Ett par dagar före julafton brukar Inga Pagréus märka att ångesten slår till med full kraft bland hemlösa, prostituerade, alkoholmissbrukare och narkomaner. I sitt arbete som diakon i Klara kyrka möter hon människor som befinner sig på samhällets botten, människor som tappat både fotfäste och hopp.

– Många av dem förtränger att det snart är jul. De orkar inte med vetskapen att de inte ringt sina barn, inte skickat ett brev med en julhälsning och än mindre köpt några julklappar till dem. När julafton närmar sig kommer den där starka ångesten och våndorna över att man är en ganska misslyckad existens, berättar Inga Pagréus.

Hon har själv upplevt en jul präglad av saknad och sorg. Hennes man Lasse dog hastigt i lungcancer sommaren 2006. Vid hans sängkant berättade Inga om allt hon tyckte hade varit bra i deras långa äktenskap, och hon bad om förlåtelse för allt hon inte gjort så bra. Hon läste ur Bibeln och sjöng. När Lasse släppte taget om livet med en liten suck fanns både hon och sönerna där.

Lasse hade varit den som fixat allt med julgranen. Han stortrivdes med ta fram änglarna och tomtarna, och han slog in klapparna till sönerna.

– Han älskade helt enkelt julen. Första julhelgen efter Lasse död orkade jag och barnen inte med att fira som vanligt. Vi tog ett flyg till Wien och blev sittande där. Vi märkte att det inte går att fly från det svåra, det smärtsamma och jobbiga. Det var en nyttig insikt.

Måste en människa ha lidit för att förstå andras lidande?

– Kanske underlättar det. Fast, nej det tror jag inte. Men en del måste arbeta mer med sig själva för att känna empati. Några har medkännandet med sig som en livsgåva, andra måste träna för att deras empatiska förmåga ska växa.

I snart sjutton år har Inga – allmänt kallad ”Inga på Plattan” – arbetat som diakon i Klara kyrka. Den ligger ett stenkast från centralstationen, de stora bankpalatsen, varuhusen och butikerna – och från kyrkan kan man nästan se till Sergels torg där langare säljer sina droger och hemlösa tigger för att för att få ihop till ett mål mat.

Där – mitt i misären och mörkret – vill Inga i den öppna kyrkan skapa möten mellan människor. Hon ser till att ordna fram kläder eller kanske lite pengar till hjälpbehövande. Ofta räcker det med att finnas till hands om någon vill samtala.

Tidigare i år kom det ut en bok om Ingas arbete och hennes tankar. Titeln är just ”Inga på Plattan”. Journalisten Ann-Katrin Tideström har intervjuat Inga och följt hennes möten med utsatta människor.

Inga är uppvuxen i Vallda, fem kilometer från Kungsbacka på västkusten. Pappan var trädgårdsmästare och mamman läkarsekreterare som efter att ha slutat sitt eget arbete ofta hjälpte till i växthusen och med odlingarna.

– Jag var därför ofta själv som barn, även om jag inte kände mig ensam. Mamma ville att jag skulle gå i söndagsskolan och jag upplevde en värme där. Så blev Jesus min bästa vän. Jag talade ofta med honom när jag låg i sängen och skulle sova. Det var förtroliga samtal, sådana som barn kan ha. Barn är ofta väldigt andliga, vågar bejaka den sida som alla människor har naturligt i sig tror jag.

Strax efter konfirmationen upphörde den nära relationen med Jesus då annat lockade. Inga spanade på raggarbilarna som körde runt i centrala Kungsbacka, började gå ut på kvällarna, färgade håret och lyssnade på Rolling Stones och Beatles. När hon började studera i Göteborg var det modskulturen som gällde.

– Tonåringar måste få testa sina gränser, pröva och forma sin alldeles egna vilja. I den processen identifierar man sig ofta med olika grupper. Det är viktigt att det finns trygga vuxna att luta sig mot när livet känns otryggt och man som ung inte vet varken ut eller in. Många av dem jag möter i mitt arbete fick aldrig det stödet och den vägledningen.

Så utbildade sig Inga till mentalskötare, flyttade till Stockholm och arbetade bland annat på Beckomberga sjukhus. Hon träffade Lasse och fick upplevde lyckan att bilda en familj, fast ändå kände hon att livet saknade en dimension.

Hon började att ta med sin äldste son till kyrkans barntimmar och blev senare medbjuden att besöka en gudstjänst. Halv åtta på kvällen den 23 april 1979 satt hon därför i kyrkbänken, utan någon tro och utan avsikt att delta i nattvarden. Medan de andra väntade på brödet och vinet hörde hon en röst.

– Den lät så starkt och tydligt att jag var helt övertygad om att de and­ra också kunde höra. Gud sa till mig: ”Du ska gå fram och ta nattvarden.” Uppmaningen återkom tre gånger.

Sedan den kvällen har Inga gått till kyrkan nästan varje söndag, lett barntimmar i kyrkan, arbetat som kyrkvaktmästare och utbildat sig till diakon.

Du funderade inte på att bli präst?

– Nej, jag ville vara mer nära människor än vad en präst vanligtvis kan vara. Och att stå i en predikstol och predika har aldrig lockat mig.

Hemma på köksbordet i Ingas lilla lägenhet står en vackert glas med ett brinnande ljus. En kvinna som heter Jade har gjort det.

– Hon har haft det tufft i livet. En dag kom hon till kyrkan och sa att hon behövde Jesus, men att det måste gå fort. Hon knäföll och bad. Sedan ett år har hon fått ett nytt fokus i livet. Bland annat skapar hon sådana här fantastiska ljusglas.

Under åren i Klara kyrka har Inga mött kvinnor som blivit slagna av sina män, som suttit fast i missbruk och som prostituerat sig. Ofta blir hon förvånad över vilken kreativ förmåga dessa kvinnor besitter. Hon nämner en dikt av Lisa som handlar om att resa med trasiga paraplyer.

– Jag är irriterad över att det bara är etablerade poeter och andra tänkare som hörs i våra kyrkor. ”Mina” kvinnor har upplevt så mycket och har så mycket substans i sina liv. Varför får inte deras röster höras? Som Lisas?

Inga återkommer till hur oroliga och nedstämda hemlösa och andra utstötta känner sig i december, månaden då alla ”vanliga” männi­skor förbereder sig för ljusets och glädjens stora högtid. Klara kyrka brukar bjuda in dem som inte har någonstans att gå på julafton wtill bön och mat. Fortfarande är deras ångest märkbar. En del har druckit lite för mycket, några gråter, andra vill berätta om hur livet farit fram med dem – de flesta berättar hur de själva slarvat bort familj och barn.

– När besökarna kommer tillbaka på juldagen märker jag en annan stämning. Då har ångesten och sorgen gett vika, då kan de uppleva ett lugn. Då känner jag att budskapet julen bär med sig är på riktigt.