"Jesper Juul, det är väl han som talar om curlingföräldrar?." Den frågan fick jag gång på gång från omgivningen när jag berättade att jag skulle intervjua Jesper Juul. Men det är tvärtom, kan man säga. Det var en annan dansk, psykologen Bent Hougaard, som myntade begreppet curlingföräldrar - om föräldrar som blir ett slags tjänstefolk åt sina barn, som skyddar dem mot alla motgångar och ställer upp med all tänkbar service. Enligt Hougaard är detta en allt vanligare företeelse som ger odrägliga och bortskämda barn, sämre rustade att klara livets påfrestningar.
Hougaards bok om curlingföräldrarna kom ut 2002, och fick stor publicitet både i Danmark och i Sverige. I Danmark sågs den som en motreaktion på Jesper Juuls uppmärksammade bok från 1995, "Ditt kompetenta barn". I den skriver Jesper Juul att vi inte behöver bekymra oss så mycket om så kallad gränssättning: barnen kan själva bestämma mycket mer än vi tror och är egentligen inställda på att samarbeta med vuxna, bara vi låter dem tänka själva och ta ansvar.
Debatten var livlig ett tag, men nu är curlingdiskussionen död i Danmark, hävdar Jesper Juul som nyligen var på besök i Sverige för att lansera sin nya bok, "Livet i familjen".
- Det där med curlingföräldrar blev en mycket större grej i Sverige än i Danmark, av någon anledning. Jag tycker att begreppet är ganska kul, det är en fin bild. Redan fem år innan Hougaards bok kom hade jag själv skrivit om serviceföräldrar, det är ungefär samma sak, säger Jesper Juul.
Visst finns fenomenet, säger han, men diskussionen har blivit överdriven. För sin del tillhör han inte "pessimisterna", understryker han.
- Föräldrar fungerar i allmänhet rätt så bra, det är min uppfattning, och barnen har det på många sätt bra i dag. Generellt sett är vi här i Norden kanske bäst i världen på att vara föräldrar, även om vi inte är perfekta. Vi försöker ta barnen på allvar. Och vi har fått bort våldet, i alla fall acceptansen av våldet, i barnuppfostran och det innebär en enorm skillnad. I dag behöver barnen inte gå runt och vara rädda för föräldrarnas straff. Men det är inte länge sen det var så, det är lätt att glömma. Vi ska inte tillbaka dit igen.
Vi har lämnat den auktoritära, straffande barnuppfostran, vi har lämnat "du ska göra så för att jag säger det" och "barn ska ses men inte höras". Men vi är inte helt säkra på vad vi ska ersätta den hållningen med. Hur "fria" ska barnen vara, hur sätter man gränser utan att vara auktoritär? Mår barnen verkligen bra av att få styra så mycket? I det här läget, i samband med den stora omvärderingen av barnuppfostran som pågår, kan det uppstå extremvarianter - och curlingföräldraskapet är en sådan, menar Jesper Juul.
- Men egentligen är det bara en liten del av alla föräldrar som verkligen kan kallas för curlingföräldrar. Det överdrivna i diskussionerna har medfört ett slags förakt för föräldrar som vill lyssna till och stötta sina barn, ett förakt som jag inte delar.
I sin nya bok utvecklar Jesper Juul tankarna om ett slags tredje väg i föräldraskapet, där man varken är gammaldags auktoritär eller blir barnens ständiga tjänare. Grunden är bland annat likvärdighet, barn och föräldrar har som alla andra människor lika värde och samma rätt till respekt. Jesper Juul är kritisk till olika "metoder" inom uppfostran och förespråkar framför allt att man som förälder ska vara sig själv, eller "autentisk" som han säger. Osäkerheten inför föräldraskapet gör att vi spelar teater, vi går in i en roll som den perfekta föräldern i stället för att låta barnen möta våra verkliga jag. Barnen känner att vi spelar en roll, och testar oss för att se om vi egentligen är riktiga människor, säger Jesper Juul.
- Dessutom tillbringar dagens barn en stor del av sin tid med andra vuxna än föräldrarna, vuxna som också spelar sina roller, i förskolan och i skolan. I sämsta fall får barnen väldigt liten erfarenhet av att umgås med riktiga vuxna av kött och blod.
Föräldraskapet tycks i dag ha blivit ett slags prestation, menar Jesper Juul. Att föräldrar är osäkra är dock inget nytt, påpekar han i sin nya bok. Skillnaden är att dagens föräldrar är öppna med sin osäkerhet, något som i sig är positivt. I dag är det inte heller lika säkert vad som är rätt och vad som är fel, tidigare fanns mer av en gemensam samhällsmoral med bestämda uppfattningar om vad individen - och barnen - fick och inte fick göra.
Den osäkerhet som föräldrar känner, och deras strävan efter att vara perfekta, har också förstärkts av att "experter" under många år förmedlat synen att i stort sett alla svårigheter som barn och unga har beror på att föräldrarna har gjort något fel.
- Det är ett stort misstag som vi professionella har gjort, säger Jesper Juul. Vi har sett föräldrar som orsaken till alla problem. Vi har skuldbelagt föräldrarna, och inte brytt oss om familjens stora potential som problemlösare. Föräldrar har försökt få hjälp med barnens problem, men har många gånger bara blivit nedslagna.
Jesper Juul avskyr uttrycket "ett välfungerande barn". Det visar på experternas snäva ramar för hur barn får vara och inte vara, på hur experterna tar sig rätten att avgöra vem som är ett "bra" barn, anser han.
I samhället finns i dag många människor med goda kunskaper om barn, som förskole- och skolpersonal, barnpsykologer och personal inom socialtjänsten, och det är naturligtvis bra, tycker Jesper Juul.
- Men ofta kan de inte tala med föräldrar, och de vet inte så mycket om hur föräldrar och familjer fungerar. De säger sig stå på barnens sida, de känner sig som barnens advokater. Ibland behövs det, men ofta blir det fel. Det blir lätt till en övervärdering av det professionella, man tror felaktigt att man kan och vet allting bättre än föräldrarna.