– ”Kritiska” markerar att man inte forskar om ras på det gamla sättet, säger Tobias Hübinette, när han visar oss runt på utställningen ”Varning för ras” på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.
Ett syfte med utställningen är att visa hur målmedvetet många jobbade under 60-, 70- och 80-talen i Sverige för att komma bort från ”ras”-tänkandet.
– Man tyckte att ras hörde hemma i det förgångna och att det var något man var färdig med. I den engelsktalande delen av världen gjorde man i stället tvärtom.
Det är en anledning till att Sverige ligger så långt efter de anglosaxiska länderna när det handlar om medvetenheten i de här frågorna, menar Tobias Hübinette, som i samband med utställningen ger ut antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” tillsammans med tre andra forskare. Där propagerar de för att återinföra rasbegreppet i den svenska offentligheten.
– Förr låste man fast människor i raskategorier, behäftade dem med karaktärsdrag som man menade var stabila, eviga. I dag handlar det mer om att erkänna att utseende och hudfärg har betydelse i vårt mångrasiala samhälle, säger han och använder ”ras” som om det var det självklaraste i världen.
De senaste decennierna har Sverige genomgått stora förändringar när det gäller befolkningens kulturella och etniska sammansättning. Mer än en av tio invånare i Sverige har i dag en bakgrund utanför västvärlden, vare sig de själva invandrat, är barn eller barnbarn till invandrare eller är adopterade, förklarar Tobias Hübinette.
– Och det har skett under en period när vi inte kunnat prata om det fullt ut.
Men ni som skrivit antologin forskar ju själva i ”kritiska ras- och vithetsstudier”?
– Jo, ingen hindrar oss, men vi har svårt att söka medel när vi använder ordet ras och det finns inga kurser att undervisa på. Det finns heller inga kopplingar mellan vår forskning och myndigheter och det offentliga. En majoritet i Sverige är rörande överens om att inte prata om ras och vithet, för att det anses rasistiskt.
Varför räcker det inte med ”etnicitet”?
– Etnicitet flyttar fokus från hudfärg till migration, varifrån någon kommer. Det gör det svårare att prata om den stora och växande grupp som faktiskt är född i Sverige men som ändå behandlas annorlunda på grund av sin hudfärg.
Hur menar du att man skulle använda ”ras?”
– Rent praktiskt skulle det kunna gå till som i de anglosaxiska länderna, att man helt enkelt låter människor själva ange vad de har för tillhörighet, om de tycker att de är asiater, kurder, afrikaner, svensksomalier eller vad de nu anser sig vara.
– Vi har redan en vana att tänka i de banorna, även om vi inte erkänner det. Någon som ser till exempel mig tänker att jag är asiat.
Samtidigt blir det litet som att ha en elefant i rummet, menar han. Vi undviker att tala om något som har stor betydelse. Om vi gjorde det skulle det vara lättare att studera olika samband, och nya kunskaper skulle växa fram.
Tobias egna upplevelser av diskriminering skulle kunna kopplas till att han är svensk-asiat och adopterad. Det i sin tur skulle kunna kopplas till uppgifter om hans kön, yrke, inkomst, bostadsadress och så vidare.
Enligt den nuvarande begreppsvärlden är han egentligen adopterad svensk, nordbo, europé. Mer adekvat tycker han att det vore att tala om sig själv som både adopterad, ickevit och asiat.
– Jag menar att man tappar bort något när man bortser från det kroppsliga, som är det första någon ser och som påverkar hur jag blir bemött i Sverige i dag.
– Det skulle exempelvis vara intressant att forska i hur min situation skiljer sig från en majoritetssvensk och i så fall se om det har att göra med att jag är asiat. När jag söker jobb, står i krogkön eller vad det nu kan vara, säger Tobias som adopterades från Sydkorea 1972.
Han växte upp i Motala som då var en relativt välmående industristad där han aldrig helt kände sig hemma. Som vuxen flyttade han till Uppsala för att studera och senare till Stockholm där han doktorerade i koreanska 2005.
– Det var skönt att flytta till en större stad, där det fanns mångfald och där jag inte behövde sticka ut så mycket.
Under många år bodde han inne i stan där vita svenskar dominerade, men flyttade för några år sedan till Flemingsberg i Huddinge, där icke-vita är i majoritet.
– Inne i stan kände jag mig aldrig riktigt hemma. Där kunde jag råka ut för glåpord, blickar och avståndstaganden genom kroppsspråk. När sådant händer regelbundet känner man inte att man är en del av platsen man bor på. Det slipper jag här i Flemingsberg, eller i Sydkorea, för den delen.
Finns det inte ”rasdiskriminiering” också i Flemingsberg?
– Jo asiaterna är nog längst ned här, troligen tillsammans med afrikanerna. Kanske först och främst för att de är färre än de dominerande grupperna som kommer från exempelvis Mellanöstern och Latinamerika.
Är det kontroversiellt i forskningsvärlden att tala om det?
– Ja, det är också ett resultat av att det är så svårt att prata om ras. Jag tycker att man måste kunna prata om att det finns hierarkier även inom Minoritets-Sverige.
Det utanförskap Tobias Hübinette kände när han växte upp i Motala har satt sig i kroppen för alltid, menar han.
– Det är en stark, existentiell ensamhetskänsla som jag har, oavsett hur många vänner, släktingar eller arbetskamrater jag har.
Det är bara när han återvänder till Sydkorea som han känner något han tror kan jämföras med hur det känns att vara vit i Sverige, att vara herr och fru Svensson på stan.
– Det är en skön känsla av att vara ”hemma”, att ha en självklar existens.
En del kanske skulle säga att du känner efter för mycket?
– Ja om man inte tror att utseendet har någon betydelse är jag ju en svennekille som vem som helst. Förmodligen skulle väl en majoritet säga så, även adopterade.
– Det kan bero på att resonemanget påminner om att ras faktiskt har betydelse i Sverige. De kanske är invaggade i tron att det inte har det eller vill att det inte ska ha betydelse.