Som medlem i humorgruppen Killinggänget har Andres Lokko medverkat i en lång rad produktioner som handlat om manlig vänskap och ensamhet. För snart tio år sedan sa han i en intervju att män över trettio har svårt att få nya vänner.

I dag är han 44 år och har en delvis ny erfarenhet. För sex år sedan flyttade han till London, gifte sig och knöt nya vänskapsband samtidigt som han fortsatte vårda vännerna från förr.

– Jag gick igenom en ganska vidrig och oönskad skilsmässa i höstas. Det både fina och sorgliga med den hemska upplevelsen var att jag upptäckte att mina närmaste vänner inte nödvändigtvis var de som jag trodde att de var, säger han öppen­hjärtigt i telefon från London.

Det vanliga för män i hans generation är att byta ut sina gamla vänner mot nya bekanta i takt med att de kliver in på nya arenor. De nya bekantskaperna uppfyller praktiska funktioner snarare än att ersätta de gamla vännernas känslo­mässiga roll, menar han.

– Du hittar någon att spela badminton med eller prata jobb med. Plötsligt märker du att din gamla kompis, som du kunde småprata med i telefonen eller som lade handen på din axel när du kände dig svag, inte finns kvar. Honom har du rationaliserat bort.

När Andres besöker sin hemstad Stockholm är han noga med att träffa dem som betyder något för honom.

– Jag kan verkligen inte ta dem för givet nu när jag bor i London. Jag måste vattna dem oftare nu när avståndet skiljer oss, säger han.

Vänskap är nämligen som gräs. Det är inte grönare någon annan stans.

– Det blir grönt av att man vattnar det, säger han.

För att ha nära vänner är det viktigt att vara öppen med sig själv och våga visa sina svag­heter, något som män generellt har svårare för än kvinnor, menar Andres Lokko.

– Om du är kapabel att visa dig själv, det behöver inte nödvändigtvis vara din svaghet, utan snarare en genuinitet, så skapar det en tillit och ett förtroende. Då är det lättare för andra att öppna sig för dig, säger han.

En man som tror att han måste visa sig stark för att få kompisar, har alltså svårare att få nära vänner?

– Ja, det är nog en av de stora knutarna i den moderna manlig­heten. Hur långt vågar man gå utan att avsexualiseras och bli som Woody Allen?

Andres Lokkos brittiska kompisar skiljer sig en del från hans svenska.

– När jag föll, aningen handlöst, märkte jag hur mina brittiska vänner mobiliserade hjälpen mer sy­stematiskt. De gjorde nästan upp ett schema. På tisdag går du på bio med Andres. På onsdag tar jag honom till puben. På torsdag badminton och på fredag promenad i Regent’s Park.

– Så höll de på ett antal veckor. Det var oerhört rörande och all­deles fantastiskt. Jag tror att det hör ihop med den skoningslösa brittiska kapitalismen som lärt dem att mobilisera, de bildar telefon­kedjor direkt. I Sverige förlitar vi oss på landstinget.

När män umgås finns oftare ett intresse eller ett ämne som sammansvetsar dem, till exempel fotboll eller musik. Är det så ni umgås i Killinggänget, kring jobbet?

– Både och. Det är lätt att se oss som skrytiga och skräniga. Men det finns en unik öppenhet mellan oss. Vi gör humor som handlar om oss, där vi är, och det går inte att göra om man inte gräver inåt.

När de arbetar går de in i ett tillstånd när de berättar saker för varandra som de inte berättar för sina familjer eller terapeuter.

– Det är nästan som att ha ett band. Vi kan alltid falla tillbaka på varandra, också privat.

Kommer den yngre generationen män ha fler nära vänner när de närmar sig 40?

– Ja, för i dag finns det en enorm prestige i att ha många och goda vänner. Att vara ensam är något av det fulaste som finns. Även om du mår bra av att vara ensam så uppfattas du som underlig.

Å andra sidan menar Andres att alla generationer har sina problem att tampas med. Om den yngre generationen väljer bort något av det som i dag uppfattas som för mycket macho, kompenserar den med något annat.

– Tyvärr finns inte den man som kan hugga ved med den ena handen och lägga barnen med den andra, få dig att skratta och vara sexsymbol på samma gång.