt allsvenskt fotbollslag tänker och känner när man skrapar lite på ytan. I boken bidrar Henrik Rydström med tankar om hur idrottens krav och förväntningar påverkar unga spelare – och hur han själv har tvivlat och känt sig otillräcklig. Det är reflektioner han tidigare inte delat med någon.
I äldre tonåren tillhörde Henrik och Jan de bästa spelarna i sina fotbollslag. Henrik gick på fotbollsgymnasiet i Kalmar, medan Jan vaktade målet hemma i Karlstad. Båda tvivlade dock på om de valt rätt, om fotbollen verkligen var deras framtid.
Efter tolv år som ung och lovande målvakt – han började spela som sexåring – fick Jan nog. Han tog av sig skorna och handskarna. Då var han arton år och den ångest han känt inför att ställa sig mellan stolparna för att rädda så många skott som möjligt hade till slut blivit för stark.
– Under matcher och träningar får man inte visa sig svag, inte tvivla och framför allt inte må dåligt. Idrotten bygger på att man hela tiden ska vara stark och framgångsrik. Men verkligheten är ofta en annan. Fotbollsspelare är som alla andra människor, med sina styrkor och svagheter.
För ett par år sedan, då det blev klart att det skulle byggas en ny stor fotbollsarena i Kalmar, kände Jan att det var dags att våga närma sig idrotten igen. Han undrade om han kunde få följa spelarna i stadens elitlag under ett år. Henrik som kände Jan blev hans dörröppnare in i omklädningsrummet.
– En del av spelarna i laget var tveksamma och skeptiska till en början. Men Jan lyckades vinna deras förtroende och sedan reagerade ingen på hans närvaro. Nu är boken klar och den ger en annorlunda bild av hur det fungerar i ett topplag i fotboll, berättar Henrik Rydström.
Han har under alla år som aktiv varit högpresterande. För honom är fotbollen fantastisk och livsnödvändig – men också ångestframkallande. Han var rädd att misslyckas, att inte duga. Ibland har de negativa tankarna och känslorna varit hämmande för hans spel.
Nyligen träffade Henrik några elever på klubbens egen fotbollsakademi, där han brukar undervisa. Han berättade för de lovande talangerna att han ofta är ”j-ligt” nervös inför och under matcherna. Han, som framträtt med bar överkropp med inoljade svällande muskler, och som alltid lika självsäkert och kaxigt brukar uttrycka sig i intervjuer eller i den egna bloggen.
– Jag nämnde som exempel den här säsongens sista match. Det var mot Häcken och vi fick en straff som jag skulle ta. Jag fick instinktivt ett flyktbeteende och var rädd för att jag eventuellt skulle missa. Det var nog skönt för 16-åringarna att få höra att vi alla tvivlar och är osäkra då och då.
Henrik Rydström säger att det inom idrotten sällan finns utrymme att vara svag, något ju alla människor är mer eller mindre ofta. Och rädslan för att inte alltid vara stark finns nog hos de flesta aktiva även på elitnivå, tror han.
– Under våra bortamatcher delar jag rum med Tobbe Carlsson och vi brukar prata om mer existentiella ämnen, inte bara om fotboll. Men många av mina funderingar om livet i ett fotbollslag och hur det fungerar där har jag hållit för mig själv till nu när jag skrivit om det i boken.
– Jag har känt en press att vara tuff och stark, men jag gillar också att vara så. Genom mitt sätt att vara spär jag själv på bilden av den där kaxige spelaren med rakat huvud, säger Henrik.
När han var sexton år flyttade han från Blekinge till Kalmar för att studera på fotbollsgymnasiet. Han kände ingen och var ganska ensam.
– Så kom jag upp i A-laget och där stod jag längst ned i hierarkin. Det fanns stunder då jag funderade på att lägga av med fotbollen, som Jan gjorde. Det var grabbigt i omklädningsrummet och det vara bara prestationen som räknades.
– I omgivningens ögon var jag någon som älskade fotboll och jag bet ihop och försökte leva upp till den bilden. Sedan fick vi bättre ledare och tränare som förstod att en fotbollsspelare har mer än matcher och träningar i huvudet.
En dag tog Henrik med sig DN:s kulturdel in i omklädningsrummet, det är hans favorittidning. Han ville markera att han faktiskt var något annat också, hade andra intressen och ett annat liv.
Idrottare konkurrerar med sina kroppar och måste vara säkra på att de fungerar till hundra procent, fortsätter Henrik Rydström. Om någon är sjuk eller skadad är risken stor att han eller hon missar nästa tävling eller match, kanske hamnar utanför laget.
– Pressen leder lätt till ångest och i värsta fall till psykiska problem. Det här är tabu inom idrotten, inte något man talar högt om. Inom rockvärlden är det nästan en merit att ha mått hur dåligt som helst, men i ett fotbollslag ... kommer inte på fråga. Det finns inte utrymme för det.
Men om det råder en tillåtande atmosfär i föreningen vågar spelare visa fram olika sidor i sin personlighet, säger Henrik Rydström.
Berättar ni för varandra hur ni mår?
– I januari 2008 hade jag det lite körigt privat och fick problem med magen. Jag berättade för tränaren Nanne Bergstand och några i laget. Så stannade jag hemma en vecka och tog det lugnt, avstod från träning och match. Jag känner fortfarande att jag kan komma med vilka problem som helst till honom och få förståelse.
Skulle du våga berätta för kamraterna om du mådde riktigt psykiskt dåligt?
– Jag vet inte. Jag tror att vi spelare har en överdriven rädsla för hur de andra i laget skulle reagera om man visade sig svag. Det råder en viss självcensur. Om någon är smådeppig är det lätt att säga ”kom igen nu, nu kör vi!”.
– Om något riktigt allvarligt inträffar finns en stor empati i klubben. När en lagkamrat nyligen förlorade sin mamma stöttade hela laget honom, alla gick fram och gav en lång och varm kram. Vi fotbollsspelare kan visa känslor, inte bara när vi vinner eller förlorar.
”Tillsammansheten” ges ut av Jan Nordström på eget förlag och kommer i nästa vecka. Jan har tagit bilderna i boken som även innehåller några av hans målningar. Texterna är författade av honom, spelarna i Kalmar FF och flera andra personer.