Under fyra säsonger ledde Niklas Wikegård Djurgårdens ishockeylag i Elitserien. I april i år slutade han sedan laget hade förlorat en avgörande semifinalmatch. Som tränare var han känd för att sätta aggressiviteten i system och att ständigt vara på jakt efter "naturligt" aggressiva spelare.
I dag, fyra månader senare, är han ishockeykommentator i teve. Han hyllar fortfarande aggressiviteten
i rinken, och anser att den egenskapen ska uppmuntras och utvecklas. Men allt kan inte vara tävling och kamp.
- Min tävlingsinstinkt har övergått till en nyfikenhet på hela livet. Aggressivitet - eller kanske snarare ett starkt engagemang - är fortfarande en viktig drivkraft. Med åren har det som brukar kallas mjuka värden fått ökad betydelse för mig. Jag vill vara med familjen, läsa läxor med barnen och följa deras utveckling.
En av Niklas Wikegårds döttrar, elvaåriga Elvira, spelar fotboll i ett flicklag i Sigtuna där familjen bor. Själv är han assisterande tränare i laget.
- Elvira är precis som jag, hon hatar att förlora och kan bli utom sig när det inte går så bra. Hon vill ge allt för att vinna. Redan på den här nivån märker man vilka spelare som är "naturligt" aggressiva, som vill vinna till varje pris.
Många av tjejerna i laget är inte på det viset, tycker han. De leker hellre i sanden eller fixar med varandras hår när de inte är med på planen; de har roligt när de spelar, men brinner inte. I varje lag, oavsett nivå, finns det ett par tre "naturligt" aggressiva spelare. Försvinner de faller laget ihop, menar Niklas Wikegård.
- Inom ishockey på elitnivå blir det extremt tydligt. Där är aggressivitet en helt avgörande förutsättning för om laget ska vinna VM-guld eller SM-guld - och skillnaden mellan vinst och förlust.
Men vad är då den aggressivitet som Niklas Wikegård betecknar som naturlig? Något medfött eller något som kan tränas upp? Eller bara ett önsketänkande hos en segersugen tränare? Han svarar med att det inte betyder att bli förbannad i tid och otid. Inte heller att slåss. Eller att attackera en motståndare bakifrån.
Vad handlar det då om?
- Att vara först in i närkamperna, snabbast på pucken, att ligga nära motståndaren och att rensa rent framför det egna målet. Det handlar om att vilja göra "skitjobbet", om att ha kroppskontakt. Även en skicklig spelare måste ha den egenskapen.
- Ytterst är det en fråga om att vilja vinna. Jag har själv varit en extrem tävlingsmänniska, säger Niklas Wikegård.
Ett yttre tecken på det är hans
e-postadress - efter @ står det 100oktan.
Han beskriver Peter Forsberg, en av världens bästa hockeyspelare och professionell i Philadelphia Flyers, som en extremt skicklig och aggressiv lirare. Drömmen vore
att ha ett lag fullt med naturligt aggressiva spelare, men med olika individuella färdigheter. Det laget skulle bli som en stridsmaskin på isen. Han talar i krigiska bilder och säger att det pågår ett krig där ute på isen, "It's a war going on out there".
- Jag förstår att en del människor tycker att det låter brutalt, men så är det. Hockey liknar kampsporter som boxning och brottning. Det finns ett slags primitivt drag i dem.
Men det är väl stor skillnad mellan ishockey och krig? Och mellan en match och det vanliga livet?
- Naturligtvis, men publiken som kommer till en arena vill se kamp och kroppskontakt. Reglerna tillåter det. Det är som ett gladiatorspel. Annars kunde de lika gärna gå och titta på bandy, svarar han.
Vad kännetecknar aggressiva spelare? Viljan att vara bäst, både på träning och matcher. De vill vara först in i spelarbussen för att få de bästa platserna. De äter till och med upp maten snabbast.
- Egentligen är de här spelarna extremt krävande människor. De fordrar mycket av sig själva, men också av lagkamrater och tränare. För ett lag är de ovärderliga. Sen är det en annan sak om jag skulle trivas med dem privat.
Han har funderat på om den "naturliga" aggressiviteten är medfödd eller inlärd. Svaret har han inte funnit, men konstaterar att en del småbarn redan tidigt visar ett stort behov av att vinna. De har "vinnarskalle" som han uttrycker det. Själv var han på det viset som liten.
- Jag kunde vara en plåga för min gymnastiklärare. När jag kände mig bortdömd kastade jag grejer omkring mig, smällde igen dörren till omklädningsrummet, grät och ville inte gå hem.
I rinken var viljan att segra så stor att Niklas Wikegårds pappa ibland handgripligen måste lyfta bort sonen. Blev han dessutom, enligt egen uppfattning, felaktigt dömd kunde han gråta av ilska.
Efter mer än tjugo år som tränare på elitnivå har han fått perspektiv på både ishockeyn och sig själv, säger han. Han reflekterar över tränarens ansvar, inte minst när det gäller att använda aggressiviteten hos spelarna som en tillgång.
Hur ser ledarens ansvar ut?
- I början av min tränarkarriär hände det att jag eldade på spelarna för att de skulle bli extremt laddade inför en match. En del klarade inte att använda aggressiviteten på ett positivt sätt. De gick över gränsen och började slåss.
- Man ska vara medveten om att det handlar om starka krafter och känslor, och då gäller det att tränaren har distans och kan kyla ner överhettade spelare. Ytterst är det tränaren som sätter gränserna, säger Niklas Wikegård.
Du använder ordet aggressivitet. Är det samma sak som engagemang, enligt dig?
- Delvis sammanfaller begreppen. Men det är något mer. En oräddhet att ta stryk, att tåla smärta.
Elitspelare är förebilder för många pojkar och flickor. Hur tror du att de uppfattar signaler om att vara aggressiva? Ska man verkligen uppmuntra sådana drag?
- Det beror på hur man förklarar. Säger man att de måste spela med hela hjärtat och inte gå undan, även när det andra laget ligger över, tycker jag att det är okej. Och att det handlar om det man gör på isen - och inte vid sidan om.
Niklas Wikegård drar alltså en skarp gräns mellan det som händer på arenan och privatlivet. I dag är han 41 år och har lagt tränarkarriären bakom sig.
- Aggressivitet är ett känsligt instrument att spela på. Man måste vara lyhörd. Möter jag privat någon som vill skapa ett terrorvälde runt sig, går jag därifrån. Jag mår dåligt av sådana människor.