En massa små bitar ledde fram till att Kajsa, i dag 26 år, blev nynazist, säger hon.

– Det började med att jag hade en kurdisk pojkvän som inte var så snäll, det spillde över på min syn på invandrare i allmänhet. I den lilla by där Kajsa bodde rådde en allmänt accepterad smygrasism. Att tycka illa om invandrare var inget konstigt, berättar hon.

– När vi mötte ungdomar från de lite större städerna runt omkring kom vi i kontakt med den mer ideologiskt grundade främlingsfientligheten. Jag blev intresserad och sökte mig till de kretsarna.

Till en början lockades Kajsa, som egentligen heter något annat, av den starka samhörighet som rådde bland nynazisterna. Ett problem är att de här grupperna är så introverta, tycker Kajsa. Du hamnar utanför samhället, du får inga jobb och har inget liv utanför gänget.

– Man är beredd att göra gans­ka mycket för att få stanna kvar i gemenskapen. Men snart blev jag övertygad och stolt över att jag förstått ”hur det verkligen ligger till”. Jag tyckte att de som inte var nazister var naiva och blåögda, jag tog alla chanser jag fick att propagera för nazismen.

Kajsa var aktiv nynazist åren 2001–2005. Detta var en period då många högerextrema grupper höll låg profil för att inte dra till sig Säkerhetspolisens uppmärksamhet. Man delade ut propaganda, spred information och ordnade demonstrationer, men i ganska liten skala. Kajsa däremot tillhörde ett gäng som även begick våldsdåd.

– Det är ju en ideologi som är präglad av hat, säger Kajsa. Driften att dela med sig av sina åsikter var väldigt stark. Men samtidigt mötte vi ju mycket avsky. Och ju mer motstånd man stöter på desto extremare metoder tar man till.

Första gångerna hon slogs var i självförsvar. Men snart märkte Kajsa att våldet gav en kick och hon började själv provocera fram bråk. Hon berättar om en gång då hon och hennes gäng stötte på en grupp vänsteraktivister från Antifascistisk aktion.

– Det var i samband med att vi firade Karl XII:s dödsdag 2001. Antifascisterna var på jakt efter oss och överraskade oss bakifrån i en gränd i Gamla stan. Det var mitt på dagen. Jag var skiträdd, men det var också rädslan som kickade i gång adrenalinet.

Kajsa ger ett sansat och intelligent intryck. Hon är verbal och självreflekterande. Det är svårt att förstå att denna tjej för några år sedan argumenterade för nazistiska ideal.

– Folk är så trasiga och arga, säger Kajsa. Sammanhållningen är så stark och jag blev bekräftad och sedd.

I början trodde Kajsas familj att det hela var en tonårsgrej. Kajsa har flera familjemedlemmar som har utländsk bakgrund.

– Samma år som jag gick ut som högerextrem föddes mitt syskonbarn som är mörkhyad. Det konstiga är att han inte omfattades av mina rasistiska åsikter, berättar Kajsa. Flera av mina kompisar var också ihop med invandrare.

De här motsägelsefulla tendenserna, menar Kajsa, var utmärkande för hela rörelsen.

– Enligt våra nazistiska ideal var ”riktiga” människor välmåen­de, kapabla, handlingskraftiga, produktiva och så vidare. Men i själva verket utgjordes gruppen av trasiga människor som mådde dåligt, som var arbetslösa, som gick på socialbidrag, alltså den totala motsatsen.

En kväll var Kajsa och hennes kompisar ute ”på stan” och slog sönder fönsterrutor. De greps, häktades och polisen genomförde en husrannsakan. Hemma hos Kajsa och hennes pojkvän hittade polisen material som tydde på att paret var involverade i planer på ett terrordåd och åtal väcktes.

– Planerna var oerhört lösa och vaga, jag tvivlar på att vi hade kapacitet att genomföra dem. Jag blev frikänd men min pojkvän dömdes till fängelse. Åtalet blev en väckarklocka och medan han satt inne kom jag i kontakt med Exit.

Exit är en organisation som hjälper personer att ta sig ut ur extrema, destruktiva eller våldsbenägna grupper. Verksamheten är en del av Fryshuset i Stockholm men finns på flera håll i landet.

För Kajsa tog det nästan ett år att ta sig bort från nazismen. Till en början var hon rädd och vågade inte berätta att hon ville hoppa av. Men tack vare Exit förstod Kajsa ”att hon var värd något mer”.

I dag har Kajsa hundratusentals kronor i skadeståndskrav på sig. Men hon är fast besluten att skaffa sig ett jobb och göra rätt för sig.

Genom Exit kunde Kajsa få hjälp att börja ett nytt liv. Länge engagerade hon sig i föreningen och försökte hjälpa andra att ta sig ut. I dag bor hon med nya pojkvännen och två katter i en hyreslägenhet i en mindre svensk stad. Om ett år är hon färdigutbildad ekonomi­assistent.

– Nazisttiden känns lite som bortkastade år, men jag kan inte heller vara bitter utan ser framåt.