I katekesen, som alla skolbarn förr i världen fick lära sig utantill, förklarar Martin Luther budorden. För vart och ett ställer han frågan: "Vad är det?"
Om det tionde budet säger han: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte från vår nästa drar, mutar eller lockar hans hustru eller tjänstefolk, utan förmanar och uppmanar dem att bli kvar och troget göra vad deras plikt fordrar".
- Det tionde budet handlar om den inre människan, om våra tankar, känslor och värderingar, förklarar Carl Dahlbäck, präst i Nacka församling utanför Stockholm.
"Äktenskapsbrott kan begås i hjärtekammaren, lika uttryckligt och definitivt som i sängkammaren", skriver professor Tryggve Kronholm i "De tio orden" (Verbum).
Det gäller alltså att lyssna efter textens innebörd och inte fastna i den yttre formen. Det Luther säger - att vi ska låta bli att locka och förföra andras makar - är allmän uppfattning även bland sekulariserade nutidsmänniskor. Att vi sedan titt som tätt bryter mot det utan gamla tiders fruktan för helvetet är en annan femma. Syndade gjorde folk även förr, trots att de fruktade både Guds straff och helvetet.
- Samhällsbudskapet till dagens unga är snarast att följa begäret, att alltid vara beredd att ge sig hän. Inget är så fult i dag som att gå emot sig själv, säger sociologen Tobias Wasserman, anställd av Missionsförbundet för att analysera modern ungdomskultur. Men det tionde budet handlar inte enbart om erotiska begär, det handlar också om att avundas andras materiella tillgångar.
Carl Dahlbäck vill slå ett slag för det omoderna ordet förnöjsamhet, som han tycker att vi åter bör ta in i gängse vokabulär.
- Vi har så mycket att vara tacksamma för, men habegäret hindrar oss från att någonsin bli nöjda. Detta habegär verkar aldrig ta slut vare sig för den som har lite eller för den som redan har för mycket.
I Nationalencyklopedin förknippas förnöjsamhet dels med det tidiga nittonhundratalets borgerliga medelklassvärderingar, dels med "ädla fattiga", beskrivna av den grekiske filosofen Chrysostomos årtiondet efter Jesu död. I båda fallen andas förnöjsamhet av lätt nedlåtande, att de bättre ställda manar de arma att inte knota. Men Carl Dahlbäcks förnöjsamhet ska ses mot bakgrund av dagens Sverige där överkonsumtion trots allt är vanligare än armod.
- Vi har ett liv, det här livet, som är vår lott. Tacka Gud och var glad för det du har i stället för att sörja över det du inte har, säger han.
- Förra seklets tekniska och industriella utveckling underblåste habegäret och föraktade förnöjsamheten. Vi har vant oss vid ständigt ökande tillgångar, men nu kommer en annan tid när hänsyn till miljön och sinne för hållbar kvalitet tar över efter den ohämmade konsumtionen, hoppas Carl Dahlbäck.
Trohet, lojalitet, helhjärtenhet är andra begrepp som han knyter till den inre hållning som det tionde budet påbjuder. Det är ord som inte heller är särskilt gångbara i dag. Man skulle kunna tro att prästen Dahlbäck är en stofil i stället för en man i yngre medelåldern. I själva verket känner han dagens unga ganska väl. Det är bara ett par år sedan han klippte av sig hästsvansen och lämnade uppgiften som högt uppskattad ungdomspräst.
- Det är föräldragenerationen som söker friheten medan de unga i stället lider brist på trygghet, säger Tobias Wasserman, 27 år och alltså själv tillhörande den yngre generationen.
En fri och öppen kyrka är som gjord för föräldrarna, skriver han i ett juninummer av frikyrkotidningen Sändaren.
Föräldragenerationen kämpade en gång i tiden mot tvång och slutenhet men dagens unga har inte de problemen. För dem kommer friheten att vara en självklar följeslagare, men en som inte ger den minsta vägledning i livet, menar han. Friheten är i stället de ungas öde, deras lott.
- När unga människor ställer en fråga får de den genast tillbaka med motfrågan "Vad tycker du själv?" Det är som om dagens vuxna inte kan härbärgera en existentiell fråga och inte har mod att ge ett vägledande svar, säger han.
Han önskar inte en återgång till fasta normer men väl att kyrkan vågar stå för sitt budskap utan att släta ut och banalisera. Carl Dahlbäck vänder åter till det tionde budordet och understryker att det, liksom Bibelns övriga texter, kom till i dialog och även konfrontation med sin tids religiösa och politiska förutsättningar. Buden delas in i tre kategorier. Egentligen är hela dekalogen, det grekiska ordet för de tio budorden, rubriker för kapitel i Moseböckernas levnadsregler, de hundratals bud som antikens judar levde efter.
De tre första buden handlar om människans relation till Gud, om hur den ska skyddas. De följande reglerar människornas relationer till varandra, konkreta påbud som att vi inte får stjäla och slå ihjäl varandra. Men de båda sista handlar alltså om vårt inre förhållningssätt. Kravet på de rättrogna är inte endast att avstå från brottsliga och syndiga gärningar. De ska även ha ett "rent sinne".
Hjärtats hat och vrede är parallella med händernas och mord och dråp, skriver professor Kronholm.
Kyrkan och samhället går hand i hand, nu som alltid. Kanske kommer den Svenska kyrkan att bli friare gentemot samhället, mer kyrka, mer sann och äkta nu när den äntligen skilts från staten, hoppas Carl Dahlbäck. Kyrkan blir fri att höja rösten mot förtryck och att förkunna det glada budskapet. Där talar han med Luthers tunga. Martin Luther ville hellre förkunna evangelium än predika lagen. Lagens uppgift är att främja det goda och förhindra det onda. Den är en sammanfattning av Guds krav, medan evangelium handlar om det som Gud ger även om båda är uttryck för Guds kärlek.
På frågan om hur han förklarar buden för konfirmanderna svarar Carl Dahlbäck att han gärna använder Luthers ord även när han talar med dem. Om första budet säger Luther till exempel att Gud är den man sätter sitt hopp till.
- Jag resonerar alltid med konfirmanderna om vad de sätter sitt hopp till. Då bränner det till lite mer. Frågan kommer dem närmare. Det hela handlar om att göra oss myndiga, att hjälpa oss att ta vårt ansvar.