Louise är 53 år och arbetar som sjuksköterska i Stockholm. Ibland, när hon är tillsammans med sina syskonbarn eller andra barn, kan hon känna hur det biter till i hjärtat - "så kunde också jag ha haft det om..." Men barnlösheten är inget som skymmer allt annat i hennes liv, även om det finns en längtan hon inte kommer förbi.
Louise lever singel men är inte ensam. Hon har en djup och kärleksfull relation med en man sedan flera år. Men några egna barn gav inte livet henne. Hur blev det så? Louise har tänkt mycket på det, och hon tror att det spelat in att hon burit på en idealbild av barn och föräldraskap. Och att hon har velat förverkliga andra drömmar - först.
- Jag levde så starkt i nuet när jag var yngre. Jag reste och arbetade utomlands, och ville använda mina kunskaper som sjuksköterska för att hjälpa människor. Det handlade också om självförverkligande. Och så hade jag en idealbild av hur det skulle vara när man blev förälder. Den man som jag skulle ha barn med ville jag älska passionerat. Och jag ville bli älskad lika passionerat tillbaka, säger Louise.
- Den mannen kom inte i min väg. Var mina krav för höga? Förmodligen var de orealistiska.
Hennes lägenhet har en öppen och personlig atmosfär. I köket står datorn på ett rangligt spelbord. Över bordet hänger en kristallkrona med tunga prismor - ett arvegods. Väggarna är fulla av fotografier av människor hon lärt känna i Mellanöstern, där hon periodvis levt och arbetat. Hallen är täckt med bokhyllor från golv till tak.
Louise växte upp tillsammans med mamma, pappa och en syster. Hemmet var borgerligt och värderingarna traditionella. Som att man inte skulle bli med barn om man inte var gift. Eller att man inte skulle bli gravid när man var för ung. Det skulle vara ordning och reda, föräldraskapet var inget man slarvade med. I familjen fanns också en rädsla för att ta öppna konflikter. Detta bagage hade Louise med sig in i det första längre förhållandet med en man.
- Vi levde tillsammans under tio år, från det jag var 20 år tills jag fyllde 30. Det var fint, vi hade det trevligt. Men det som jag så innerligt längtade efter och behövde - passionen - saknades. Jag borde ha brutit upp men avstod för att inte såra. Det var förstås en missriktad hänsyn.
Tills slut bröt Louise ändå upp. En tid senare inledde hon ett nytt förhållande. Det varade i tre år. Hon var kär och lycklig. Men det blev inte några barn då heller. Hon arbetade därefter i Afrika och Mellanöstern. Drivkraften var solidaritet med de utsatta. Hon längtade också efter äventyr.
I Afrika sade en manlig vän att hon inte skulle vänta med att skaffa barn, det kunde bli för sent utan att hon själv märkte det. Det blev en tankeställare.
- Jag minns så väl att han sade att "du är 35 år nu, vänta inte längre". Jag tyckte inte att det var någon brådska, säger Louise.
När hon återvände till Sverige var hon drygt 40 år och den biologiska fertilitetsklockan slog allt långsammare. Skulle hon bli gravid var det hög tid. Men hon hade ingen att få barn med och drabbades dessutom av en äggstocksinflammation.
- Paradoxalt nog kände jag mig mogen först då, och jag längtade väldigt mycket efter att bli förälder. Jag var till och med beredd att leva som ensamstående mamma. Samtidigt var jag ambivalent och ville inte göra som en del kvinnliga vänner, skaffa barn i tillfälliga relationer.
Successivt insåg Louise att hon inte skulle bli förälder. Sorgen var stor men inte förlamande. Det kändes mera snopet och tomt över att det var för sent. Ett "jaha, det är inte meningen att jag ska bli mamma och få bära ett nytt liv inom mig". Sett i backspegeln borde hon ha varit mera beräknande, säger hon, och så att säga planerat in ett barn.
Louise är noga med att inte framställa sig som rationell, förståndig och duktig. Hon har insett att hon ville vara för säker på den hon ville ha barn med. Kanske var hon också feg, rädd för det okända. Hon har vistats i de svarta hålen och saknaden efter ett eget biologiskt barn kan fortfarande skrika högt i henne.
- Saknaden finns både på det intellektuella och det känslomässiga planet. Eftersom jag inte har haft ett eget barn vet jag inte vad det vill säga att vara förälder. Jag kan förnimma det, och min smärta är högst verklig. Men att exempelvis jämföra med någon som har förlorat ett barn går inte. De vet hur det var att älska den där lilla varelsen på ett sätt som jag inte kan föreställa mig. De tvingas leva med ett slags före och efter, säger Louise.
Hennes egen mamma är över 80 år och brukar säga att det viktigaste som hänt henne är att har hon fött Louise och systern. Den dimensionen av livet kommer Louise aldrig att få uppleva. Inte heller vad det betyder att de egna generna kommer att fortsätta sin vandring ännu ett tag på jorden. Samtidigt kan hon tycka att en sådan biologisk inställning är lite uppblåst. För vad är det som säger att just dessa gener är så speciella?
- Det kanske låter som en försvarsmekanism. Men är jag - eller varje vuxen för den delen - så fantastisk och unik?
En av systerns pojkar är något av själsfrände till Louise. De är inte bara utseendemässigt lika utan tänker och reagerar på liknande sätt. Och med en av sina tonåriga guddöttrar har hon en nära relation.
- Flickan kan berätta om de mest intima saker utan att behöva känna att hon skuldbelägger mig eller sig själv. Jag är den som lyssnar samtidigt som jag är neutral. Hon vet att även om jag är starkt engagerad så ligger jag inte vaken hela natten av oro. Jag lever på sätt och vis vidare genom mina värderingar och handlingar utan att det finns ett biologiskt mamma-barn-band.
Har hon funderat på att adoptera? Nej, svarar Louise, för många är adoption ett alternativ men så stark har inte hennes drivkraft varit. Dessutom tycker hon att det är ett för stort ansvar att ensam ta hand om ett barn som redan varit med om en separation. Ett adopterat barn, ja alla barn, har behov av både en mamma och en pappa. Därmed inte sagt, understryker Louise, att homosexuella eller ensamstående inte har förutsättningar att bli utmärkta föräldrar.
Hon har lärt sig ödmjukhet genam att arbeta med flyktingar utomlands och med människor i Sverige som drabbats av stroke och hjärtinfarkt. Hon försöker uppskatta det hon har och inte gräma sig över det hon saknar.
Hon har en stor vänkrets, ett intressant arbete, god ekonomi och en vacker lägenhet. Allt detta ger grundtrygghet. Och det kanske viktigaste - hon är frisk.
- Det låter väldigt politiskt korrekt, men jag förtsöker verkligen att inte ta allt för givet. Mitt liv är rikt. Och jag slipper känna den besvikelse många föräldrar gör när barnen väljer "fel" partner eller gör andra val i livet. Man behöver ju bara se sig omkring för att se alla trasiga föräldrar-barn-relationer.
Har hon känt sig utpekad som den som inte blev förälder? Louise tänker efter och svarar sedan "både och". Frågor som "är det inte dags för dig att skaffa barn snart", de menande blickarna, de obetänksamma kommentarerna från dem som trodde sig veta, har sårat.
- Ja, jag har blivit påmind och ibland känt mig som en lovlig måltavla. Men det har också lärt mig en del om människor.
Skam? Nej, skam är ett för hårt ord, säger Louise. Mera av att inte ha kunnat leva upp till bilden av hur saker och ting "borde" vara.
Ändå tror hon att det utåt kan vara lättare att vara barnlös för den som lever ensam. Ett par möts ofta av en undran även om den inte uttrycks högt: "Varför har de inga barn? Har de medvetet valt att leva så? Vad är det för fel på dem? Är det han? Eller hon?"
Tycker hon att barnlösheten är ett misslyckande? Nej, inte heller på det sättet, och hon säger att det vore förmätet att ta just föräldraskapet för givet.
- Vad är det som säger att jag ska få allt?
Louise brukar tänka på bilden av en våg. I den ena vågskålen ligger det liv hon lever. I den andra sådant som hon inte kommer att få. Föräldraskap, upplevelsen att ha fött ett barn. Hon kommer inte heller att bli mormor eller farmor. Den vågskålen väger trots allt tyngre. Men, säger Louise, det är inte fruktbart att sörja över att det blev som det blev.
Vad kommer att hända med de saker som gått i arv i släkten och som betyder mycket för henne? Och de personliga tillhörigheterna? Fotografierna? Vem ska ta hand om detta?
- Allt det där kan explodera och försvinna på några sekunder. Mammas föräldrahem brann upp och det mesta förvandlades till aska. Och vad är det som säger att det barn som jag inte fick skulle ha gillat och vårdat allt jag har samlat på mig?