I gymnasiet hade Thomas Idergard en annan politisk uppfattning än nio av tio skolkamrater. Från höger gjorde han revolt mot dem som ansåg att enbart kommuner, landsting och stat kan driva skolor, sjukvård och syssla med u-landsbistånd.
Han tyckte att det var fel att föräldrar och elever inte fritt kunde välja skola, och undrade varför bara de rika – de med tjocka plånböcker – kunde gå i privatskolor?
– En konsekvens av den så kallade ”solidariska” skolpolitiken var att en plats i en kommunal skola betalades med skattemedel, men inte en plats i en friskola för den som ville välja annorlunda.
Han växte upp i ett arbetarhem där ingen av föräldrarna var politiskt aktiv, även om samtalen runt middagsbordet präglades av borgerliga värderingar. I skolan stod nästan alla till vänster, men han ogillade kollektiva lösningar och engagerade sig i Moderata ungdomsförbundet.
Karriären gick spikrakt uppåt och fyra år i mitten av 1990-talet var Thomas Idergard ordförande för landets ungmoderater. I samband med en intervju inför riksdagsvalet 1998 valde han att bli fotograferad utanför Stadsmissionens kontor i Stockholm. ”Det här är det bästa exemplet på att det går att göra saker för andra människor utan att staten behöver vara med och bestämma”, menade han då.
I dag arbetar Thomas Idergardbland annat på den högerinriktade tankesmedjan Timbro, där han ansvarar för välfärdsfrågor. I SVT:s morgonprogram ingår han i en kommenterande nyhetspanel.
Genom åren har han insett hur viktigt det är att bemöta även dem som inte delar hans åsikter med värdighet. Just värdighet är något han återkommer till under samtalet om solidaritet. Det handlar om att se och utveckla det bästa och unika hos varje människa. Fast han tror inte att en stor stat automatiskt leder till detta, till ett solidariskt samhälle.
Thomas Idergard anser att vänstern har politiserat begreppet solidaritet. Ordet är i dag så urvattnat att alla politiska partier använder det i sina program. Det har blivit en ”välfärdsfloskel” som det är omöjligt att ens resonera om, säger han.
Vi har i dag en offentligt finansierad och ”solidarisk” sjukvård men köerna är ändå långa och människor får vänta i månader på operationer, påpekar Thomas Idergard. Så länge den ”solidariska” skattepolitiken gör att de flesta saknar ett eget sparat kapital, är det få som har möjlighet att skaffa en privat försäkring eller köpa hjälp utomlands.
– De som vill höja skatterna tror att vi då automatiskt skapar ett solidariskt samhälle. Jag delar inte den övertygelsen. Snarare kan det vara så att vi tar mindre ansvar för vårt eget liv och slutar att bry oss om varandra när all välfärd administreras av politiker och finansieras genom skatter.
Flera gånger återkommer Thomas Idergard till att den enskilda individen har ett personligt ansvar för att hjälpa sina medmänniskor.
– En uteliggare i trasiga kläder sitter lutad mot en vägg i tunnelbanan. Men går inte de flesta av oss förbi honom utan att göra något? I stället tänker vi att det är kommunens ansvar.
Räcker det med att människor frivilligt hjälper dem som har det svårt?
– Nej, jag tror att det behövs ett skattefinansierat grundskydd så att inga människor lämnas åt sitt öde. Men de flesta ska aldrig behöva vara beroende av det offentliga för sin välfärd, utan själva spara till sin egen trygghet, svarar Thomas Idergard.
Han talar gärna om empati, om förmågan att förstå andra personers känslor och att handla i enlighet utifrån denna förståelse. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse.
– Det finns en risk för att högskattestaten gör att vi ”outsourcar” empatin till myndigheter. De som verkligen känner empati bryr sig om människor oavsett om de lever på andra sidan jordklotet eller tillhör den egna gruppen. Empatin är på så sätt större än solidariteten.
Själv skänker han varje månad pengar till välgörenhet, till sociala projekt både i Sverige och andra länder.
– Välgörenhet har föraktats av många under senare år, men för mig är det ett vackert ord. Tänk att få göra väl mot sina medmänniskor. Att hjälpa av fri vilja, av hela mitt hjärta, och inte bara genom att betala skatt till staten.
Thomas Idergard har en kristen tro och hänvisar till ”den gyllene regeln” för att ytterligare understryka sitt budskap.
- Vi ska sträva efter att uppträda mot andra människor som vi vill att de ska uppträda mot oss. Jag tror att människan föds med potential att vara både solidarisk och empatisk – men jag är rädd för att en alltför stor stat kan trycka ned den impulsen.
Men leder inte ditt samhälle till egoism och att de starka armbågar sig fram till köttgrytorna?
– Den risken finns i alla samhällen, människan har också en egoistisk sida. För mig är är den individuella friheten kopplad till ansvar, det personliga ansvar jag talade om tidigare. Solidariteten, empatin, måste komma inifrån – den kan inte kommmenderas fram av politiker.